Läsarfråga: ”Jag orkar inte kämpa emot”
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande
Det kom en läsarfråga rörande återfall i ätstörning:
"Behöver bolla lite med dig som kommit ur en ätstörning. Är det normalt i ett återfall att känna att man inte bryr sig längre? Jag mår så pass dåligt av olika orsaker som lett till återfall med hetsäta/kräkas. Känner sån skam eftersom jag kommit så långt. Jag kan analysera mina känslor och mina behov, men går ändå emot det. Orkar liksom inte satsa och nu ger sötsakerna den lilla lyckan jag behöver. Men vill ju inte, men orkar inte ta tag i det och fortsätter det självdestruktiva. Blir så trött på mig själv när jag låter ätstörningen vinna igen, orkar/bryr mig inte om att kämpa emot och det är en vana. Vill bara orka börja äta regelbundet och sluta planera och köpa hem det jag ska äta och kräkas, vet att jag var på god väg, men nu hittar jag inte tillbaka trots bra stöd i behandlingen. Något du känner igen? Ger jag mig ett ”förbud” mot sötsaker och att köpa tänker jag bara ändå mer på det, vi har pratat om det i behandlingen att ha litet ”förbud” nu, men jag bryter det också och känner mig mer misslyckad. Vill bryta vanan, för vet jag kan, men ”ger upp”. Tacksam för att kunna bolla lite."
Hej ❤️
När det är hetsätning inblandat så beror det i de allra flesta fall på att man:
- Äter för lite
- Har förbud och regler
Vilket gör förbud mot sötsaker rent kontraproduktivt skulle jag säga!
Om jag får tipsa om något så är det väl följande:
- Back to basics: Äta regelbundet, tillräckligt, varierat, tugga maten
- Slopa förbud och även mentala värderingar som är mat-fientliga
Känslan av att du ”inte bryr dig” kan kanske vara lite svår att tyda, men jag ger dig några tankar: Om du inte äter tillräckligt så kommer kroppen skita i dina förbud och kräva en hetsätning till slut. Det är bra att du kan se att livet runtomkring påverkar ätstörningen, för så är det verkligen. Och i sköra perioder i livet är risken för återfall större (särskilt om man är ”nästan-frisk” eller ”ny-frisk” skulle jag säga). Du vänder dig till ätstörningen som utgör (den falska) tryggheten och det sätt du tidigare tagit till för att hantera svårigheter, reglera känslor osv. I ett sådant läge är det lätt att känna att man ”inte bryr sig”, men det är en tanke och inte en sanning (se föregående inlägg).
Hoppas jag förstod frågan rätt ❤️
