Frågor och svar (frågestund om ätstörningar)
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi
Stort tack för alla tänkvärda och intressanta frågor som kommit in till frågestunden. Jag tycker att det är så bra att vi pratar om ätstörningar på det här sättet, det behövs! Är säker på att många kommer att känna igen sig i såväl frågor som svar. Kram till er ❤️
”Hej! Har gått på matschema för att komma upp i vikt ett tag nu. Har precis nått min normalvikt och som är precis på normal vikt enligt BMI. Nu har vi börjat dra ner på maten, än så länge endast mindre ändringar som att byta ett mellanmål mot en frukt och ta bort 25% av maten vid huvudmålen. Problemet är att jag tror att jag är hungrig efter jag har ätit enligt schemat. Jag åt det fulla schemat utan några problem. Nästa vecka ska vi dra ner på maten ännu mer och jag är ärligt talat jättenervös. Jag är rädd att jag fortfarande kommer att vara hungrig och aldrig kommer få tillbaka min mättnad och hunger. Min mamma vet om detta problem och tycker att det är för tidigt att dra ner på schemat då jag är precis på gränsen enligt BMI och jag har alltid legat i överkanten innan när jag var frisk och inte hade ätstörning. Jag undrar då om det bara är att jag är van vid mycket mat och måste vänja mig med mindre mängd mat? Eller hur blir jag mätt? Det känns så hopplöst, som att jag aldrig kommer bli normal och kunna äta spontant efter min mättnad och hunger utan att mäta upp mat osv. Är rädd för att istället slå över till hetsätning”
Hej! Nu blir jag jättenyfiken: Varför i hela friden ska du dra ner på maten? Vem har bestämt det? Låter inte som en bra idé alls tycker jag! Det kommer bli väldigt svårt för kroppen att fungera på så lite mat när du redan nu instinktivt känner att du kommer gå hungrig. Du ska inte vänja dig vid mindre mat, det funkar inte så, det blir helt fel. Du skriver att du är rädd att det ska slå över till hetsätning och det är en befogad rädsla skulle jag säga; det är vad som oftast händer när kroppen får för lite mat! När man tillfrisknar från ätstörning är det för övrigt mer regel än undantag att man är extra hungrig en period och att man ”äter igen” ett tag, låt det vara så, det är helt normalt ❤️
Om du fokuserar på ett regelbundet, tillräckligt, varierat ätande där du i lugn och ro kan tugga maten och känna efter vad du vill ha kommer du i sinom tid lära dig läsa av kroppens signaler. När du minst anar det kommer hunger- och mättnadskänslorna vara lättare att känna igen. Om du inte redan läst Mattillåtet, så gör det! Och har du läst så läs den igen! ❤️ Och du, jag säger det igen: Dra INTE ner på maten, det är ett misstag! ❤️ (Skriv till mig igen om du vill snacka mer!)
”Hade gärna velat höra dina tankar kring matschema, något som är bra men kan det vara något negativt med det? Även så kallad mental hunger? Har nått normal vikt men tänker hela tiden på mat ändå, vad jag får äta, när jag ska äta, hur mycket osv”
Hej! Se ovanstående svar till att börja med. I övrigt har jag tidigare skrivit ett helt inlägg om hur man kan se på matschema som du kan läsa. Hoppas det är svar nog ❤️
”Hur står man ut i sin kropp när den förändras?”
Jag kom på tre olika teman som jag tror behövs allihop:
1. Omge dig med människor med olika slags kroppar, se till exempel över vilka du följer på sociala medier och se till att där finns en spridning (läs inte bara normsmala). Och såklart: Avfölj rent kroppsskammande konton och annat som potentiellt kan få dig att må dåligt i din kropp.
2. Var uppmärksam på hur mycket du ägnar dig åt så kallat ”body checking”-beteende (väga sig, mäta kroppen på olika sätt, spegla sig alltför noggrant/kritiskt etc) och försök minska drastiskt på dessa beteenden.
3. Blicka inåt. Kroppskännedomsträning, Compassion, psykoterapi mm. Att fokusera på hur det känns i kroppen, utforska känslor osv har varit väldigt användbart för mig i processen att bli mindre fixerad vid kroppens utseende.
”Hur får man bättre kroppsuppfattning?”
Ovanstående. Och en viktig grej: ÄT TILLRÄCKLIGT. Svält/restriktivt ätande påverkar kroppsuppfattningen negativt!
”Hur kan man peppa sig/motivera sig att fortsätta vid bakslag och sämre mående? På grund av flera omständigheter blev det för mycket, och det kändes som kroppen skrek att få ur sig ångesten fysiskt. Så jag åt/kräktes förra veckan och mår ännu sämre. Inte kräkts sen dess men har börjat använda choklad/sötsaker som tröst utan kompensation och mår då ännu sämre. Använder det konkret som tröst och dämpa ångest, men blir bara en ond spiral och får kämpa ännu mer att inte kompensera. Så besviken då behandlingen gått så bra”
Hej! ❤️ För det första: Bakslag är normalt - det suger - men man dippar för att sedan ta sig vidare igen (vilket du också kommer göra!)
För det andra: Äter du verkligen verkligen tillräckligt? Kvarstår det förbud och matregler? Båda dessa faktorer är stora triggers för hets/överätning.
