ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Barnafödsel och kvinnoförakt: Åsiktsinferno

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Mammalivet

Som kvinna i allmänhet och gravid eller nybliven mamma i synnerhet är du öppet mål för oombedda råd, åsikter och kommentarer. För egen del tänker jag bl a på alla gånger jag fått höra att min gravidmage är sååå liten, eller på vårdgivaren (som jag gick till för förlossningsrädsla) som uttalade sig om att det var för tidigt för min 18-månaders att börja förskolan (hade hon ju absolut inget med att göra), eller för den delen på alla gånger jag fick frågan om när (?!!) vi egentligen skulle skaffa barn (vi kämpade som tusan). Alla dessa åsikter som sårat, stressat och oroat så. Vad gjorde de för nytta och när ska folk lära sig att hålla tyst? Varför kan vi inte få lite respekt eller åtminstone bli lämnade i fred?

Min vän Anna undrar nog detsamma. Här är hennes berättelse:

Nu väger jag nästan 0,1 ton igen. Folk säger "va?!" Alltså de tror inte på det, för jag ser visst inte så stor ut? Jag tror dem ibland och ibland inte... För tillfället skäms jag hursomhelst ofta så mycket över mig själv att jag känner att det är lika bra att jag inte träffar mina syskon på några månader så de slipper se ”förfallet”. Den här gången skulle jag ju inte gå upp så här mycket - men det är ju lätt att säga när man inte mår illa av hunger! 

Jag märker på det allmänna snacket att det är ärofyllt att vara glad och må bra under sin graviditet - som om det vore något man kan styra över. Att må psykiskt och fysiskt bra under graviditeten är fint, eller snarare det som är socialt accepterat. Motsatsen? Mm, ni fattar. 

Och förlossningen sen, inget jag ser fram emot att göra igen tyvärr. Så enormt präglat av prestige och prestationskrav: Ju snabbare och mer smärtfri förlossning desto högre upp på prispallen. Varför är det så?

Av en närstående man fick jag följande kommentar angående min förra förlossningsprestation:

”Ja, du har ju alltid haft låg smärttröskel

Och en vän till mig fick höra samma sak av sin partner (också man):

”Jag var överraskad att du hade så låg smärttröskel”.

Eh? En förlossning är ett tillstånd som är svårt att jämföra med något annat och det är heller inte möjligt att jämföra födslar på ett vettigt sätt. Någon har haft en tortyrliknande panikupplevelse (till exempel jag) som varar i ett eller flera dygn medan andra har en förlossning som vara ett par timmar och som: ”Gick att stå ut med” eller kanske till och med: ”Det var så häftigt detta vill jag göra igen”.

Själv fick jag mer något som liknande posttraumatisk stress efter min förlossning. Tidigare såg jag mig själv som en stark person och tänkte att ”om alla kvinnor i historien klarat det, då skall väl jag klara det också”. Så jävla fel jag hade. Det var inte vackert. Jag var helt oförberedd. Och egentligen är det helt omöjligt att förstå varför jag nu utsätter mig för det igen. 

Beröm fick jag ändå för att jag födde vaginalt (det vill säga jag födde ”på riktigt”. Som att ett kejsarsnitt hade varit ett nederlag?). Nej okej, barnet fastnade inte, trots att hon kom ut som stjärnkikare. Så ska jag applådera mig själv? För att jag genomled det värsta jag varit med om och som jag idag har svårt att prata om utan att börja gråta? Ja, för jag gjorde ju åtminstone rätt som pressade ut mitt barn genom rätt kroppsöppning. 

Berömmet uteblev sedan när det var dags att börja med amningen. ”Alla kan amma!” fick jag höra. Det såg visst bra ut också men jag klarade ändå inte att få bebisen att gå upp i vikt. Panik. Dessutom med en infektion efter förlossningen behövde hon mat. NU. Men det gick inte och jag slet mitt hår och undrade om det var något fel på mig. ”Har dina bröst förändrats under graviditeten” (varför frågar sköterskan det? Kanske det verkligen är något fel på mig). 

