ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Tillbakablicks-torsdag #3

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande, Personligt

”Du måste äte ordentligt Johanna, annars kommer det int’ att bli nå’ roligt”

Säger min mamma. Hon ser orolig och lite ledsen ut, men jag viftar bort det irriterat, kramar henne snabbt och går sen på färjan utan att vända mig om. Har inte tid med mamma-tjat. Jag är 21 år och på väg till Stockholm för att följa mina drömmar; jag ska börja på Kulturamas musikalartist-utbildning och allt är möjligt.

Men det blir tufft. Självkänslan får sig en törn när det visar sig att konkurrensen är så mycket större än jag är van vid. Och tyvärr lyssnar jag inte på min mammas råd om att äta ordentligt. Tvärtom blir det lättare att fly längre in i ätstörningen när livet känns svårt och ensam i storstan blir den min enda riktiga ”vän”.

 
Jag önskar att mitt 21-åriga jag hade förstått att det på vägen mot det friska livet är viktigt att vara extra uppmärksam när det är stressigt och tumultartat runt omkring. Återfallet, eller närmare bestämt försämringen, i ätstörningen var ingen slump: Den nedåtgående spiralen hade av olika anledningar satts igång långt innan flytten men de följande utmaningarna av att byta stad och liv blev det som fick bägaren att rinna över. 

Att en klamrar sig fast vid det en känner till - ätstörningen - när världen känns ostadig, är vanligt. Men känslan av kontroll som ätstörningen erbjuder är alltid falsk. Ätstörningar är jävulskt lömska och vill aldrig ”hjälpa” dig, även om det kan verka så.

 

KOMMENTARER:

  • Anonym säger:
    2018-10-11 | 07:54:34

    Har du någon mailadress om man vill skriva något som inte alla kan läsa här?

    Svar: Ja visst: johanna.ahlsten@gmail.com
    Johanna Ahlsten

  • Anonym säger:
    2018-10-11 | 19:42:05

    Tack! Skriver imorgon eller i helgen, för trött ikväll.

    Svar: Gör det ❤️
    Johanna Ahlsten

Kommentera inlägget här: