ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Att till viss del "vara det man gör" behöver kanske inte automatiskt vara dåligt, men om man enbart bygger sin självkänsla på sina prestationer så hävdar jag att en har ett problem. 

En stor nackdel med den prestationsbaserade självkänslan är att den är svår att tillfredsställa, den tenderar att snåla med den sköna känslan av att ha lyckats med något och kräver oftast en större och/eller viktigare bedrift nästa gång. Det blir även jobbigt att aldrig få ”vila”, att liksom aldrig duga bara som man är, utan ständigt mäta sitt värde i vad man åstadkommer. Och, tänk om något händer så att du inte längre kan prestera? Säg till exempel att du bygger hela din självbild på din träning och sedan drabbas av skada eller sjukdom som omöjliggör träning; vad händer då med ditt mående?

En annan nackdel med den prestationsbaserade självkänslan är att det beröm en skulle vilja ha ofta uteblir. Det är lätt att känna att chefen/partnern/barnen/vännerna inte ser eller uppskattar dina ansträngningar. Kanske leder det i sin tur till att du anstränger dig ÄNNU hårdare och hamnar i en nedåtgående prestationsspiral (som riskerar att sluta med en kraschlandning).

Jag har (tyvärr) stor egen erfarenhet av prestationsbaserad självkänsla och måste erkänna att den sitter djupt och är svår att bli av med helt. Prestationsbaserad självkänsla är för mig detsamma som dålig självkänsla. Därmed inte sagt att det är dåligt att prestera, men att grunda självkänslan i det, ja ni fattar... Hur ser ni på saken?