ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Det kom ännu en tänkvärd läsarfråga, eller egentligen flera frågor i en: 

”Hej! Härligt att hitta en blogg av någon som har blivit frisk och fri! Vad var det som blev vändpunkten för dig som gjorde att du bestämde dig? Hur tog du dig ur ätstörningen? Hur stod du ut i viktuppgången och hur hanterade du ev ångest och tankar som detta oftast ger? Har du haft problem med träning som kompensation, hur hanterade du det i så fall?”

Hej! Tack och välkommen hit! ❤️

Jag har egentligen haft flera vändpunkter då jag, som jag skrivit om tidigare, varit både sjukare och friskare genom åren fram till att jag blev frisk på riktigt. En stor vändpunkt (förmodligen den största) blev dock boken Mattillåtet. Första gången jag läste den så förstod jag med ens hur illa jag behandlat min kropp och sen ville jag bli frisk på riktigt. Det blev visserligen ett utdraget förlopp att bli helt frisk, men mina tankar ändrades mycket efter att jag läst den boken och den har funnits med mig ända sedan dess.

Att gå upp i vikt har varit jobbigt när jag behövt göra det och de första gångerna jag gick upp blev det för svårt att hantera ångesten och jag gick ner igen. Med åren blev det lättare att acceptera kroppen som den är och vikten blev mindre...viktig! Att vara gravid och få barn hjälpte mig vidare ytterligare då kroppen fick en annan betydelse än tidigare, vilket var bra för mig.

Samtidigt har vikten eller kroppsångesten aldrig varit det svåraste för mig i processen att bli frisk. Tuffast har varit att våga äta tillräckligt och att bryta kontroll och tvångsmässiga beteenden. Ätstörningen har alltid varit mer ett sätt att reglera känslor snarare än att kontrollera kroppen för min del. Å andra sidan är ju kropp och sinne inte två åtskilda komponenter utan snarare tätt sammanlänkade, så det handlar såklart om båda delarna.

När jag bestämde mig för att ta tag i den sista biten av ätstörningen så behövde jag inte gå upp till någon särskild vikt (då jag var/är normalviktig). Jag ville bli kvitt resterna av ätstörningen för gott. Motivationen bestod till stor del av att kunna skaffa barn och att ge barnen en sund uppväxt med en frisk mamma. Det var tufft att ”göra slut med ätstörningen” för gott, men jag var så sjukt trött på den och det var dags.

Vad gäller träningen så var den också svår att komma till rätta med, men det gick väldigt bra till slut. ”Tack vare” mina skador så har jag under perioder varit tvungen att sluta träna helt och det har varit jättebra (läs ångestframkallande och vansinnigt tufft). Jag förordar träningsuppehåll - åtminstone under delar av tillfrisknandet (och beroende på hur sjuk en är så är det ju vid vissa tillstånd dessutom rent av farligt att fortsätta träna) - helt klart!

Jag har sökt en del professionell hjälp för min ätstörning, men mestadels har jag kämpat mot ätstörningen på egen hand. Det har varit tufft och jobbigt och många gånger har jag fallit tillbaka. Det tog lång tid att bli helt frisk och jag önskar att jag under åren med ätstörningen till exempel hade känt till Frisk & Fri som då kanske hade kunnat guida mig till att hitta rätt hjälp.

Kanske hade jag blivit frisk fortare med mer hjälp, det är mycket möjligt. Dagar och år av mitt liv som ätstörningen fått hade jag kunnat få vara mina istället. Det är bland annat därför jag nu brinner för att uppmärksamma och belysa problemet med just ätstörningar. Jag vill förbättra möjligheterna för drabbade att få rätt sorts hjälp och jag vill hjälpa till att öka den allmänna kunskapen.

Några sista ord: Det går inte att ta sig ur en ätstörning utan ångest och obehag. Att det känns fel och läskigt att gå emot och utmana är ett kvitto på att du gör rätt ❤️ (Och rätt som det är så känns utmaningen lätt - och då har du besegrat en boss! 😉)

Hoppas det var svar på dina frågor!