Hur mycket träning är egentligen friskt?
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi
När jag efterfrågade önskeinlägg så fick jag frågan om jag inte kunde skriva lite om hur jag (utifrån perspektivet som fysioterapeut) ser på de senaste årens trend med ganska extrem träning. Hur mycket träning är egentligen friskt?
Människokroppen är gjord för rörelse och att många rör sig för lite är ett problem (och extemtrenden verkar inte ha fått de inaktiva att börja röra sig, utan mest fått de som redan tränar mycket att träna mer/hårdare). Kanske är det generellt sundare att ägna sig åt lite tuffare träning än att vara helt inaktiv, men den eltidrottsliknande träning som många håller på med är i sig inte hälsosam. Den behöver inte vara skadlig, men det är heller inte på något sätt nödvändigt att träna ”extremt” för hälsans skull.
Jag höll på att skriva: ”Lagom är bäst”, men vad som är lagom är nog högst subjektivt. Och det är ju helt okej att vi är olika! Vissa tränar mer, andra mindre - inget konstigt med det. Att ”vanlig” motionsträning i vissa kretsar kommit att framställas som menlös är däremot väldigt tråkigt, felaktigt och kontraproduktivt. Det går finfint att träna/motionera (och gilla träning) utan att hela ens liv behöver handla om träning för det. (Och för de flesta är det nog på den nivån som den mest hälsosamma träningen ligger).
Mer är inte bättre hur långt som helst, det vill jag poängtera. Och även om kurvorna för fysisk aktivitet och hälsa följs ganska långt i ett sk dos-respons-förhållande så kommer det en punkt där träningen blir mer skadlig än hälsofrämjande. Många ”vanliga” människor klarar att träna förvånansvärt hårt, men ofta ligger det nog mest tur bakom framgångarna. Att ens kropp ska klara av påfrestningar som ultramaraton, Iron Man eller dylikt är liksom ingen självklarhet. Och att (som de riktiga elitidrottarna) vara noga med sömn, återhämtning, träningsupplägg och att få i sig tillräckligt med energi är klokt om en sysslar med den mer ”extrema” typen av träning.
Även om inaktivitet är ett större problem sett till antal människor så finns det också de som tränar sjukligt mycket. Och att träna hårt, ibland så mycket som flera pass om dagen, på för lite energi, är såklart inte friskt. Samhället promotar dock gärna dessa beteenden (förmodligen i ren okunskap) då det ses som så ”fint” i vår kultur att träna väldigt mycket. Problematiskt, säger jag.
”Hur mycket träning är egentligen friskt?” är en väldigt bra fråga! Och det finns nog inget ”såhär är det” som svar, utan vad som är friskt för någon kan vara sjukt för en annan. Det handlar ju inte (bara) om mängden träning, utan även om varför en tränar, hur mycket en äter, hur en mår i övrigt, hur väl en klarar att lägga upp träning och återhämtning osv osv.
PS. Det här är något som engagerar mig och jag har skrivit en hel del på liknande ämnen tidigare, se arkivet under ”Träning och fysioterapi”.
Anonym säger:
Så viktigt ämne! Elitmotionärer kan och ska INTE vara idealet för alla. Och det ska framförallt inte lyftas fram som vägen till att uppnå hälsa i bemärkelsen minskade risker för sjukdom och skador. Det som helt tappats bort i dagens antingen-eller tänkande är rörelse som något naturligt i vardagen - att gå eller cykla dit man ska, sträcka ut kroppen lite hemma, busa med barnen på lekplatsen, dansa loss till en bra låt hemma i vardagsrummet. Tänker lite att små barns naturliga glädje i att röra kroppen är en så mycket bättre inspiration. De rör sig ju inte för att det är något påtvingat krav utan helt enkelt för att det spritter i benen:) Och när de gjort det tillräckligt behöver de sin vila och vilar, äter och bara är.
Sen idag med ökad stressproblematik med allt fler som sjukskrivs för utmattning är det ju viktigare än någonsin att träning (eller kanske snarare rörelse) lyfts fram som något som ska hjälpa en att må bra. Att pressa sig hårt är en stor stress för kroppen och kräver tillräckligt med sömn, mat och vila för att göra nytta (som du så klokt skriver om) och jag tror att få av de hårt tränande småbarnsföräldrarna i 30-40-årsåldern egentligen har den möjligheten till återhämtning... Det som också skrämmer mig med denna allt mer elitistiska syn på träning och idolisering av de som kör på väldigt hårt är den människosyn det skapar. Den som inte kan träna av olika anledningar ses då som en mindre värd människa! Att det ska vara extra meriterande med massa maraton på CVt när man söker ett jobb helt utan krav på fysisk prestation är ju så hemskt.