Jag fick höra (av otaliga) att jag måste ”slappna av” - då skulle amningen komma igång. Bara jag lärde mig att ”slappna aaaav”... Och tro mig, jag gjorde allt allt allt för att kunna slappna av: Tog akupunktur och massage, drack amnings-té och höll mig hemma. Hemmet kändes plötsligt som ett fängelse där jag ammade varannan timme utan resultat. Den dyra elektriska bröstpumpen skrattade mig i ansiktet varje gång det kom 2 droppar mjölk. ”Nej nu ger vi upp”, sa sköterskan efter två veckor. Jag bröt ihop. Fail igen. Blev inte direkt mer peppad av kommentaren om att det säkert var för att jag tagit emot epidural under förlossningen som gjorde att jag inte kunde amma. (Alla dessa ****** kommentarer!!!!)

Och failandet fortsatte... ”Sov när barnet sover!” Har du ett barn som sover. Grattis. Det hade inte jag. Och alltså alla tankar som kom: Om jag gör så blir barnet otryggt då? Om jag gör si blir barnet tryggt då? Sover hon dåligt för att hon är otrygg? Varför sover hon inte? Varför?! 

Såhär två år senare kan jag säga att min lilla ärta är hur härlig och välfungerande som helst. Trots att jag led när jag födde henne, trots att jag inte kunde amma, trots att sömnen inte var den bästa och framför allt: Trots alla jävla sänkande kommentarer jag fått höra! Mitt barn mår bra och jag är efter många om och men ganska trygg i mitt moderskap. Men det har aldrig känts så svårt att vara kvinna som efter jag fick barn, feministen i mig brinner. Jag känner mig på krigsstigen och jag vill bara skrika åt världen att hålla käften och lyssna! 

/Anna

 

Dela gärna med dig av dina egna tankar och erfarenheter i kommentarsfältet ❤️

KOMMENTARER:

  • Mia säger:
    2018-04-19 | 07:50:23

    Asså det här med smärtupplevelser, jag blir tokig på att folk inte fattar att det både kan handla om olika snärtintensitet, copingstrategier och smärttröskel. Jag blir liksom inte impad av att någon typ fött utan smärtlindring överhuvudtaget, jag kan ju bara konstatera "fint att du upplevde att smärtan var under kontroll". För faktiskt, behöver man inte smärtlindring så har man nog mindre ont än någon som behöver allt som finns. Har man bara tillräckligt ont så ber man om hjälp, har man smärta som ändå är rimlig så klarar man sig kanske utan. Hur svårt ska det vara?

    Svar: Nej, precis hur svårt kan det vara. Jag blir över huvud taget så trött när folk kommenterar andras smärtupplevelser: Vad vet de om den subjektiva upplevelsen liksom? Och det där med smärtkänslighet vs smärttålighet blir ju bara spekulationer och ord som folk slänger sig med.
    Johanna Ahlsten

  • Åsa säger:
    2018-04-20 | 07:42:24

    Detta med smärttröskel och smärtupplevelse är något jag själv la på mig en stor skamhög för tyvärr. Som gammal elitidrottare trodde jag att jag hade en hög smärttröskel men när jag efter en alltför lång stunds väntan äntligen fick plats på SÖS hanns inget mer än lustgas ges och jag låg och skrek av smärta men däremellan bad jag om ursäkt för att jag skrek och för att jag hade "låg" smärttröskel . I efterhand är jag förbannad på att jag lät mig itutas av alla och envar innan att "smärtan bara är att uthärda, det gör ju alla så varför skulle inte du klara det..."

