Läsarfråga: ”Hur ska jag börja?”
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande
Hur hittar en modet, motivationen och vilka är de första stegen för att ta sig ur en ätstörning? Detta är temat för dagens inlägg som baseras på två läsarfrågor:
”Jag är så trött och så färdig med skiten men jag kan inte lämna. Befinner mig i ett rejält svältläge och anorexin styr mitt liv. Den bestämmer allt och jag känner att jag inte har något annat val än att lyssna. För utan den som vägledning är jag rädd att tappa kontrollen. Rädd att inte hitta mig själv. Rädd att tappa greppet och hamna i hetsätning, ångest och självhat. Men jag vill mer än någonsin bryta mina ätstörda mönster och jag vill få göra som jag vill och känner! Jag vill jag vill jag vill men sjukdomens klor sitter så djupt och den är både min trygghet och identitet och därför stannar jag...”
”Jag har alltid älskat att träna och röra på mig, och jag tror jag fortfarande gör det innerst inne men just nu har allt blivit till tvång. ’Måste’ förbränna så och så mycket för att göra ätstörningen nöjd och det är inte ofta jag njuter av att ut och springa utan gör det bara för att inte får ångest. Försöker verkligen bryta detta men det är så himla svårt. Hur vet jag vad som är JAG som vill och vad som är ÄTSTÖRNINGEN som vill? Orkar inte ha det såhär längre, men jag har inte modet att bryta eller tron på att jag kan hitta en balans och enbart känslor av glädje till träning. Men jag vill så gärna. Hur ska jag börja?”
Det här. Det här är livet med en ätstörning sammanfattat på ett mycket bra sätt skulle jag säga. Och att veta hur en ska börja för att ta sig ur sk*ten är inte lätt. Det känns så svårt, övermäktigt, omöjligt? Det känns också som att en vet vad en har, men inte vad som skulle kunna vara. Är motivationen tillräcklig. Är det värt det? Och vad händer om en misslyckas - igen? Betyder det att den där friheten faktiskt inte går att nå?
Ja, frågorna är många, men sanningen är att en aldrig blir redo. Det låter deppigt, men det är tvärtom; du kan börja närsomhelst! Ja, men hur då? Tja, att börja ”med maten” är en god idé. Det är kanske inte allt som löser sig på den vägen, men ett stabilt ätande utan förbud är en förutsättning för att kunna bli frisk. Det är också väldigt konkret att till exempel börja med ett matschema (observera att det är en start, att äta enligt ett schema är inget en ska göra livet ut). Och, faktum är att mycket tvångsmässighet kan försvinna bara av det (hjärnan får näring).
Och ja, du kommer ha ångest. Kortsiktigt blir ångesten ofta värre av att äta mer/nya saker osv, men i det långa loppet funkar det tvärtom. Kroppen och hjärnan blir lugnare när en inte svälter eller äter väldigt restriktivt. Det är verkligen så. Men det kan ta tid, oftast för att en inte vågar äta tillräckligt, faller tillbaka osv. (Tips på ångesthantering vid ätstörning).
För att undvika hetsätning finns det bara ett sätt: Att äta. Tillräckligt. Allsidigt. Regelbundet. Utan förbud. För övrigt så är det helt normalt att kroppen kräver mycket energi och att den känns omättlig i början när en börjar äta mer. Det blir så för typ alla. Och det är inte samma sak som hetsätning.
Utöver ett stabilt ätande så är en bra samtalskontakt guld värt. För de allra flesta så är ju ätstörningar endast ett symptom på andra saker och något en behöver hjälp att bearbeta. Jag vill poängtera att jag verkligen är så för samtalsterapi som en kan vara, tror stenhårt på det och önskar det fick större uppmärksamhet inom vård av ätstörningar.
Vad gäller att ”misslyckas” så är vägen till friheten väldigt sällan spikrak. Jag brukar använda den här bilden för att illustrera det:
Sedan finns det ju vanliga fallgropar till exempel, som tidigare nämnts, att ”safea” dvs äta för lite/inte våga äta tillräckligt. Och visst, det tar ofta tid att bli frisk, men det är inte omöjligt att göra det på kortare tid om en just vågar. Våga satsa på en gång! Det går.
Rädslan över att inte hitta sig själv utanför ätstörningen är också en vanlig fallgrop. Vem är jag utan min ätstörning? I praktiken blir det sällan ett problem, det är verkligen bara en tankefälla och du är så mycket mer än psykisk ohälsa. ❤️ (Läs mer här).
Slutligen: Kontakt med vården är något som vi verkligen rekommenderar inom Frisk & Fri. Samtidigt kan det vara svårt att få hjälp och därför rekommenderar jag faktiskt att en börjar försöka själv (medan du står i vårdkö). Du behöver inte vänta med att börja ❤️
