ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

När jag inte är mammaledig så jobbar jag som fysioterapeut inom primärvårdsrehab där jag ägnar stora delarna av mina arbetsdagar att behandla människor med olika typer av smärtproblematik; knä- och höftartros, rehab efter frakturer och andra skador, ryggsmärta osv. Ofta handlar mycket om att hitta ett individuellt anpassat och successivt stegrat träningsupplägg och ibland krävs även kompletterande behandling i smärtlindrande syfte. Att försöka hjälpa mina patienter att inte fastna i negativa tankar kring smärtan ser jag som en viktig del i min roll som fysio. 

 

När det kommer till mig själv är jag dock pinsamt dålig på just det. Mm, jag är rent ut sagt usel på att hantera smärta faktiskt, och då menar jag inte dålig på att stå ut med smärta, utan snarare att jag suger på att undvika att hamna i negativa tankar. Och nu är jag där igen...

 

9 dagar sedan förlossningen och min bäckensmärta (det vi i dagligt tal kallar för foglossning) är fortfarande inte ett dugg bättre (snarare sämre??) Jag skriver ”fortfarande”, och hoppas att ni kan läsa in ironin: Det har inte gått lång tid och någon anledning till panik finns verkligen inte i det här skedet. Men jag har ju en hel del erfarenheter av att tidigare smärta blivit långdragen och det bidrar förmodligen ytterligare till att jag just nu drabbas av lätt panik.

 

Jag kan stundtals tänka klart och se att med tanke på vad kroppen fått utstå under den här graviditeten så är det inte direkt någon skräll att jag inte hoppar och studsar fram just nu, men ändå: ”Jag vill inte ha ont! Det är orättvist! Tänk om det ALDRIG går över?!” hälsar min hjärna. Och det är inte konstruktivt. 

 

Så. Snälla ni. Hjälp nu den här fysioterapeuten till bättre copingstrategier. Ge mig solskenshistorier, äckligt positiv pepp och lagom uppläxande fakta som får mig på bättre tankar. Tack på förhand ❤️