ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Snart är jag nybliven tvåbarnsmamma och förväntas därmed ta del av värderingar och förväntningar som handlar om att snabbt som attan komma tillbaka till ett skick där det ska synas så lite som möjligt att en någonsin varit gravid. Gärna ska varenda spår försvinna; brösten ska se likadana ut som innan, likaså magen. Vikttnedgång till ursprungsvikt såklart. Tillbaka till gym och annan träning utan problem. Fräsch och fixad. Ju mer ”återställd” och ”oförstörd” desto bättre. Och så vidare. 

Om jag upprördes över de här kraven som förstagångsmamma så kan jag säga att jag den här gången istället är ganska likgiltig. Ids knappt ens provoceras för det är ju bara så absurt och verklighetsfrånvänt; att det inte på något sätt ska få synas eller märkas att en genomgått den enorma påfrestning som en graviditet innebär är bara löjeväckande.  

Menar inte att det är något fel i att vilja ”ta hand om sig”, småbarnslivet är rätt oglammigt och att få känna sig lite fräsch ibland kan betyda mycket, det tycker jag med. Men det är något helt annat att ta sig tid att göra en hårinpackning jämfört med att känna en konstant press att vara den där stylade, toppform-mamman utan ”flaws” (som glorifieras och framhålls som duktig och lyckad vs motsatsen: slapp och lat). 

Idealet - att snabbast möjligt återfå ”toppform”? 

 

Nej, att slippa krav på att återgå till någon slags ”fabriksinställning” och bara helt enkelt få känna efter själv hur en vill ha det med träning och annat borde vara en självklarhet, eller vad säger du?