Läsarfråga: ”Hur undviker en att triggas?”
Kategori: Allmänt
Idag svarar jag på en läsarfråga om ”triggers” dvs saker som tenderar att få den som är drabbad av en ätstörning att må sämre och/eller ta till destruktiva grepp.
”Blir du lätt triggad av andra och har du några tips på hur man kan undvika att bli det?”
Nej, jag blir inte triggad längre. Jag kan däremot bli ordentligt sur/less av vissa saker; exempelvis kroppskommentarer (både att få dem själv och när andra utsätts) och av ovetenskapligt skitsnack om mat etc. Men triggad på så sätt att jag får ångest eller gör något i linje med en ätstörning; nej!
Vad som triggar människor med ätstörningar är högst individuellt; för vissa känns det helt okej att höra folk prata om träning, dieter osv medan det är en direkt trigger för andra. Likaså kan kroppskommentarer, ett dåligt betyg i skolan, stress, äta tillsammans med andra eller magsjuka vara någon annans främsta trigger... Det varierar alltså otroligt mycket och det som triggar en triggar alltså inte nödvändigtvis en annan.
Att undvika att bli triggad är inte det lättaste - särskilt inte när en är mitt uppe i en pågående ätstörning. Kanske går det inte alltid riktigt att låta bli att triggas, men en kan arbeta mycket med hur en reagerar på det som triggar, exempelvis genom ångesthantering.
Det är bra att själv vara medveten om vad som triggar och ibland är det också bra att då undvika det (ex avfölja destruktiva Instagram-konton). I andra fall är kanske triggern något en mer eller mindre ”måste” utsätta sig för (ex kan alla råka bli smittade av magsjuka; som kan trigga på så sätt att en inte kan äta, kanske tappar vikt osv). Vet en om vad som brukar trigga så är det kanske lite lättare att stå emot och lättare att planera i förväg vad en ska göra om ångesten slår till. I övrigt kan det också vara hjälpsamt att tänka att triggers verkligen är ett av ätstörningens sätt att ha dig i ett järngrepp och att dessa tankar inte automatiskt är sanningar!
Något som är väldigt vanligt förekommande är just det som frågeställaren antyder; att triggas av sådant som andra människor säger och gör. För många är kommentarer om vikt, utseende, portionsstorlek o dyl det som triggar mest. Tidigare har jag skrivit mer specifikt om hur en kan bemöta kommentarer som triggar. Då presenterade jag 5 strategier som jag tror det kan vara bra att varva mellan (beroende på sammanhang) och här är de igen:
1. Påminn dig om fakta
Använd det du faktiskt vet. Gör mantran av det om det behövs: ”Jag får äta vad jag vill, varje dag, resten av livet om jag vill”, ”Dieter är inte bra för mig”, ”Jag behöver inte träna för att få äta”, ”Att jag tillför kroppen mer energi kommer enbart att vara positivt för den”, ”Min livsuppgift är inte att ha ett lågt BMI”, ”Mer träning är inte alltid bättre” och så vidare.
2. Härda ut
Att stå ut med skitsnacket och acceptera att du inte kan ändra på allas störda förhållande till mat och träning är tyvärr nödvändigt i viss mån. Härda ut i ångesten - även fast du tycker att den är oproportionerlig - det är en svår, men viktig del i att bli frisk just att våga ”vara i” ångesten. (+ några tips för ångesthantering).
3. Avskärma dig
Avfölj triggande Instagram-konton och välj även dina IRL-vänner med omsorg. Undvik de värsta stressorerna ett tag tills du är mindre känslig (det kommer du att bli).
4. Säg ifrån
Kort och gott: ”Nu pratar vi om något annat”. (Och funkar inte det så kan du antingen tillämpa 1., 2., 3., eller gå vidare till 5.)
5. Säg som det är
Ok, den här är lite läskigare men jag vill slå ett slag för ärlighet. Kanske är det i vissa sammanhang lättare att prova att säga: ”Hörrni, jag har en jobbig relation till mat och träning som jag försöker jobba på, skulle vi inte kunna dämpa snacket lite gällande dieter och sådant?”
Har du som läser några övriga tips att ge till frågeställaren?
Anonym säger:
Hej :)
Jag har precis fått veta att jag ska börja i dagvård och är rädd att jag ska triggas av de andra patienterna, om dom t.ex är sjukare eller smalare än mig. Jag är själv "normalviktig". Är detta en vanlig rädsla och är det fler som känner så tror du? Jag vill ju ta den hjälp jag får men tänk om det gör det hela värre?
Tack så himla mycket för en fantastisk och viktig blogg!
Kram