Fysioterapi som behandling på väg att bortprioriteras?
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande
Fick nyligen veta att ett par av landets största ätstörningsenheter har valt bort fysioterapi/sjukgymnastik i sitt behandlingsupplägg, något som gjorde mig både arg och ledsen. Många som genomgått behandling mot ätstörningar vittnar om fysioterapins betydelse för tillfrisknandet och bortprioriteringen är enligt mig mycket olycklig. Att helt ta bort den behandling som berör kroppskännedom o dyl vid ätstörningar känns rent ut sagt oproffsigt - och dumsnålt! Och att höga chefer för behandlingsenheterna uttalar sig om bortprioriteringen i termer som; "det går inte att ha med allt" tycker jag är sorgligt. I en Facebook-grupp för fysioterapeuter som jag är med i diskuterades det kring fysioterapi vid ätstörningar och annan psykisk ohälsa. Någon framhöll att vi fysioterapeuter inte kan förvänta oss att få vara med och behandla ätstörningar så länge evidensen för fysioterapeutisk behandling vid ätstörningar otillräcklig.
Och visst: Evidensbaserad behandling är något vi alltid ska sträva efter, MEN, som trådstartaren så klokt kontrade med; om vi enbart ser till evidens så är det även annat än den fysioterapeutiska insatsen som bör ses över då ätstörningar överlag är ett mycket eftersatt område vad gäller forskning. Ingen skulle bli gladare än jag om det kom mer (och bättre) forskning på ätstörningar, både inom fysioterapi och rent generellt. Men fram tills dess då? Ska mina kollegor inom psykiatrin bara lägga ner? Ska patienter inte längre erbjudas den sortens behandling som funnits länge och som verkar ha hjälpt många? Och varför ska just fysioterapi prioriteras bort när det generella evidensläget för behandling av ätstörningar är ganska skralt:
"Den vetenskapliga evidensen avseende behandling av ätstörningar är mycket blandad. För anorexia nervosa är evidensläget svagt, medan det för bulimia nervosa och hetsätningsstörning är bättre och bitvis mycket bra. För ätstörning UNS är den vetenskapliga evidensen obefintlig." (Citat från Läkemedelsboken)
Bild: pixabay.comHar du erfarenhet av ätstörningsbehandling där fysioterapi/sjukgymnastik ingått/ingår? Lämna gärna en kommentar där du berättar om vad du fick för slags behandling och hur du upplever att den påverkat ditt tillfrisknande! (Blir det tillräckligt många som kommenterar så gör jag ett inlägg av det ❤️)
Elli säger:
När jag först började i behandling då via bup så erbjöd äsenheten fysioterapi. Jag hade svårt att slappna av och var hyperaktiv men fick med hjälp av sjukgymnasten lära mig avslappningsövningar och liknande. Det hjälpte mig på traven till att landa i mig själv mer, våga känna efter och inte stänga av ifrån halsen och nedåt.
Tyvärr upphörde den möjligheten efter något år pga personalbrist och senare fick jag höra att personalen på enheten jobbade på att få möjligheten till fysioterapi tillbaka men att det motarbetades av "ledningen"(?).
Går fortfarande i behandling på äs-mottagningen, fast nu inom vuxenpsykiatrin. Möjligheten till fysioterapi som en del av behandlingsteamet har tyvärr inte återkommit. Men mottagningen har bra kontakt med en fysioterapeut med egen klinik som erbjuder basal kroppskännedom både individuellt och i grupp. Så en möjlighet till det finns även om det inte är direkt kopplat till ätstörningsvården längre.
Har testat det och tycker att det utgör ett bra komplement till samtalsterapi, uppskatta möjligheten till att göra något mer "praktiskt", att öva på att landa i min egen kropp och lyssna till vad den vill. Det känns som att det är en tillåten plats att lära sig slappna av på, de övningar vi gör där tränas sedan på hemma.
Tror att det är en viktig tillgång i vården att kunna erbjuda olika varianter av hjälp medtanke på att ingen är den andre lik.
Johanna Ahlsten säger:
Stort tack för att du tog dig tid att svara! Uppskattar så att få läsa om din erfarenhet! ❤️
Att möjligheten till fysioterapi motarbetades av ledningen får mig att tänka att det bara är ett (riktigt dåligt) sätt att försöka spara in pengar/tjäna mer på patienterna 😞
Linn säger:
Hej! Jag följer din blogg och blir alltid glad när det har kommit ett nytt inlägg, du skriver så klokt.
