ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Läsarfråga om träning vid långvarigt smärttillstånd

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Träning och fysioterapi

 
Det kom en läsarfråga som jag nu ska försöka svara på, men innan jag gör det måste jag starkt betona att jag som fysioterapeut egentligen inte kan göra individuella bedömningar utan att ha träffat patienten. Se därför mitt svar som generella tankar om långvariga smärttillstånd, snarare än en exakt lösning för ett enskilt fall.
 
Såhär lyder läsarfrågan:

”Jag behöver tips, råd: Om en drabbats av en sjukdom (inte förkylning utan en kronisk sjukdom som gör att en inte KAN eller FÅR träna) hur hanterar en det? Jag får inte göra något för allt triggar min smärta. Har fått en diagnos som är kronisk och detta gör mig så deprimerad. Samtidigt har jag fått inflammation i foten, hälsenan och värk i knät så kan inte ens promenera eller cykla. Lägg till att jag slåss mot mina ätstörningar samtidigt. Sitter bara hemma och gråter och ser hur vikten ökar. De väger mig på psyk så vet att jag gått upp i vikt. Hur ska jag hantera detta? Jag får panik!! Så rädd att kroppen aldrig ska bli bra igen. Min smärta/värk är en sak men mina inflammationer/skador en annan. Får ont vad jag än gör. Vad ska jag göra Johanna? Får inte ens yoga eller simma pga att det triggar min smärta. Ångesten är total! Kram o tack för en bra blogg”

Hej vännen! Då vi inte träffats IRL i en patient/behandlare-relation så blir det såklart lite svårare att svara på din fråga, men jag ska göra ett ärligt försök ❤️

Som jag förstått det (utifrån det du skriver på din blogg) så har du fått veta att du har något som din kiropraktor kallar för ”central sensitisering”? Central sensitisering innebär kortfattat att det i kroppens centrala nervsystem uppstått en ökad retbarhet för smärtsignaler samtidigt som de smärthämmande systemen fungerar sämre. Hur personen ställt denna ”diagnos” på dig vet jag inte. Jag tycker hur som helst att det är lite olyckligt att kalla tillståndet för kroniskt - det blir onödigt skrämmande och negativt, är min åsikt. Och, oavsett vad smärtan beror på, så finns det mycket att göra för dig! 

Såhär tänker jag utifrån din fråga: Smärta är komplext och påverkas av en rad olika faktorer. Du har haft det jättetufft med kampen mot ätstörningen, depression, stress/utmattning - sådant som absolut skulle kunna vara förklaringar till varför smärtan blivit så besvärlig. Jag tror inte alls att du ska behöva acceptera att bli nästintill helt inaktiv, om detta är vad din(a) behandlare uttryckt? Du säger att du inte får yoga eller simma. Jag tänker att det får du visst! Men du kanske måste börja på en betydligt lägre nivå än du tänkt dig eller är van vid.

Katastroftankarna säger att smärtan är farlig, att du inte kan bli bra och att du kommer få mer ont av att röra dig. Här vill jag påminna om att tankar inte automatiskt är sanningar! Smärtan är inte farlig, den SUGER balle, men den är inte farlig. Därmed inte sagt att du ska pressa dig hårt och uthärda nästintill olidlig smärta; det ska du INTE göra. Du behöver få komma till en vettig fysioterapeut som förstår såväl smärtfysiologi som ätstörningar/psykisk ohälsa och kan se din situation utifrån ett biopsykosocialt perspektiv. En vårdgivare som till att börja med kan hjälpa dig hitta en nivå som du ”tål” och låta dig börja där och som kan hjälpa dig förstå hur du ska tänka angående smärta och fysisk aktivitet/träning; när det är okej med smärta och när det blir för mycket.

Några viktiga saker som jag tror är ”nycklar” till att få kroppen att samarbeta och få smärtan att bli mindre:

  • Tålamod och tid
  • Vägledning (till exempel av en vettig fysioterapeut och gärna även psykolog) 
  • Acceptans (inte för allt, men inför vissa saker, exempelvis: ”Såhär är det just nu”. Här kommer vägledningen in!) 
  • Självmedkänsla 
  • Avspänning, massage etc - allt som är skönt och ”snällt” och som hjälper kroppen och dig att slappna av
  • Mat/näring/energi: Förstår att det kan vara svårt, särskilt med tanke på din ätstörningsproblematik, men energin från maten är grunden för att kroppen skall orka samarbeta. Tänk också på att du, med tanke på ätstörningen, riskerar att överskatta hur mycket du får i dig. (Viktökningen betyder inte nödvändigtvis att du får i dig tillräckligt!)
  • Rädsla, stress och katastroftankar: Måste uppmärksammas! De är komponenter som samtliga förstärker smärta - men det som är så bra är att de verkligen går att jobba med! 

Slutligen: Det viktigaste jag vill säga dig är att ingenting i din situation är kört! Tro aldrig på det, oavsett om det är du själv som tänker det eller någon annan som påstår det. Det går att komma framåt!

Kram ❤️

PS. Hör av dig på Messenger eller Insta om du vill diskutera lämpliga vårdgivare i ditt område, jag kan försöka höra mig för! DS.

Bild: pixabay.com

KOMMENTARER:

  • Ida Jansson säger:
    2019-01-15 | 10:48:18
    Bloggadress: http://onlyonewaytogo.blogg.se/

    Tusen tack för dina svar ❤❤ Önskar jag kunde träffa dig och ha dig som behandlare! Stått i kö för att få träffa en fysioterapeut ett år nu via psyk och det ska va på gång men har inga höga förväntningar tyvärr.
    Enl psyk ska jag bara vila men det går inte för måste kunna göra NÅGOT aktivt för smärtan bli ännu värre av att bara sitta still.
    Det jobbigaste är att jag provat mediciner som ska bota min centrala sensitisation men inte tålt medicinen. Och smärtan blir värre o värre. Svårt med avslappning då jag har massa ångest. Får ångest av att veta att jag har denna sjukdom som bara blir värre. Katastroftankar deluxe! Har inte råd med psykolog. Går på samtal på vuxenpsyk men hjälper inte alls. Känner mig så ensam.
    Behöver få i mig bra näring och nå en högre vikt. Kämpar med det. Kan höras på messenger 😘🌸 Kram

    Svar: ❤️❤️❤️
    Johanna Ahlsten

Kommentera inlägget här: