ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Frågorna och uppmaningarna från omgivningen om att skaffa barn kulminerade för några år sedan för att sedan avta helt. Kanske trodde folk att vi inte kunde/ville få barn, eller så lyste det igenom tillräckligt att jag tyckte att det var jobbigt med all press. I själva verket så ville vi väldigt gärna ha barn, men innan dess så ville vi båda skapa en stabil grund med utbildning, fasta tjänster och så vidare. När det väl blev dags att börja försöka så visade det sig bli lite svårare än väntat för min del. Trots att både hormoner och vikt låg bra, så fick jag nämligen aldrig tillbaka mensen efter att ha slutat med p-piller. Den gynekolog som jag först konsulterade uppmanade oss att "försöka ändå" trots att jag hade gått över ett halvår utan mens.

 

Tiden gick, men ingen mens kom. Efter ytterligare ett halvår gick jag till en annan gynekolog som då konstaterade att jag hade många fina ägg, men ingen ägglossning. Blev således ordinerad ägglossningsstimulerande läkemedel (Pergotime) som inte fungerade och hux flux satt jag skräckslagen på fertilitetsutredningen. Fertilitetsutredning liksom? Det kändes så allvarligt. Skulle jag kanske aldrig kunna få barn?

 

På fertilitetsutredningen fick vi träffa den minst empatiska vårdgivare jag någonsin stött på, hon var rätt och slätt otrevlig och körde över mig totalt. Min enorma oro viftades bort med ett irriterat: "Alla är oroliga" och vid ett annat tillfälle då jag var arg, ledsen, och uppgiven så fräste hon surt: "Se på mig när jag talar till dig!" Dessutom så var hon totalt ointresserad av att höra om att jag tidigare haft ätstörningar, något jag tyckte var viktigt att ta upp med tanke på kroppens oförmåga till ägglossning. Läkaren lyckades i alla fall konstatera att slemhinnan i livmodern var alltför tunn och att det behövdes en blödning för att det ägglossningsstimulerande läkemedlet skulle fungera. Fick således äta piller för att få en fejkad "mens" för att därefter börja en ny kur med Pergotime.

 

När jag kom tillbaka nästa gång konstaterades det via ultraljud att jag hade ägglossning. Efter låååånga veckors väntan så började jag sedan få "mensvärk". Minns att jag var så besviken och ledsen. Men. Ingen mens kom och till slut kunde jag inte hålla mig och tog ett graviditetstest:

 

 

 

Första ultraljudet i v 7, redan då kunde vi se hennes lilla hjärta slå ❤

 

Ester en vecka gammal ❤

 

PS. Trots att just vi hamnade hos en vårdgivare som inte var lämplig för att arbeta med människor så vill jag poängtera att det idag finns otroligt bra hjälp att få vid ofrivillig barnlöshet. Det som ställde till det för oss gick egentligen väldigt lätt att åtgärda när jag väl blivit utredd. Jag vet även många andra med svårare problematik som fått hjälp via mer avancerade metoder som resulterat i helt normala graviditeter och friska barn ❤