ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Storasyster Ester kämpar med att vänja sig vid lillebror. Hon är för det mesta väldigt snäll mot honom och vill gärna pussa och klappa (föräldrarna får justera handlaget något 😅) och häromdagen tog hon hans hand och sa ”nässen” (ledsen) när han grät i vagnen ❤️ Hon blir dock väldigt arg på saker (och på oss) och har nog varit lite mer utåtagerande än tidigare och det kan såklart ha med lillebrors ankomst att göra. 

Jag och maken vänjer oss så sakteliga vid att vara tvåbarnsföräldrar. Det är overkligt och väldigt konkret på samma gång. Tycker att vi acklimatiserar oss bra i alla fall, tar en dag i taget och det är nog en vinnande strategi. Är djupt tacksam över att vi är två att dela både bördan och glädjen. Vi må tjafsa och sura ibland, men har så många styrkor tillsammans. Vi kompletterar varandra så bra och varje dag tänker jag att jag aldrig hade kunnat hitta en bättre far till mina barn ❤️

Vidare så jobbar jag för fullt med det här med acceptans:

Acceptans över hemmet... Det har ju liksom inte förfallit helt (ännu). Häromdagen köpte vi till och med nya blommor så det här ska nog funka! Och damm, smulor och stök ligger kvar så ingen idé att stressa över det 😉

Acceptans över kroppen... Ni kanske tror att jag har ett oproblematiskt förhållande till kroppen? Det trodde jag med. Men de kroppsliga förändringarna är större den här gången och det har känts lite jobbigare än jag hade väntat mig, inte roligt att erkänna det, men så är det. Om jag tittar lite djupare så tror jag dock att mycket av nojorna kring det ”estetiska” egentligen handlar om att jag fortfarande har vansinnigt ont av foglossningen, det gör det inte så lätt att vara kompis med kroppen! Känns som att de visuella förändringarna hade varit enklare att hantera om jag bara kunde röra mig lite lättare - att vara immobiliserad gör mig ledsen. 

Acceptans över känslorna... Hormonellt är jag en bergochdalbana utan dess like. Skrattar och gråter om vartannat och snabbt går det däremellan. Mycket handlar om smärtan och att det är frustrerande att inte kunna vara där för Ester som jag skulle vilja, det bidrar till dipparna. Samtidigt är jag i ett rus, en eufori av att ha allt jag någonsin önskat - och det i sig blir läskigt för det en har kan en ju också förlora.... Ja, ni hör ju.  

Jag har fått allt ❤️