ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Att försöka förverkliga sig själv genom dieter och kroppsskulpturerande träning är idag inget ovanligt. Och många drar det långt. Vissa späker sig själva till bristningsgränsen med onda cirklar av hetsätning*-skamkänslor-ny period med (hårdare) späkning som en vanligt förekommande konsekvens.

 

Och även om det inte går fullt så långt för alla så är det uppenbart att allt fler har en överdriven fixering vid kost och träning. Kompensationsbeteenden och dåligt samvete över mat och träning ses hos "vanligt folk" betydligt oftare idag än för 10 år sedan.

 

Jag undrar:

Hur många börjar äta när de känner hunger och slutar när de är mätta?

Hur många tuggar sin mat i lugn och ro utan att hårt värdera det som ligger på tallriken?

Hur många kan äta något "onyttigt"** utan tankar som "nu är det ändå för sent, lika bra att jag passar på" eller "nu måste jag kompensera och äta mindre"?

Hur många tränar för att det känns bra i kroppen, för att orka mer och för att det är kul?

Hur många har ett avslappnat förhållande till mat?

Till träning?

Till sin kropp?

 

Idag verkar det så vanligt att ha ett osunt förhållande till kost och träning att det motsatta nästan ses som något häpnadsväckande. Och mest skrämmande är väl att många av dem som idag klassas som "hälsosamma" i själva verket uppfyller kriterierna för ätstörning UNS! 

 

 

*Det behöver inte ens röra sig om hetsätning egentligen, för vissa räcker det med minsta lilla snedsteg från den strikta dieten för att skapa enorm ångest.

**Hatar egentligen ordet "onyttig" när det kommer till mat. Föredrar som ni vet det bättre beskrivande uttrycket "utrymmesmat" istället!