Jag behandlas för ätstörning uns sedan två år och har sedan ett halvår tillbaka gått en gång i veckan hos fysioterapeut där jag får jobba med basal kroppskännedom och gör övningar i att hitta "annat" i kroppen än tjockkänslan, samtal om kroppen kopplat till behov, sårbarhet och hur tidigare traumatiska upplevelser har lämnat kroppsminnen i form av tex ångest och låsningar i olika sammanhang men också om prestation och fysisk aktivitet (har tidigare övertränat). Det betyder oerhört mycket för mig att få en så mycket större förståelse för vad som försigår inom mig och mina ångestnivåer har reducerats från vas 7-8 två till fyra dagar i veckan till 5-6 max en gång i veckan. Jag har börjat våga lita på kroppen och det gör att jag inte blir lika utmattad, orkar mer, är gladare och har varit borta mindre från jobbet. Det har också hjälpt mig att våga lita mer på mina övriga behandlare och på personer i min omgivning. Varje vecka jag är där blir mitt hopp om att bli helt fri från ätstörningen starkare.
Det blev en lång kommentar men det kanske säger något om hur viktig min fysioterapeut är för mig!
annsie säger:
Jag har nu senaste gången jag varit sjuk och fått behandling, fått gå till en sjukgymnast som ett komplement till den övriga behandlingen. Kontakten med sjukgymnasten fick jag genom ätstörningsenheten på vuxenpsykiatrin och besöken varierar mellan 1-2 ggr i veckan.
Jag har fått jättemycket hjälp av behandlingen där och den är verkligen guld värd. Utan den tror jag inte att jag hade kunnat vidmakthålla de framsteg jag gjort. Vi har jobbat mycket med kroppskännedom, lär sig känna kroppen och känna igen kroppens signaler. Våga lite på det man känner och kunna hantera det som känns istället för att bara fortsätta i ekorrhjulet och säga av alla känslor med ätstörningen.
Vi har också jobbat mycket med avslappning och att komma ner i varv/mindfulness, jag har haft väldigt svårt att slappna av och bara vara i nuet. Har också haft en känsla av att det kryper i hela kroppen vilket gjort att det har varit svårt att vara stilla.
Fysioterapin har hjälpt mig enormt mycket och gör fortfarande då jag fortfarande har min kontakt kvar.
Johanna Ahlsten säger:
Tack snälla du för din kommentar och för att du gav ett så utförligt och fint svar på mina frågor. Det betyder mycket att du ville dela med dig ❤️ Ditt svar och din upplevelse av fysioterapin är precis sådant som gör att jag skulle vilja forska på ätstörningar. Återigen: Tack ❤️
Johanna Ahlsten säger:
Tack så mycket för ditt svar, intressant att få veta lite om vad du fått för behandlingar hos fysioterapeuten. Fint att höra att du verkar ha nytta av fysioterapin. Önskar dig varmt lycka till ❤️
Erika säger:
Jag blir helt skräckslagen när du ens nämner att prioritera bort en av mina viktigaste nycklar. Jag går hos fysioterapeut på ätstörningsenheten. Den tillhör BUP men tar emot alla åldrar.
I min behandling för ätstörning UNS och PTSD ingår tre, lika viktiga, pusselbitar. Samtalsterapi (traumabehandling), fysioterapi och matstöd inkl måltidsträning.
Vi jobbar med en massa saker t.ex. närvaro, acceptans, stabilitet genom meditation och basal kroppskännedom, beröring (typ massage/taktil beröring) och samtal. Vi har också pratat om att använda medicinsk yoga men för nu känns det för nära prestation för mig.
Jag har uttryckligen bett om att få träffa fysioterapeut. Till och med tjatat lite. Efter många års samtalsterapi vet jag att varken ätstörningen eller mina trauman inte kommer gå att ”prata bort” eftersom alla dessa år av nedtryckta känslor, självdestruktivitet och gamla trauman skapat näst intill oigenomträngliga försvar och låsningar i min kropp. För min del skulle fysioterapins roll behöva vara ännu mer framträdande och jag menar dessutom att andra metoder ska in. Forska mer på rosenmetoden, massage, dansterapi m.m. så de får plats i ätstörningsbehandlingen.
Johanna Ahlsten säger:
Jag tror starkt på att den sortens behandling som du nämner är väldigt betydelsefull för patienter i din situation och liknande. Den här nyheten skrämmer även mig och jag förstår verkligen inte hur man resonerat när man avskaffat fysioterapin på vissa behandlingscentrum. Det verkar som om de som inte erbjuder fysioterapi ofta remitterar vidare till fysioterapeuter på annan enhet (ska undersöka lite hur det fungerar för jag blev nyfiken) och det är givetvis bättre än inget men, som i ditt fall, så tror jag att det bästa är om behandlarna tillhör samma ”team”.