    Svar: Beklagligt att så många känner skam över smärta 😞 Tycker Mias kommentar var himla bra, läs den under det här inlägget om du inte redan gjort det ❤️
    Johanna Ahlsten

  • Lala säger:
    2018-04-21 | 22:13:52

    Tusen tack Johanna för dessa fantastiska inlägg! Och tusen tusen tack till alla systrar som delar med sig av sina erfarenheter, rädsla, skam och alla känslor för att ingen ska känna sig ensam och förhoppningsvis nån dag får vi se attityd förändring i samhället.....
    smärtupplevelse och tålighet är såååå individuell och subjektiv. varför ska alla kommentera smärttröskel vid förlossning men ingen ifrågasätter samma sak när två olika personer bryter benet??? ;-)

  • Lala säger:
    2018-04-21 | 22:32:16

    Och vad jag kände igen mig i Annas berättelse, amningen, barnets sömn och berömmet man fick för att barnet kom ut från "rätt" ställe.
    Amningen som inte fungerade och alla barnmorskor som jag träffade som skulle hjälpa oss(!!!) att fungera istället för att ta sitt jobb på allvar titta dem bara från avstånd och sa "alla barn vet hur man ska suga", "det ser bra ut", "alla kan amma", "alla kan amma om de VILL" som att det var nåt jag inte ville och om jag inte skulle vilja då kan jag skylla på migsjälv.
    Ja det "såg bra ut" mitt barn var PÅ mitt bröst, inte där den ska vara. Det var väl därför de barnmorskorna var där inte för att visa tekniken och ge några riktiga tips/råd. jag kände inte alls att mitt lilla sög nåt. Till sist efter 3dagar som han inte hade fått nåt i sig och tuppade av på BB fick dem fatta att det inte hade gått bra!
    @Anna: Pumpen som skrattade åt mig också för de dropparna och den där j....a diskhögen med flaskor och pumpdelar tog över även om man kunde ha tagit en 5minuterstupplur eller en kopp kaffe i lugn och ro.

    Efter en traumatisk förlossning och fruktansvärd eftervård vet jag inte om jag vill gå igenom samma sak igen.... den här gången har jag en annan att vara pigg och frisk och glad för. Jag vill inte sätta mig i det kaoset igen när jag behöver vara en bra mamma för min son. En sak vet jag definitiv och det är att om jag får barn igen kommer jag definitivt bli deprimerad om amningen fungerar bra. Kommer få såååå dåligt samvete för mitt första barn som inte fick nåt att jag kommer få depression. Jag gråter varje dag när jag tänker på det.

  • EVELINA säger:
    2018-04-24 | 13:06:46
    Bloggadress: http://evelinawilson.blogg.se

    Känner igen mig i mycket, tack för ditt ärliga inlägg! Själv blev jag igångsatt när jag gått två veckor över tiden så hade först känslan av att min kropp inte kunde få igång en förlossning, efter ett dygn på BB och efter att ha tvingats försöka krysta i över en timme trots att inga krystvärkar kom (med fler misslyckade försök med sugklocka samtidigt) blev det akut kejsarsnitt, så hade länge en känsla av stort misslyckande efteråt, och inte blev det bättre av att amningen krånglade sedan heller ... men nu är jag också beredd att försöka på nytt, även om jag känner rätt mycket oro för att allt ska upprepas den här gången också. Men har insett att det är svårt också den här gången att stänga ute andras tankar och åsikter, liksom det var första gången.

    Sedan måste jag också tillägga en sak som jag tänkt på som gäller det här som man ofta får höra att kvinnor alltid fött barn, att kroppen vet hur den ska göra osv osv. Jag är medicinhistoriker och har fokuserat på kvinnors hälsa i början av 1800-talet och bl.a. förlossningar, det var inte direkt självklart för de kvinnorna att klara av en förlossning, många förberedde sig på att dö när de inväntade förlossningen, så jag tycker det säger en del om hur det historiska perspektivet ofta lite förvanskas i sammanhanget.

    Svar: Tack för din kommentar och för att du delar med dig ❤️ Mycket klok synpunkt ang det medicinhistoriska perspektivet. Det är ju liksom ”naturligt” att dö också om man tänker efter... 😒
    Johanna Ahlsten

Kommentera inlägget här: