Betydelsefull läsning om livet med - och kampen mot - ätstörningar
Kategori: Allmänt, Böcker, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande
Jag borde kanske egentligen lyfta de här böckerna i varsitt inlägg då de är utgivna på olika förlag, av olika författare och inte minst är två självstående och var för sig mycket betydelsefulla böcker. Men för mig hör de ihop. Jag fick dem i brevlådan på samma dag och jag har läst dem båda inom loppet av några dagar. Jag brukar läsa rätt fort, men här kunde jag bara inte lägga ner någon av dem (och när jag säger det så menar jag det!). Konstigt nog hade jag det på känn redan när jag höll dem i min hand efter att ha öppnat paketen; att de här böckerna kommer bli speciella för mig.
Det är nytt för mig att läsa om ätstörningar på det här sättet och kanske är det ingen slump att Ormen i mig och Varför blir jag aldrig fri? är publicerade så sent som 2021 respektive 2022. Kanske är det nu vi på allvar pratar om ätstörningar och allt som det kan innebära. Kanske är det nu det händer (äntligen)! I korthet är jag tagen efter de här dagarnas läsning. Tagen av igenkänning och hur det skrivna ordet ibland kan gå så rakt in när det handlar om något man själv har upplevt.
I skönlitterära Ormen i mig läser jag om 20-åriga journaliststuderande Majken och hennes sökande i att komma vidare efter ätstörningen; eller egentligen mitt i ätstörningen om man ska vara ärlig. För det blir snabbt tydligt att Majken är långt ifrån frisk och fri. Författaren Anna Ehn lyckas fånga självkritikens och självhatets inre väsen och igenkänningen är smärtsam. Att se den där hårda, självkritiska, inre rösten i skriven text väcker såväl skammen som sorgen, en välbekant ångestklump i bröstet som jag inte känt på många år.
En liknande känsla infinner sig nästan omedelbart när jag kastar mig över självbiografiska Varför blir jag aldrig fri? av Hanna Wirdegård. Ensamheten i en ätstörning, hur ingen riktigt tycks kunna förstå, har sällan uttryckts så tydligt som i Hannas berättelse. Hennes kamp börjar redan från födseln där hon genom det tidigaste möjliga traumat föds in i en ätstörning som sedan fortsätter prägla hennes liv och där skriken på den rätta hjälpen möts av döva öron.
De hör verkligen ihop för mig de här böckerna. Båda innehåller träffande skildringar av självhatet. Hetsätningarna. Jämförandet. Skammen. Overklighetskänslorna i att utåt vara en slags person och i det dolda en helt annan. Insikten om att ätstörningar på ytan handlar om mat, men på djupet om så evinnerligt mycket annat. Att det inte alltid går att se på någons utsida hur någon mår. Och att vägen till det friska ofta är lång, krokig och oviss.
Böckerna har betydande olikheter också, det mest uppenbara förstås att den ena är skönlitteratur och den andra en självbiografi. Ormen i mig skildrar Majkens tillvaro när hon är i en ålder mellan 20-22 (åh så jag relaterar till hennes svårigheter, aldrig har jag väl mått så pissigt som när jag var 21...) och i Varför blir jag aldrig fri? får vi följa Hanna (och ätstörningen) från det att hon föds och fram till idag. Mycket landar i stigmat kring att vara sjuk i ätstörning i vuxen ålder (vilket jag som blev frisk strax innan 30 också kan känna igen mig i).
Jag har gråtit i min läsning under de här dagarna, flera gånger. För att det stundtals är så tungt att bli påmind om sådant jag hade glömt (förträngt?). Men också tårar i ett slags systerskap, en känsla av att vilja de här huvudpersonerna så innerligt väl. Och inte minst tårar över hoppfullheten som trots allt verkligen finns där i båda berättelserna! I Ormen i mig jublar jag inombords när Majken gör friska vägval och låter lusten och humorn i livet få ta mer plats (go Nya Majken!). Likaså gläds jag med Hanna i Varför blir jag aldrig fri? när hon via sin nya psykolog ganska sent i processen upptäcker begreppet självmedkänsla (self compassion). Då ler jag för första gången i min läsupplevelse och tänker: ”Åh, Hanna, det här, det här är bra”.
”Kan böckerna vara triggande för någon med ätstörning?” tror jag någon kan komma att fråga mig nu. Och jag svarar såhär: Att skriva om ätstörningar är komplext och vad som triggar en person kan vara helt oladdat för en annan. Det finns element i båda böcker som säkert kan trigga någon och beroende på vem man är och var man är i sin process kan det nog se helt olika ut. Böckerna innehåller en del grafiska beskrivningar, men är uppenbart skrivna med eftertanke och syfte. Dessutom förmedlas hoppfullhet just genom realismen: När såväl fiktiva Majken som verkliga Hanna möter vettiga vårdkontakter, tar viktiga steg, börjar leva trots att de inte är helt friska då tror man på att det går att komma framåt! Och det om något är så mycket realistisk pepp att jag nästan inte tror att något kan hjälpa mer i en läsupplevelse.
Det största tack till Anna och Hanna för att jag fick läsa ❤️❤️ Era böcker kommer göra skillnad för många!
