Mamma-ångest?
Kategori: Allmänt, Personligt
Bortsett från det övergående illamåendet och att jag stundtals haft lite "växtvärk" i magen så har jag mått BRA som gravid. Visst har jag oroat mig, men knappast mer än vanligt. Och de där sakerna som jag tycker är så viktiga: Att ta dagen som den kommer och att lyssna på kroppen har aldrig varit enklare. Den senaste tiden har dock en del ångest smugit sig på. Det börjar bli allvar nu, ja mest troligt så ska jag ju föda barn om bara några veckor (BF 12 september). Det jag står inför är minst sagt svindlande och överväldigande: Jag ska genomgå en förlossning - en enorm påfrestning för kroppen och jag har ingen som helst aning om hur det kommer att gå eller hur jag kommer att reagera. Och sedan (om allt har gått bra) så kommer jag ha en helt ny människa i mitt liv. En människa som jag till på köpet har det högsta ansvaret för. Känslan av bristande kontroll är påtaglig och jag börjar bli ordentligt nervös.
Försöker trösta mig själv med att jag oftast har svårare med förändringar och nya händelser innan de väl blivit realitet. Försöker också tänka att jag "laddat upp" så gott jag bara har kunnat med extra återhämtning och självmedkänsla. Men tankarna drar ändå iväg... Hur ska JAG klara att bli förälder? Jag kan ju ingenting! Hur byter man ens en blöja liksom?? Och tänk på allt farligt och hemskt som kan hända... Tänk om jag tappar henne! Tappar bort henne! Tänk om hon blir sjuk! Plötslig spädbarnsdöd! Tänk om hon blir kidnappad! Mobbad i skolan! Börjar med droger!! Eller tänk om jag "bara" blir en riktigt skitdålig mamma som gör allt fel. Tänk om mitt barn inte älskar mig..? 😞
Jag har givetvis förväntningar och förhoppningar av mer positiv karaktär, men vågar inte släppa fram dem helhjärtat. När jag glömmer bort att vara orolig så kommer dock tankarna som gör mig helt varm inombords. Tankar på födelsedagar och utflykter, skratt och lek, kramar och närhet, mitt barns första steg och ord, att läsa bok och sjunga för henne, att se henne växa och utvecklas. Att få lära känna denna lilla individ som kommer ha en sådan omedelbar och självklar plats i mitt liv. Jag längtar så, men jag är också så rädd. Kanske är det helt naturligt, jag har ju liksom inte gjort det här förut.
PS. Till alla i min närhet som är så snälla och som litar på att jag kommer klara av mödraskapet rätt bra: Tack för att ni stöttar, det betyder massor ❤
Sofia säger:
Tycker alla som går igenom något sådant här är så himla modiga! Tror att du kommer bli en underbar mamma :) <3
ISA säger:
(detta har inget med inlägget att göra så ursäkta irrelevant kommentar på ett väldigt känslofyllt inlägg)
Har letat efter din mailadress men hittar den verkligen inte på hemsidan!? antingen är jag dålig på att leta eller så har du gömt den. Men hursom; går det att kontakta dig på något sätt? Inget farligt så bli inte nervös, haha. Handlar om ditt jobb!
Johanna Ahlsten säger:
Har mailat dig Isa! Till den adressen du angav här. Har du fått det? Fråga på bara i sådana fall! 😄
Johanna Ahlsten säger:
Det var snällt sagt Sofia ❤ Jag pendlar mellan att tro att jag kommer sabba allt till att tro att jag nog kommer fixa det rätt bra ändå 😏 Alla snälla kommentarer betyder massor. Kram
Emma Engström - Skönhetsbloggare hos Beautyboulevard säger:
Jag tror verkligen att du kommer bli en toppenbra mamma bara det väl börjar och att du kommer in i det! :D
Johanna Ahlsten säger:
Tack snälla ❤
Lorena säger:
Säger bara att din rädsla nog är allmängiltig och i viss mån sund, nervositet är väl ganska naturligt inför så stora förändringar kan jag tycka :)
Vidare tror jag du kommer bli en klockren mamma och skulle något mot förmodan skita sig så kan det bli folk av ungen ändå. Det går att vända relationer till det bättre och till det sämre och allt går i perioder. Viktigast - inget är liksom ditt fel, mina gjorde mååånga rätt (och lite småknas) och jag blev knäpp ändå, vissa gör allt by the book och deras barn spårar ändå och vice versa. Det viktiga är att göra sitt bästa, vilket 99,999999% av alla föräldrar gör.<3
/En som knarkat, varit småkriminell, varit psyksjuk, rymt, härjat, hatat och levt rövare men som sedan accepterade för att vidare komma att verkligen älska mina föräldrar högre än allt.
Johanna Ahlsten säger:
Tack för kloka ord ❤ Jag tror också att nervositeten är något som de allra flesta upplever, i mitt fall så är den kanske lite större än normalt men jag jobbar med det 😉 Kram