ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Vissa hävdar att ortorexi och andra ätstörningar utgör en så liten minoritet att de inte är värda att tala om då övervikt, fetma och inaktivitet anses vara större problem. 

 

Jag håller inte med.

 

För det första så verkar ätstörningar inte alls vara så ovanliga. 

 

För det andra så bombarderas vi med ett glorifierande av ätstörningar genom trender som #fitspo och "strong is the new skinny!" och dylikt som i mina ögon bara är att försöka få magra, övertränade kroppar att framstå som något sunt - ett sätt att normalisera anorexi och ortorexi.

 

För det tredje så är ätstörningar mer än anorexia nervosa! Hur vanligt är det till exempel att en människa äter sig till sjuklig fetma utan att ha någon form av ätstörning? Att ha rubbade hunger- och mättnadskänslor efter år av jojo-bantning är också en form av ätstörning. Eller att överkompensera med mat efter att ha provat 5:2 dieten. Eller att döva sin ångest med mat. Eller att hetsäta som en ren självskadehandling. Eller...

 

Kort sagt: ätstörningar finns hos såväl underviktiga som hos normalviktiga och de med övervikt eller fetma. Som jag ser det så är samhällsproblemen ortorexi och fetma likvärdiga samexisterande livsstilssjukdomar skapade av tiden vi lever i - en ätstörd nation.