Tack för att du svarade så ärligt och utförligt, det uppskattas! ❤️
Annie säger:
Hej! Jag fick behandling för ortorexi som ju inte finns om man ser till sjukvårdens diagnoser. Rent kroppsligt låg jag dock under anorexigränsen (undervikt, lågt BMI, utebliven mens m.m.) så jag har haft vissa kontakter med äs-vården också tidigare, och hade säkert fått behandling där om jag velat.
Hur som, den behandling jag fick var för ortorexi (vilket också var det jag hade rent psykologiskt och beteendemässigt) på en privatklinik, Ylab. Det räddade mitt liv till att börja med. Där fick jag en kombinerad behandling av två coacher: fysioterapeut och samtalsterapeut, 1h med varje vid varje tillfälle (en gång i veckan), samt kurser i grupp utöver det. Sjukgymnastiken var viktig för mig eftersom jag hade (och har) en skada kopplad till min ortorexi, kanske mest mentalt inser jag dock i efterhand eftersom jag inte är bra i benet (som det gällde) än. Kände också att jag fick ny "sann" kunskap om hur man kan och ska träna hållbart, vilket blev en tydlig kontrast till den träning man tidigare ägnat sig på tex gym (fokus på att bränna, bristande teknikkunskap = hög skaderisk etc).
Eftersom sjukgymnasterna på Ylab jobbar i lokaler med pilatesinspirerad inredning var det också ett helt annat tän - det fanns tex inga speglar så man fick hela tiden jobba med sin kroppskännedom; att veta om ryggen var rak etc utan att kunna se det. Det var såklart också ett stöd i tillfrisknandet att känna att någon finns där för en även vad gäller det fysiska. Framförallt i ortorexi är ju träning ofta en central del, även om den allmänna inställningen inom vården idag är att ortorexi inte är en ätstörning (som har att göra med träningsberoende)... Jag tror att många som lider av ätstörningar men vill bli friska, som har kompenserande träning som ett symptom, behöver fysioterapi för att kunna tillfriskna utan att falla tillbaka. Det är säkerligen lugnande att ändå känna att man "gör nåt" rent kroppsligt, inte "bara" pratar om sina känslor och börjar äta mer.
Johanna Ahlsten säger:
Tack snälla för ditt svar! ❤️ Det låter som att Ylab erbjuder väldigt fin hjälp, förstår att du har haft stor nytta av den. Har hört mycket bra om Ylab innan också 👍 Synd bara att många patienter har svårt att finansiera den sortens behandling.
Det du skriver om träningsberoende stämmer helt klart, det är ju väldigt vanligt bland ätstörningsdrabbade (oavsett diagnos) att använda sig av träning som kompensation och att vända det och få hjälp med ett sunt sätt att bygga upp kroppen är definitivt något som fysioterapeuter kan användas till!
Tack igen och lycka till i framtiden!
Helena säger:
Hej!
När jag gick i behandling för min anorexi fanns det en fysioterapeut knuten till teamet.
Vi jobbade med kroppskännedom mest. Målade av kroppen som jag såg den och sedan målade vi av min faktiska kroppsstorlek. Vi jobbade mycket med bollmassage för att jag skulle känna var min kropp var någonstans. Jag fick öva mig i att våga vara i min kropp, följa med den i andningen och liknande. Mycket acceptans.
För mig var det nog själva bollmassagen som var bäst. Den fick mig oftast att komma ner i varv efter måltiderna!
Kramar
Johanna Ahlsten säger:
Tack för ditt svar! Uppskattar verkligen att få ta del av olika erfarenheter kring fysioterapi. Fint att du delade med dig ❤️❤️
Fysioterapi kan vara viktig pusselbit i ätstörningsbehandling – Johanna Ahlsten säger:
[…] har prioriterat bort fysioterapi (sjukgymnastik) som del av behandlingen varpå jag skrev av mig om mina tankar kring […]
Sara säger:
Hej! har just hittat till din blogg! Helt fantastiska inlägg! <3 Jag pluggar till fysioterapeut och nu när jag bl.a. läst kroppskännedom känner jag verkligen att jag hade uppskattat att ha det i min ätstörningsbehandling i mina tidiga 20 år.. Är det verkligen så att alla bortprioriterar fysioterapi nu? Så tråkigt, det här är vad jag skulle vilja bidra till när jag börjar jobba!