ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

För många år sedan löptränade jag mycket. För mycket. Och tyvärr så mycket att jag till slut hamnade i en rejäl överträning med stora knäproblem som följd.

 

Det intressanta är att under tiden jag tränade mig till min överbelastningsskada så fick jag sällan höra något negativt om min överdrivna träning. Däremot fick jag ofta höra beundrande kommentarer som ”vad duktig du är!” och ”jag önskar att jag kunde träna så där mycket…” inte sällan med en underton av avundsjuka. Det verkar vara så att det anses som ”duktigt” att träna mycket?

 

Jag vill göra klart att jag inte på något sätt tycker att det var duktigt av mig att träna mig till mina knäproblem. Nu när jag dessutom arbetar som sjukgymnast/fysioterapeut så kan jag säga att jag skäms oerhört för hur jag tränade förr och ångrar bittert att jag utsatte min kropp för de påfrestningarna.

 

Knäsmärtorna har gjort livet surt för mig på många sätt och dessutom lett till andra fysiska problem på grund av felbelastning och nedsatt muskelstyrka (har krämpor lite här och var, men det kanske är åldern också hehe). Efter flera år av rehabträning har jag fortfarande svårt att springa och är känslig för alltför mycket träning (framförallt sådan där benen är involverade). Jag har inte heller lyckats komma tillbaka helt vad gäller generell styrka, balans och rörlighet. Som jag ser det så är det priset jag har fått betala för att inte ha lyssnat på kroppen. Inte så bra jobbat med andra ord…

 

Det positiva som min överträning förde med sig var att jag fick omvärdera det mesta vad gäller träning. Jag insåg att kroppen faktiskt inte klarar hur mycket som helst och att mer inte alltid behöver vara bättre. Nuförtiden är jag tacksam över att jag kan träna överhuvudtaget och dessutom tränar jag betydligt mer allsidigt än jag gjorde förr. Återhämtning har blivit mitt specialintresse och jag försöker att leva som jag lär, även om det ibland är svårt när vi ständigt matas med ”mer är bättre”-tänket.  När jag lockas att falla in i de tankarna brukar min kloka sambo ställa frågan: vem är egentligen smartast, den som tränar jättemycket men bara får okej resultat och riskerar överträning/skador eller den som får ett bättre resultat med mindre träning och mer vila? Svaret är enkelt när man ser det så eller hur?