ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Det finns en särskild ”skämmighet” kring ätstörningar; att ha problem med det mest basala - mat och ätande - är enormt stigmatiserande och inget man pratar öppet om. Den här tystnaden kring ätstörningar är skadlig, för om ingen (eller åtminstone alldeles för få) pratar om det; hur ska då omvärlden förstå att det är ett problem? Hur ska mörkertalet kunna minska? Och hur ska kunskapen kunna bli större? Ja, skammen hos drabbade och deras anhöriga är, som jag ser det, ett mycket stort problem:

Hetsätning till exempel. Att i vår dietfixerade, ”hälso”-hetsiga värld vara en person som regelbundet hetsäter stora mängder ”onyttig” mat och utrymmesmat, den mat som ses som så förbjuden. Skam och ensamhet präglar sjukdomen och hetsätning är ett stigma om något. Inget man pratar om.

Eller den som lider av en ospecificerad ätstörning... Kroniskt trött (relaterat till stress, överträning och för lågt energiintag), undviker sociala sammanhang (pga tröttheten, men även rädslan för oplanerade matsituationer) och ses som ”tråkig”. Ätstörningen, som inte syns, äter upp den drabbades personlighet och kvar blir en försvagad person som lider i det tysta. Stor är skammen över att inte bara kunna vara ”normal”. Inget man pratar om.

Eller den som bara tränar. Ja, alltså, den som b a r a tränar. Hela tiden. Men träning är ju sunt? Hälsosamt? ”Fetma-epidemin” är väl värre? Inte har väl hen problem? Avundsjuka blickar. Hen tränar verkligen så mycket, hur orkar hen!? En dag kommer hen inte till löpträningen. Hjärtmuskelinflammation. Det dröjer dock inte länge innan hen är tillbaka. Blekare och svagare på crossfit-passet förvisso, men tillbaka i träning. Och frisk. Väl? Inget man pratar om.

Eller hon med anorexia nervosa. Så sjuk att hon blivit inlagd på sjukhus. Vännerna blir allt färre och till och med familjen tar avstånd nu. Vikten blir allt lägre, skammen allt större - de anhörigas skam inte minst. Borta är varje tanke om att hon bara ville vara ”hälsosamt smal” och det som kvarstår är en psykiskt sjuk syster/dotter/fru. Psykiskt sjuk. Döende, trots att de väste åt henne att skärpa sig för längesedan. En anhörig som sakta tar sitt liv. Inget man pratar om.

Tänk om vi pratade om ätstörningar istället för att tiga ihjäl både kunskap och människoliv..!

Tänk om hetsätning inte var fullt så skambelagt, jag lovar att det hade funnits mer kunskap om det då. Att det vore lättare att få hjälp om fler kom och sa till vården: ”Jag hetsäter, jag har en ätstörning och jag behöver hjälp!”

Tänk om den med ospecificerad ätstörning tog mod till sig och sa till sina kollegor eller vänner: ”Jag har en ätstörning, jag mår dåligt just nu, men jag vill må bättre. Kan jag räkna med ert stöd?”

Tänk om träningskompisarna till hen som faktiskt tränar f ö r mycket frågade: ”Hur är det egentligen? Kan vi hjälpa?”

Tänk om den inlagda tjejens familj för längesedan hade tagit de där viktiga, tidiga varningssignalerna på allvar och pratat om ätstörningar!

Jag utmanar er att prata om ätstörningar. Ni som är drabbade, ni som varit drabbade, ni som är anhöriga, ni som varit anhöriga, ni som jobbar med ätstörningar, ni som vet massor om ätstörningar, ni som knappt vet någonting om ätstörningar: #prataomätstörningar

Skriv några rader på sociala medier och använd taggen: #prataomätstörningar
Skriv vad som helst som berör ämnet ätstörningar; låt oss prata och diskutera och nå ut. Tagga gärna mig @aterhamtningsbloggen också så jag får se vad ni skriver och vara med och diskutera ❤️