ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Idag har jag varit hos specialistmödravården på Karolinska Sjukhuset och där blivit oklanderligt bemött av läkare och sköterskor. Jag konstaterar att bra vård finns: Nu har jag fått en plan för min förlossning och det är så otroligt skönt, jag känner mig lyckligt lottad och mycket tryggare än tidigare. Nu har jag åtminstone bra förutsättningar ❤️

Tyvärr så är det inte standard för alla... Och när en, eller ett par kvinnor börjar berätta, som i miniserien Barnafödande och kvinnoförakt, så skapas ringar på vattnet; fler vågar tala ut. Idag får ni läsa ytterligare en mammas upplevelse av förlossningsvården. Signaturen L vittnar här om ett scenario som inte ens en kvinna i dagens Sverige ska behöva genomlida, men tyvärr är hon långt ifrån ensam om att ha fått bristfällig vård i samband med förlossning: 

Jag fick höra både under graviditet och under och efter förlossning att det bästa alternativet för både mor och barn är vaginal förlossning. Enligt vården fanns bara fördelar med vaginal förlossning och bara nackdelar med kejsarsnitt. Jag fick också höra att det är "så pass liten" andel förlossningsskador och att om riskfaktorer såsom ovanligt stort barn o dyl saknas finns ingen anledning till oro. Jag var faktiskt positiv inställd till vaginal förlossning, gick på profylaxkurs tillsammans med min man och var inställd på att allt skulle gå kanonbra.

På remiss från mödravården fick jag en dag hastigt åka in till förlossningen då fostervattnet hade minskat till en farligt låg nivå. Dock ville de inte ta in mig för att jag inte hade 3 värkar/10min. Jag ingick inte i "schablonen" och när jag väl var framme kände en barnmorska att huvudet var ruckbart och bara flinade åt mig (ungefär: "Om du tror att du blir inskriven nu och kan föda så kan du glömma det"). Men när de undersökte mig så var jag 5 cm öppen!

Förlossningen drog ut på tid och barnet började må dåligt. Trots att jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville få information och vara delaktig i min förlossning (och även att jag var positiv till kejsarsnitt) så fortsatte de att pusha mig. Ingen av barnmorskorna eller läkarna som rådfrågades undrade om de skulle kontrollera saken noggrannare typ kolla barnet med ultraljud (attityden: det här har ju kvinnor klarat i hundra tusen år!) Det visade sig att barnet hade båda armarna bredvid huvudet och kunde därför inte komma ner i förlossningskanalen. Till slut kom han ut, frisk och hel, tack och lov! Men jag gick sönder - som att en mina hade sprängts där nere - hela underlivet plus svanskotan skadades.

Efteråt: Känslan av att leva och föda barn i ett av världens modernaste och rikaste länder, men få en eftervård som är sämre än om jag hade fött ensam mitt i en öken. Känslan av att om jag hade förlösts mitt under ett krig (med brist på personal, teknik, hygien, hjälpmedel) så hade jag fått en mer värdig vård. Jag som gått sönder till en bristning mellan grad 3 och 4 fick vänta på att bli opererad/sydd i 12 timmar utan en enda infektionsförebyggande åtgärd. Jag fick alltså ligga i sjukhussängen i blod och bebisbajs, lämnad åt mitt öde i 12 timmar. I väntan på att jag skulle opereras fick jag varken dricka eller äta.

Mycket tveksamt om den där fantastiska skönmålade, "naturliga", vaginala förlossningen med alla fördelar var så bra just för mig och mitt barn. Mitt barn fick sina första 3 dygn vara utan modersmjölk och fick sedan modersmjölk med antibiotika (pga att jag efter förlossningen fick en akut infektion) och därefter sinade mjölken helt. Varje gång jag hade mitt barn i mina armar kändes det som att de sydda vävnaderna slets upp igen. Varje gång jag tog honom för att amma, flaskmata, sitta sova, ligga i sängen, komma upp ur från soffan gjorde det så fruktansvärt ont i hela bäckenbottenområdet att det kändes som att jag gick sönder igen och igen. Den där närheten som barnmorskorna förespråkar gick knappt att ha - en stor sorg för mig.

