ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Undvikande/restriktiv ätstörning, ARFID (Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder) och selektiv ätstörning är olika namn på en och samma ätstörning som är en relativt ny diagnos inom DSM-V. När diagnosen förekommer hos barn brukar den kallas selektiv ätovilja och efter önskemål att jag ska skriva om detta tar jag idag tillfället i akt.

Selektiv ätovilja märks ofta tidigt genom att barnet visar ointresse för mat. Näringsbrist och viktnedgång/avplanande tillväxt är vanligt hos barn med selektiv ätovilja, medan störd kroppsuppfattning oftast inte finns med i bilden. Ätoviljan handlar istället om bristande intresse för mat och även om ren avsmak för många livsmedel. Vid selektiv ätovilja kan det drabbade barnet vara särskilt känsligt för konsistenser, färger osv. Ofta är ljust färgad mat av någon anledning mer godtagbart och många föräldrar till barn med selektiv ätovilja vittnar om att pommes frites eller pastaskruvar kan vara i princip det enda som barnet godtar.

Det är vanligt att barn går igenom perioder då de är mer restriktiva med maten, inte vill prova nya saker osv. Detta behöver inte vara selektiv ätstörning, utan handlar oftast om en övergående fas. Selektiv ätovilja skiljer sig även på andra sätt; hos ”matvägrande” barn där selektiv ätovilja (eller andra ätstörningar) inte är orsaken brukar barnet oftast inte rata sötsaker - vilket barn med selektiv ätovilja mycket väl kan göra (beroende på konsistens, färg, temperatur osv på det som bjuds).

Handlar det inte bara om särskilt bortskämda barn då? Borde inte de vuxna sätta ner foten och kräva att barnet äter det som bjuds? Eller åtminstone smakar?! Nja. Nej, faktiskt inte. Oavsett om barnet har en mer ihållande selektiv ovilja eller bara går igenom en utvecklingsfas så är det viktigt att inte blanda in tvång i matsammanhang; att tvinga någon att äta eller smaka på mat som väcker olust är och förblir kontraproduktivt.

Istället för tjat, hot och desperata mutor (som ändå inte funkar) finns andra saker att göra för den orolige föräldern som såklart vill att hens barn skall äta: 

• Fokusera på att måltidsmiljön ska vara lugn och trivsam (oavsett vad barnet äter eller inte äter) 
• Se till att det alltid finns något på tallriken som barnet kan äta (pommes är bättre än ingenting)
• Undvik att värdera barnets ätande (”nu var du duktig som smakade!”, ”åh, du är så kinkig med maten!” etc)
• Testa ”Food chaining”; lägg märke till vilka smaker, texturer och temperaturer som barnet föredrar och prova att introducera nya livsmedel som liknar dessa
• Och, inte minst: Dietistkontakt!

Källor:
Frisk & Fri - Riksföreningen mot ätstörningar
Psychology Today

Fotnot: Vetskapen om selektiv ätstörning är relativt ny. För att säkerställa orsaker och komma fram till korrekt behandling av barn (och vuxna) med selektiv ätstörning krävs mer forskning.