ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

 

 

Bild: https://pixabay.com

 

 

Smalheten som norm och ideal är väldigt uttalad och befäst, förmodligen för att det i västvärlden generellt är lättare att gå upp i vikt än att tappa kilon. Naturligtvis behöver det inte vara något fel att ha en kropp som faller inom ramen för normativ smalhet, men om man mår psykiskt och/eller fysiskt dåligt av sin strävan efter att bli smal så tycker jag att man bör ställa sig frågan vem som tjänar pengar på ens kroppsångest. Att få folk att vilja bli/vara smala/gå ned i vikt är en miljardindustri, det måste vi komma ihåg. Det eftersträvansvärda skönhetsidealet smal tycks hugget i sten (åtminstone för kvinnor) och motsatsen - den tjocka kroppen - förlöjligas och göms undan. Rädslan för oretuscherade icke normsmala kroppar tycks stor. De som går mot strömmen genom att förespråka kroppspositivism och som ifrågasätter att bara den smala kroppen skall få synas blir anklagade för att sprida osunda ideal och får höra att de får folk att "vilja bli ohälsosamma" och så vidare. Suck.

 

Det smala utseendeidealet är tröttsamt, men rent visuellt så går ju åtminstone "figuren" att se. Det som verkligen kan diskuteras är väl att många sätter likhetstecken mellan smal och hälsosam. För även om smala på befolkningsnivå har bättre hälsa än överviktiga så innebär det inte att smal är detsamma som hälsosam eller att alla med övervikt är ohälsosamma. Ändå finns denna smala syn på vikt: Smal är positivt och viktnedgång alltid bra. I ett undersökningsformulär som jag använder mig av i mitt arbete finns frågan om oförklarlig viktnedgång de senaste tre månaderna. Frågan är en av flera som är till för att utesluta så kallade "red flags" - sådant som kan tyda på allvarlig sjukdom. Ändå svarar de allra flesta (oavsett vikt): "Nej, tyvärr, det hade ju vart bra!" eller "nej, men jag vet att jag borde..." följt av ett skamset fniss. Få verkar förstå att det är något positivt att kunna svara nej och att inte ha gått ned i vikt blir istället pinsamt när vårdgivaren frågar.

Om det uppfattas som pinsamt att inte ha gått ned i vikt så är det nog än värre att gå upp... Även för den som rent objektivt behöver gå upp i vikt - exempelvis en patient med anorexia nervosa - så kan det kännas oerhört skamligt och svårt att göra det. Samhället och media är nerlusat med viktnedgångspropaganda och även om anorexipatienter ofta rent intellektuellt förstår att viktuppgång är det är det hälsosamma så kan motståndet vara stort. Rädslan för att bli tjock är större än rädslan för de hälsofaror som en mycket underviktig kropp riskerar; hjärtarytmier, urkalkning av skelettet med mera.

 

Bild från kampanjen: #StopTheBeautyMadness

Jag har hållit i många grupper för äldre patienter med balansproblematik och under våra diskussioner så har det framkommit att många håller igen på ätandet i tron om att "de inte behöver så mycket" och att de "behöver tänka på vikten". Dessa patienter har ofta kommit i kontakt med oss på grund av att de tidigare fallit och brutit sig och de tillhör en grupp där ett något högre BMI är att föredra (på grund av benskörhet). Vår dietist förklarar alltid för patienterna att det, såväl för blodsockret som för skelettet, är viktigt att äta ordentligt och att det är bättre att väga lite mer, men de har svårt att ta till sig detta. Dessa patienter har fastnat i föreställningen att låg vikt är hälsosamt och har svårt att tänka om. Många av dem fortsätter därför att "hålla igen"; äter till exempel inget efter klockan 18.00 och får sedan yrsel och ramlar när de skall gå till toaletten på morgonen. Men vad gör väl ett par benbrott om man bara är smal? Eller?

 

För smal är ju alltid det viktigaste och är du smal så är du ju automatiskt vältränad, eller? Personer som rasat i vikt kan få höra "du ser så vältränad ut!" trots att de kanske har förlorat mycket muskelmassa och tekniskt sett kanske är mindre vältränade än innan viktnedgången. Att vara smal, ha definierade magmuskler och så vidare behöver inte säga ett jota om en människas fysiska kapacitet. Sumobrottare är jäkligt vältränade, just saying!

Kraftig övervikt eller fetma för inte med sig några positiva hälsoeffekter och många i befolkningen skulle få bättre hälsa av att gå ned i vikt. Egentligen är kanske inte själva viktnedgången det viktigaste utan snarare de parametrar som kommer med den så som sänkt blodtryck, minskade blodfetter och så vidare. Det är som sagt inget snack om att det görs pengar på det smala idealet och det som stör mig mest är när hälsoargumentet används för att sälja det. För brydde vi oss bara om hälsan så skulle inte pulverdieter, eller annan skit sälja. Nu ramlar väl några av stolarna, men: