ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Skammen. Den förbannade skammen.

Det är ofta skammen som gör att en inte vågar berätta, inte vågar vara ärlig, inte vågar söka vård. Och med skammen kommer ensamheten - ”för ingen kan väl känna som jag, eller?”

Men du är inte ensam om att ha problem med mat och ätande, det är bara så oerhört stigmatiserande att vi nästan aldrig pratar om det på riktigt. Hur många vet till exempel att den som har en ätstörning inte alls alltid är mager? Hur många inser allvaret i att ha bulimi eller hetsätningsstörning? (Det skämtas osmakligt ofta om bulimi till exempel). Hur många känner till att anorexia nervosa är den psykiatriska diagnos som har högst dödlighet? Eller förstår att det med alla ätstörningar ingår en ökad risk för suicid? Hur många inser att en ätstörning så ofta drabbar det sociala? Förstör ens relationer och familjeliv? Hur många fattar att hen som är så välfungerande och utåtriktad på ditt jobb eller gym kan lida av en ätstörning i det tysta?

Bort med den förbannade skammen, säger jag.

Men det är inte i första hand du som är drabbad som ska behöva bana väg (det är svårt nog att vara sjuk). Nej, det är upp till allmänheten och vården att öka sin kunskap om och omhändertagande vid ätstörningar så att de när de träffar dig förstår vad de ska leta efter och hur de ska bemöta dig. Så att du kan släppa skammen åtminstone i det mötet.