Jag har svårt att förstå varför man behöver ta sig till sjukhus och ta tiden av utbildade, kompetenta människor om kunskapen de har läst sig till i en gedigen utbildning inte ska komma till användning. Svårt att förstå varför förlossningar ska se ut som för 3000 år sedan? Att med all forskning och utveckling som finns tillgänglig ska man behöva gå igenom samma skador som människor genomgick för 3000 år sen? Hade de använt sig av forskning som har gjorts och praktisk erfarenhet som t ex "klipp-tekniken" (kräver inte ens någon extra personal?) hade jag säkerligen fått mindre skador.

Och varför gäller det här propsandet på det "naturliga" bara oss barnafödande kvinnor? Vården använder sig ju inte av samma resonemang om det gäller t ex olyckor, knä och fotskador? Säger de till en idrottare att "så har det gått till i alla år" om man sliter av en hälsena eller dylikt? Eller hos tandläkaren: En visdomstand opererar man helt snyggt och syr gör man direkt efteråt. Tänk om alla tandläkare börjare säga att "så här har det varit i alla tusen år och naturen är duktig på att fixa det själv" - Ingen skulle acceptera det idag!

De lovade de mig på BB att jag skulle få återbesök efter några månader. Det fick jag aldrig och jag fick själv ringa, ringa, tjata och tjata, tills någon suckande till slut gav mig en tid. För allting brukar gå så bra av sig själv, kontroll av läkning behövs inte, förstår ni?! (Vet bara inte varför får man återbesök med röntgen när man bryter foten i så fall...) Jag mådde otroligt dåligt fysiskt och psykiskt, men fick bara fortsatt höra av vården hur bra det var att barnet kommit ut från rätt hål. Och knipa, knipa, knipa skulle vara lösningen till alla problem (knipa är ju den enklaste vägen, för vården inte behöver anstränga sig något), men det går ju inte knipa med muskler som är felsydda (eller korrekt sydda men helt söndertrasade).

Som tur var jag fick jag till slut träffa en helt underbar fysioterapeut och därefter en fantastisk (privat) läkare som bekräftade att jag kniper rätt men för mina kvarvarande besvär måste jag gå tillbaks till sjukhus för vidare bedömning eller omoperation. Trots detta så ville inte läkaren på den kvinnoklinik som ansvarade för min förlossning ens undersöka de problemområden jag sökte för. Hon betonade bara hur viktig det var att slappna av och försöka må bra mentalt. Trodde hon att jag var trött och inbillade mig?

Medan jag utstod smärtan av mina fysiska besvär kämpade jag för amningen som jag hade fått noll hjälp med på sjukhuset. De hade skickat hem mig med att det brukar fungera bättre hemma i lugn och ro. Nej, jag hade ju inte velat stanna på sjukhuset men jag hade uppskattat om de hade hjälpt mig komma igång på rätt sätt. Efter 3-4 månader gav jag upp och mådde om möjligt ännu sämre: För alla måste fråga om man ammar sitt barn och varför man inte ammar och alla samtal på mammagrupper ska handla om amning. Om man ammar är man mamma, annars varför finns man? Måste lägga till att jag fick världens bästa stöd från min man och vår barnsjuksköterska på BVC. Utan dem hade hela mitt moderskap stått på spel.

Nu mår jag bättre både fysiskt och mentalt och kämpar för att ge mitt barn det gladaste livet. Flaskmatningen funkade bra: Han åt sig mätt och var alltid nöjd mellan måltiderna och han fick så fantastiskt fin relation till sin pappa redan de första dagarna för pappan lika många gånger fick mata honom och mysa och bygga relationen. Men vi hade kunnat få en bättre start jag och min lilla familj.

Kompetens och erfarenhet och duglighet som inte används är lika med det som inte finns alls! Tyvärr är förlossningsvården och eftervården bristfällig och det blir inte bättre av att man blundar och bortförklarar med slarviga argument. Jag hoppas att kvinnovården vaknar och mognar och använder sig av alla erfarenheter och forskningsresultat för framtida modernitet och förbättring.

/L

Jag vill tacka L för att hon hörde av sig och orkade dela sin berättelse. Berättelser som denna ska inte behöva vara en verklighet för någon i Sverige 2018, men det är det - alldeles för många bär på liknande erfarenheter. När ska det bli skillnad? När ska kvinnor  få rätt till sina kroppar? Rätt till modern vård? Rätt att känna sig trygga? Rätt till garanterad plats på förlossningsavdelning när det är dags att föda? När?