Dietkultur vs kroppsvänligt
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande
Fredagens live med fantastiska Hannah @krutochvilja gav mig lust att göra (mer) reklam för ett liv som inte styrs av dietkulturen. Hanna och jag är överens om att det pratas för lite om det här i Sverige så det tåls att lyftas och dryftas. Här kommer därför en jämförelse av ett liv som präglas av dietkultur vs ett mer kroppsvänligt liv:
Dietkultur
- Enorm industri som tjänar pengar på folks osäkerheter.
- Paketeras ofta som ”hälsa” eller "wellness” men handlar till syvende och sist mest om utseende och allmänt sunkiga värderingar.
- Skapar ett problem (”jag har ingen kontroll kring mat”) som sedan upprätthålls än värre då dietande gör dig hungrig, irritabel och skapar svårigheter att lita på kroppen (”jag har ingen kontroll kring mat”) vilket får dig att tro att du behöver dietkulturen ännu mer (”jag har ingen kontroll kring mat”).
- Inkörsport till ätstörningar. Bantning är den vanligaste utlösande faktorn.
- Ätandet är styrt av regler och förbud.
- Hård attityd där kroppen ofta ska formas, ändras, tuktas med kost och träning.
- En särskild kroppstyp är den ”rätta” och det krävs hårt jobb för att nå dit (och många kan - av genetiska skäl inte minst - aldrig nå den).
- Vikthets centralt - smal kopplas ihop med hälsosam och lyckad rakt av och vice versa.
Kroppsvänligt
- Intuitivt ätande som i grunden bara är ”ätande”. Behövs inga särskilda redskap, kostplaner eller dylikt.
- Inga krav på perfektion. Snarare är det acceptansen för att ett ätande inte är ”perfekt” som är en del av grejen. Att notera: "Nu blev jag för mätt" eller "nu blev det för lite mat", "det här var jag inte sugen på" osv är också värdefullt och inkännande.
- Rutiner för rörelse och ätande, men för den skull inte ”regler” och det finns heller inga förbud.
- Alla kroppstyper är välkomna, inget är värderat som bättre eller sämre.
- Fokus på tillåtande. Att få känna av vad man faktiskt vill ha och vad det smakar.
- Regelbundet, kroppsvänligt och allsidigt ätande.
- Rörelse som känns bra och gör gott.
- Gott om självmedkänsla och medveten närvaro.
Mm. Precis. Ändå är många fast i dietkulturens klor och jag fattar ju varför. Den finns ofta med oss från tidigt i livet och är så lömsk, långt ifrån alla har ens insikten om att det är såhär. Den genomsyrar verkligen det mesta när man börjar titta närmare på samhället vi lever i. Så fientlig mot våra kroppar, men marknadsförs som ”hälsa”, mixtrar med kroppens funktioner, gör det enkla och naturliga till något svårt och konstigt. Är du hungrig så är det bästa och snällaste mot kroppen att äta något. Inte dricka ett glas vatten eller tugga tuggummi. (Det är rent ätstörda tips som bara rör till det för hunger- och mättnadskänslorna).
När man börjar ge kroppen tillräckligt energi på regelbundna tider och slopar förbuden upptäcker man ofta nya saker. Många tror att de aldrig kommer vilja ha något annat än chips och choklad men rätt som det är kommer längtan efter en värmande soppa, sushi, morötter eller den där speciella grytan man älskade som liten. Och missta inte intuitivt ätande som något okänt eller konstigt. Det kan kännas nytt och kontroversiellt, men som en vän till mig sa: ”Intuitivt ätande är egentligen bara ’ätande’...” Ätande som det borde vara!
På samma sätt är det ju HELT SJUKT så mycket som går ut på att människor med helt olika förutsättningar ska se likadana ut. Och att en person i en tjock kropp ska stigmatiseras för sitt utseende, anklagas för att inte vara ”hälsosam” (på vilka grunder?!) Vad säger utseendet om hur någon mår? Hur någon äter? Hur någon rör sig? Det är faktiskt inte alls säkert att det går att "se"!
PS. Tyvärr känner jag som alltid att jag måste tydliggöra vissa saker (trots att jag aldrig antytt något liknande, suck):
- Nej, jag uppmanar inte människor att sluta röra sig (tvärtom).
- Nej, jag tycker inte att ”alla ska bli tjocka”. Jag anser däremot att alla ska ha rätt att existera och må bra i den kropp man har utan att mobbas eller diskrimineras (banbrytande va?)
- Nej, jag tycker inte att man ska "strunta i” de kostrekommendationer som finns. Jag tycker att det är toppen med mer grönt, mindre kött osv. Däremot står jag fast vid att förbud (t ex ta bort allt socker) oftast bara sabbar. Det finns utrymme för all mat. Att fokusera på att lägga till istället för att ta bort brukar vara en bra grej.
Sara säger:
Så viktigt att inse att alla är hjärntvättade in i detta sätt att tänka - att kroppen aldrig duger som den är. Själv är jag väldigt intresserad av träning och rörelse och lyssnar på många poddar om detta.
Det som skrämmer är att det nästan alltid blir diet-tänk när det ska börja pratas kost i träningspoddarna (gillar fö inte begreppet ”kost” som blir så kliniskt och nedbrutet i näring och byggstenar när mat och ätande handlar om så mycket mer). Men ofta inlindat som att det inte är diet-snack utan det nya ”rätta” som är bättre än dieter. Som tidigare ätstörd får jag då spola fram eller verkligen stålsätta mig.
En så himla viktig insikt i min friskresa från ätstörning är att våga lita på kroppen och att den kan äta allt och samtidigt må bra. Särskilt rädd är jag för detta snack om ”ätfönster” som verkar vara det senaste, att bara äta under en viss tid på dygnet. Jag är en person som verkligen mår bra av frukost, lunch, middag OCH mellanmål däremellan, men så lätt att bli lurad att detta är ”fel” och att måltider ska dras bort och intag begränsas.
Den viktigaste insikten i min friskresa är att jag - såklart! - mår som bäst psykiskt när jag tillåter mig att äta som kroppen vill. Och att jag därmed måste acceptera att jag inte kan se ut som idealkroppen, trots att jag egentligen inte alls är stor utan bara genetiskt har mina proportioner som inte stämmer med idealen.