För det tredje: Vad gäller pepp så tror jag snarare på att trygga kroppen och knoppen genom att jobba med Compassion, just för att det handlar om hur vi är med oss själva när det är svårt i livet. Har skrivit en del om det tidigare, till exempel här och här ❤️ Att låta Compassion ersätta ätstörningen (som ju ofta är ett sätt att känsloreglera), det tror jag på.
För det fjärde: Samtalsterapi är guld värt. Det låter som att du behöver få prata om och bearbeta det som väcker den här ångesten. Det som ligger till grund för ätstörningen?
”Vill så gärna kunna äta efter hunger och mättnadskänslor, men det funkar bara inte. Har du nåt bra tips? (Har haft anorexia och UNS i snart 10 år...)”
Hej! Som för svaret i föregående fråga blir det även här att verkligen - verkligen - äta tillräckligt. Det är tricket för att på sikt kunna lita på hunger- och mättnadskänslor. Regelbundet ätande, tuggande och inte minst tålamod är också jätteviktigt ❤️ Håll ut och fortsätt försöka ❤️
”Hur var det för dig att hantera kroppsförändringar som gravid?”
Inför min första graviditet hade jag ställt in mig på att kroppen skulle komma att förändras - jättemycket. Det blev inte alls den dramatiska förändring som jag föreställt mig, men jag tror att jag hade hanterat det bra också faktiskt. Jag var så innerligt lycklig att få vara gravid och kände mig vacker, hade ingen smärta osv (jag var garanterat en sån där obekymrad gravid som många stör sig på).
Andra graviditeten var inte lika....skimrande.... Dock var det inte viktuppgången som var jobbig utan snarare att jag fick så svårt att röra mig på grund av rygg/bäcken-smärta. Smärtan gjorde att jag kände mig trött och fängslad i min egen kropp. Kände mig så grå och ledsen stora delar av min andra graviditet, det var verkligen en jobbig period. Men jag kunde ändå trösta mig lite med att viktuppgången inte var det minsta jobbig, det i sig blev en seger som fick mig att känna att jag kommit långt.
"Vilka är de tre viktigaste sakerna man behöver fokusera på för att bli fri från ätstörning?”
Äta tillräckligt
Äta regelbundet
Äta allsidigt
Ätandet är såklart inte det enda betydelsefulla, men att få maten att funka är a och o för att tillfrisknandet skall sätta igång - det är ofrånkomligt. Att få igång ett bra ätande gör en också mer mottaglig för terapi, förbättrar kroppsuppfattningen, stärker orken och får en att tänka klarare. (Observera att det tyvärr inte händer på en gång när man börjar äta bättre, det krävs tålamod - håll ut!)
”När och hur slutade vikten bli viktig för dig?"
Svår fråga! Jag minns inte riktigt. Jag har heller aldrig varit besatt av siffror på vågen, snarare låg fokus på en subjektivt smal kropp. Men om det är vad man menar med ”vikt” så blev smalheten mindre viktig parallellt med att jag blev friskare, åt mer, lämnade matregler och började leva. Jag insåg hur lurad jag varit och att smalhet inte alls är synonymt med varken hälsa eller skönhet.
”Varför ska man inte bry sig om vikt när så många behandlingar fokuserar just på vikt?"
Detta fokus på vikt som verkar finnas i ätstörningsbehandling (?) tycker jag är extremt okunnigt och förlegat. Man kan ju ha en allvarlig ätstörning även med högre vikt. Faktum är att de flesta med ätstörning har normalvikt eller övervikt!
Och även för en patient där viktuppgång ingår som en nödvändig åtgärd är det ju inte säkert att patienten blir frisk för att den gått upp i vikt. Att friskförklara någon med detta som enda mått blir direkt felaktigt är min åsikt.
En sak till: Vi är inte menade att se exakt likadana ut. En ”normal” vikt för en person är kanske en vikt där en annan måste upprätthålla ätstörda beteenden för att bibehålla den och det är INTE hälsosamt. Den ”ideala vikten” är den som uppstår när man mår bra (psykiskt och fysiskt), äter tillräckligt och tillräckligt hälsosamt. Detta hoppas jag kommer bli tydligare i såväl samhället som i vårdsammanhang framöver.
”Tror du på att det går att bli helt frisk och fri från ätstörning?”
Det korta svaret blir: Ja! Med det sagt så handlar det något längre svaret om att jag samtidigt tror att man generellt kan ha en förhöjd känslighet för att drabbas igen. Det är klokt att aldrig banta eller på annat sätt hamna i restriktivt ätande när man tillfrisknat från ätstörning. Man kan heller inte radera ut sitt förflutna och impulserna att använda sig av ”ätstörda” sätt att hantera livet kan finnas kvar länge (men tankar är inte farliga så länge man inte agerar på dem).
Vissa känner en press att bli 100% friska, en press som nog stjälper mer än den hjälper. Jag tycker absolut fokus ska ligga på att sträva efter att må så bra som möjligt, men att LEVA på vägen och inte bara stirra sig blind på slutmålet.
Och dessutom: Så mycket bättre att vara låt säga 97% frisk än 100% sjuk eller hur?
Bild: pixabay.com
