ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Häromdagen skrev jag lite med en person som kommit en bra bit på vägen mot det friska och fria livet. Vi diskuterade det här med att hitta tillbaka till träning och motion efter en ätstörning. Att lära sig att träna av nya anledningar; för att det är skönt och för att stärka kroppen och inte som kompensation eller för att uppnå orealistiska kroppsideal. Hur gör man?

Det här är något som jag tänker ganska mycket på och som jag som fysioterapeut hoppas får ännu mer fokus i framtidens ätstörningsvård. Rörelse är ju i grund och botten något väldigt positivt för oss människor, men bara under förutsättningarna att en får i sig det en ska och att träningen/motionen inte blir ett tvång. Som jag brukar säga: Tvångsmässig träning kan aldrig vara hälsosam.

Att hitta ett sätt att vara fysiskt aktiv som är befriat från ångest och tvång är inte alltid det lättaste. En god idé är såklart därför att börja försiktigt. Promenader i måttligt tempo och inte för långt (max 30 min åt gången) kan vara en bra start, det är positivt för att stärka skelettet och något som många gillar. Jag vill dock påminna om att akta sig för tvånget även när det gäller promenader. Det spelar ingen roll om en tycker att en inte går så långt osv; känner en ett tvång/får ångest om promenaden uteblir så är det bra att faktiskt öva sig på att vissa dagar låta bli att gå!

Känner en sig redo att börja med någon schemalagd aktivitet så är det många som tycker att t ex yoga är bra. Det finns många olika former av yoga, allt från medicinsk yoga till mycket tuffa varianter exempelvis Ashtanga-yoga (som det av förklarliga skäl kan vara bra att vänta lite med). Det finns även andra träningsformer som har drag av kroppskännedomsträning och medveten närvaro som kan vara alternativ om en inte gillar yoga.

Sedan har vi ju ”vanlig” styrketräning; något som rätt använt kan vara superbra för att bygga upp en kropp som varit drabbad av en ätstörning. Idag finns en uppsjö av olika styrketräningspass i grupp som funkar bra för vissa (kan vara bra att vara lite ”övervakad” så en inte ökar på för fort - prata med ledaren!) medan andra föredrar att träna själva och kanske jämför sig mindre med andra på det viset.

Oavsett vilken eller vilka aktiviteter en väljer så är det klokt att inte börja med för mycket eller för många pass i veckan; max två gånger per vecka initialt skulle jag föreslå. Provkör sedan några veckor och se hur du mår rent psykiskt; vad händer i dig om du missar ett pass osv. Sikta på helt ångestfri träning som känns skön och rolig. Undvik prestationsmål, åtminstone initialt

Konditionsträning är ofta mer laddat än styrka är min erfarenhet; börja därför extra snällt och var supernoga med att utvärdera, utvärdera, utvärdera! Hur mår jag? Tränar jag av rätt anledningar? Är det ångestfritt att missa ett pass? Hur känns det i kroppen? Tenderar jag att vilja öka på för fort osv.

Att omvärdera träningen och inte se den som förbränning och/eller prestation kanske gör att du upptäcker att du gillar helt andra saker än du trodde. Kanske var det yoga och klättring som var din grej snarare än crossfit och löpning? Eller så kommer du på att det är jättekul att lyfta vikter, kreativt att dansa, ger självförtroende att utöva kampsport osv.

Oavsett hur du väljer att träna eller motionera; bär med dig att det aldrig, aldrig, ALDRIG ska vara ett straff att röra sig. Hamnar du i negativa tankemönster som att du måste träna för att få äta, att du måste gå en viss sträcka varje dag osv: Avbryt direkt. Tvångsmässig träning kan aldrig vara hälsosam.