Rehabträningens utmaningar (och hur de kan överkommas)
Kategori: Personligt, Träning och fysioterapi
Rehabträning är något som jag har fått bekanta mig med väldigt mycket de senaste åren, både som fysioterapeut och som patient. Nyligen har jag åter påbörjat en period med rehab för egen del, denna gång för min bäckensmärta. När jag kom hem från första besöket hos min duktiga fysioterapeut Mia, så hade en mängd tankar och känslor väckts (det är nyttigt att själv få vara patient ibland!) Mina funderingar rörde mestadels det som jag många gånger tidigare funderat över, nämligen utmaningen i att få rehabilitering att fungera optimalt. Det finns ju en hel del hinder att övervinna och här följer i grova drag de svårigheter som jag själv har identifierat genom åren:
- Det är tråkigt
- Det är lätt att ha för bråttom
- Det är svårt att lyssna på kroppen "lagom mycket": Vissa blir rörelserädda/smärträdda och gör för lite, medan andra ständigt gör för mycket
- Det är lätt att fastna i negativa tankar ("det kommer aldrig att bli bra" osv)
För att överkomma svårigheterna skulle jag säga att det är a och o att få adekvat stöd i sin träning, föreslagsvis av en fysioterapeut (alternativt kiropraktor eller naprapat) som har god kompetens inom diagnostik och träning för det besvärsområde du söker för. Att hitta en kunnig "coach" som kan guida dig är ett viktigt första steg då rehabträning ju inte riktigt är som annan träning, utan mer lik en medicinsk behandling där mycket hänger på "finliret".
Jag måste erkänna att jag nog aldrig träffat på någon patient som tyckt att rehabövningar varit något annat än ett nödvändigt ont! Det är ju oftast inte alls de där ("svåra", "tråkiga", "fåniga") rehabövningarna som en egentligen vill hålla på med, utan helt andra saker och träningen kan därför kännas menlös och banal. En bra fysioterapeut kan dock förklara varför övningarna är viktiga och hur de kommer att föra dig framåt, hen kan också lägga upp träningen på ett stimulerande sätt där naturlig stegring av träningen kommer i rättan tid (=superviktigt för motivationen att träningen ligger på rätt nivå!)
En bra fysioterapeut kan också hjälpa dig med verktyg för att lyssna på kroppen. Ett visst mått av smärta får ofta förekomma (OBS gäller inte alla åkommor!) och man kan då exempelvis använda sig av en smärtskala från 0-10 där smärtan under träning inte skall inte överstiga 5 och även bör gå över inom två timmar efter att träningen har utförts.
Sist men inte minst så är en bra fysioterapeut lyhörd och en god lyssnare som fångar upp eventuella orostankar. Att få ett bra bemötande, lugnande besked och stöd betyder otroligt mycket! Bara att få höra att kroppen har en fantastisk förmåga att läka är trösterikt och kan räcka för att dämpa de negativa tankarna (vilket i sig är viktigt för att rehabträningen skall ge ett positivt resultat).
Har du själv genomgått någon form av rehabträning och hur upplevde du den? Känner du igen dig i de svårigheter som nämns här eller har du andra erfarenheter? Dela gärna med dig av din berättelse i kommentarsfältet! 
Anna-Karin HHäggström säger:
Jag, och många av mina vänner (utmattningsdepressioner, stroke, hjärntrötthet), upplever sig bli väldigt mentalt trötta efter en kortare tid av träning. Jag har försökt, på olika nivåer, öka träningen till att bli mer än promenader men som ett brev på posten kommer en enorm trötthet som håller i sig i flera veckor! Jag blir helt däckad. Vad tänker du kring det? Jag vet att jag ibland gått ut för hårt men även då jag tar det lugnt blir en enorm Trötthet resultatet.
Johanna Ahlsten säger:
Att få till en lämplig dos fysisk aktivitet/träning vid de tillstånd som du nämner är verkligen en stor utmaning. Min erfarenhet är att det ofta blir en krock mellan vad man själv vill och vad kroppen och hjärnan är redo för. Det är lätt att tycka att man stegrar långsamt, men ändå överskrida sina gränser vid just tillstånd som utmattningsdepression. Sedan är det ju så att man kan bli tillfälligt sämre av träningen för att sedan bli bättre, men som sagt så är det inte lätt att själv kunna avgöra vilken nivå träningen skall läggas på. Vid utmattningssyndrom är många väldigt ovana att respektera kroppens gränser och det i sig kan göra anpassningen av träningen extra svår.
Vill tillägga att det är suveränt om man klarar av att ta promenader, det är ett gott tecken och min tanke är att lite mer belastande träning inte behöver vara så långt borta. Som jag skriver i inlägget så rekommenderar jag starkt att ta kontakt med någon som är kunnig inom det område man har problem med, dvs har man besvär som grundar sig i exempelvis utmattningsdepression så tycker jag att man ska försöka hitta någon som har erfarenhet av just det 👍 Då är sannolikheten större att rehabiliteringen blir rätt.
Tyvärr är exempelvis utmattningssyndrom ett ganska eftersatt område och det kan ibland vara svårt att hitta rätt behandlare. Jag tycker att man skall vara kräsen och försöka lyssna på sin magkänsla. Många får råd om alldeles för tuff aktivitet, men blir man sämre av träningen så är den för hård eller felaktigt anpassad.
Hoppas att det var svar på din fråga och att du kan få hjälp med att hitta tillbaka till träningen så småningom!
Åsa J säger:
Så bra Johanna! Känner igen mig från båda sidor. Har själv problem med onda hälsenor från och till och gått hos en suverän sjukgymnast och en naprapat där vi inte alla förstod varandra. Har ju själv peppat och gett rehabprogram till patienter men när en själv ska göra där övningarna som inte känns så roliga och inte ger resultat över en dag är förstod jag ännu mer hur viktigt det är att rehabtränare o patient pratar samma språk och kan coacha utifrån pågående förutsättningar.
Johanna Ahlsten säger:
Tack Åsa! Visst är det lärorikt att själv vara patient! Även om det såklart suger att ha ont 😏