ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Smalhetsen, tjockföraktet i samhället, de orealistiska kroppsidealen som finns vart en än vänder blicken - visst bidrar de väl till ätstörningar? Tja, nyss nämnda företeelser lär inte minska risken att drabbas av en ätstörning om en säger så! (Och inte heller göra det lättare för den som vill bli frisk och fri!) Det är dock lätt att få uppfattningen att ätstörningar bara bottnar i utseendefixering, men så förhåller det sig inte alls för alla.

För någon börjar en ätstörning i samband med en separation, för en annan som en reaktion på övergrepp eller andra trauman. För ytterligare en person så är ätstörningen ett resultat av en (från början) hälsosam viktnedgång som gått överstyr. Och så vidare. Och för de flesta är ätstörningen ett resultat av flera olika saker. Att hitta en anledning till varför en drabbas är ovanligt, ätstörningen bottnar oftast i en blandning av psykosociala och biologiska faktorer som kan bestå av många olika komponenter:

...för att nämna några tänkbara orsaker. Bild från: pixabay.com

Mycket med ätstörningar är otroligt individuellt och det gör arbetet mot- och behandlingen av ätstörningar komplex. Ofta behövs flera olika slags insatser för att bli helt frisk och fri. Det handlar såklart alltid om att börja äta normalt, men också om mycket annat (terapi, medicinering etc). Och om inte grundorsaken(-erna) behandlas är risken för återfall stor.

Ätstörningar har oftast fler än en orsak och vi måste därför attackera på bred front. Jag anser att det förebyggande arbetet borde få mer resurser än idag; allt från mer forskning om uppkomstmekanismer och diagnoser till att motverka övergrepp (och hjälpa offer), främja god självkänsla, motarbeta orealistiska skönhetsideal och trenddieter osv osv.

Parallellt med förebyggande av ätstörningar så behöver den allmänna vården bli mer uppdaterad. Om till exempel en normalviktig kille söker vård för symtom som kan härledas till en ätstörning så får inte personen avspisas för att denne inte passar in i den snäva bilden av ätstörningar (som tyvärr alldeles för ofta uppvisas hos vården och i samhället i stort). Säkert behöver även den specialiserade  ätstörningsvården individanpassas i högre utsträckning, detta för att kunna ge fler rätt behandling. Och för att ge ätstörningsvården mer resurser att göra detta krävs i sin tur att de styrande i samhället inser att ätstörningar är ett område som behöver mer medel.

Ofta får jag känslan av att psykisk ohälsa som ätstörningar, utmattningssyndrom osv blir så eftersatt just på grund av att det är så komplicerat och inte har en uppenbar orsak. Ingen vet riktigt vad som är bäst att göra och skjuter ifrån sig ansvaret istället för att kräva mer resurser och försöka hitta lösningar. Men det borde vara tvärtom; just för att ätstörningar är komplext så behövs mer kunskap, forskning och allmänt intresse. Håller ni med?