ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Efter mitt inlägg om att #prataomätstörningar så kom det ett tänkvärt mail från en läsare:  

”Hej!
Tack för en superbra blogg! Dina inlägg är så bra som motvikt till all påverkan åt ”fel håll” som man ständigt överöses med. Att titta in här ger stöd när det känns omöjligt att gå emot ”monstret” i huvudet (som säger att det är fel att äta och våga vila).

Jag håller som bäst på att jobba mig frisk efter alldeles för många års ätstörning. Efter ett helt år i behandling så inser jag hur ofantligt lång tid och kraft det tar att bli frisk på riktigt när man levt större delen av livet med ätstörningen. Men drivkraften är att jag som mamma till två barn absolut inte vill att mina barn ska drabbas. Fick hjälp av ätstörningsvården först efter att jag, som 36-årig tvåbarnsmamma med alltför krävande jobb (med noll chefsstöd), drabbades av utmattning och därtill rasade i vikt (kunde inte längre välja vad jag ville äta så då åt jag inte alls!). 

Av en slump träffade jag på en psykolog på företagshälsovården som insåg att jag visst har en ätstörning (jag som själv aldrig sett mig som ”tillräckligt sjuk”) och att den (så klart!) bidragit till utmattningen och att jag behöver bli frisk från ätstörningen för att inte bli utmattad igen.

Just inlägget som berörde att bryta tabun, skam och tystnad kändes som att det träffade mig särskilt. Trots att jag går i behandling och trots att säkert nära vänner i vuxen ålder anat, så har jag inte pratat om mina problem mer än med min lillasyster (och i tonåren, när det hela började, med en mycket nära vän som inte längre är i livet).

I vuxen ålder har jag ”gömt mig” bakom extrem träning och ”hälsosam” mat, mer åt det ortorektiska, vilket ju idag ses som eftersträvansvärt. Att kunna visa upp en starksmal kropp och träna väldigt mycket är ju =”hälsa” idag. Jag har inte låtit någon se den ångest som drivit mig utan bara velat visa den glada hurtiga sidan. Låtsats att jag är avslappnad med maten och träningen inför andra. Och tänkt på hur många runt mig som förmodligen är precis som jag. Som också är vuxna och känner att de ”borde veta bättre” och borde kunna ta sig ur ätstörningen ”av sig själva”. 

Något som jag verkligen behöver nu är ett sätt att sätta upp ”skydd” när andra ständigt ska prata dieter, träning, vad som är ”nyttigt” och ”bäst”. Oskyldiga samtal för andra; som jag bra dagar kan stå emot men som dåliga dagar får ångesten att öka något alldeles oproportionerligt. Jag är egentligen väldigt vetenskaplig och mån om att inte ”gå på” myter och bluffar. Men just när det gäller maten och träningen så vågar jag inte känslomässigt lita på just fakta. Och att det för den som inte har en ätstörning är så svårt att förstå att det som gäller många friska INTE gäller den som har en ätstörning (och/eller utmattning), t ex att det alltid är bra att träna, att det är bra att inte äta all slags mat, att det är dåligt att vara lat osv.

Väldigt tacksam om du har möjlighet att ta upp detta på bloggen om hur man kan skydda sig själv under pågående behandling!”

(Mailet något nedkortat)

Tack för ett väldigt fint mail där du lyfter så många viktiga frågor som jag är säker på att fler än jag känner igen sig i. Först och främst vill jag gratulera dig till att ha kommit en bra bit på vägen mot det friska och fria livet! Att du delar med dig av din resa är guld värt ❤️

När det gäller omgivningens (oförstående och oförståndiga) kommentarer, ”hälso”-snack med mera så är det helt klart en utmaning att hantera. Det är bra att du är medveten om att det som sägs inte gäller dig (ofta är det dessutom rent skitsnack som inte gäller någon).

Jag har kommit fram till 5 strategier som jag tror det kan vara bra att varva mellan (beroende på sammanhang):

1. Påminn dig om fakta
Använd det du faktiskt vet. Gör mantran av det om det behövs: ”Jag får äta vad jag vill, varje dag, resten av livet om jag vill”, ”Dieter är inte bra för mig”, ”Jag behöver inte träna för att få äta”, ”Att jag tillför kroppen mer energi kommer enbart att vara positivt för den”, ”Min livsuppgift är inte att ha ett lågt BMI”, ”Mer träning är inte alltid bättre” och så vidare. 

2. Härda ut 
Att stå ut med skitsnacket och acceptera att du inte kan ändra på allas störda förhållande till mat och träning är tyvärr nödvändigt i viss mån. Härda ut i ångesten - även fast du tycker att den är oproportionerlig - det är en svår, men viktig del i att bli frisk just att våga ”vara i” ångesten. (+ några tips för ångesthantering).

3. Avskärma dig
Avfölj triggande Instagram-konton och välj även dina IRL-vänner med omsorg. Undvik de värsta stressorerna ett tag tills du är mindre känslig (det kommer du att bli). 

4. Säg ifrån
Kort och gott: ”Nu pratar vi om något annat”. (Och funkar inte det så kan du antingen tillämpa 1., 2., 3., eller gå vidare till 5.)

5. Säg som det är
Ok, den här är lite läskigare men jag vill slå ett slag för ärlighet. Kanske är det i vissa sammanhang lättare att prova att säga: ”Hörrni, jag har en jobbig relation till mat och träning som jag försöker jobba på, skulle vi inte kunna dämpa snacket lite gällande dieter och sådant?”