ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

 

Jag är 24 år och har just träffat personen som skall komma att bli min make och pappa till mina barn. Det vet jag inte då förstås, men det jag vet är att jag redan första gången jag ser honom känner en samhörighet. Vårt förhållande blir seröst väldigt snabbt och vi flyttar ihop nästan med en gång men ingen av oss tycker att det känns konstigt. Vi är redo. På samma plats i livet.

Det är bara en som misstycker: Ätstörningen. Jag är vid det här laget så pass ”frisk” att det inte märks vid första anblicken att jag har problem med mat och ätande, men kontrollen styr fortfarande väldigt mycket. Att det då helt plötsligt finns någon där som ifrågasätter blir omvälvande och livsförändrande...

Han kommer hem med ”lyxfrukost” och jag blir arg. Han förstår ingenting först, men med tiden lär han sig höra när det är ätstörningen som talar.

Och han blir djärvare:

”Jag kommer aldrig curla din ätstörning”
”Vadå inte tycker om pommes frites, det finns väl ingen som inte tycker om pommes frites?!”
”Ät om du är hungrig!”

Och så vidare... 

För första gången har en annan person inblick i hur ätstörningen styr mig och jag märker förvånat att just det gör att ätstörningen får mindre makt.

Att hitta kärleken är ingen magisk lösning på en ätstörning. Det kommer alltid ”ups and downs” i alla förhållanden och när saker är jobbiga runt omkring tenderar ätstörningen att få mer att säga till om. Dessutom har många av våra gräl handlat om just den f ö r b a n n a d e ätstörningen.

Men. Det sociala stöd jag fick i och med att jag träffade min man har faktiskt betytt så oerhört mycket för mig att jag med gott samvete kan säga att det varit avgörande. Och till dig Richard vill jag säga: Tack. Tack för att du är du och för att du hjälpte mig vilja hjälpa mig själv. Jag älskar dig.