ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Jag är djupt övertygad om att människan är gjord för rörelse och att fysisk aktivitet är något som vi generellt mår väldigt bra av. I vårt samhälle idag rör sig alltför många alldeles för lite och det är mycket bekymmersamt. Att verka för att fler skall bli tillräckligt fysiskt aktiva är en viktig insats för folkhälsan som jag stödjer till 100%. Samtidigt är det viktigt att belysa att träning inte är hälsosamt under vilka förutsättningar som helst. Ett exempel är:

 

 

Det kanske känns självklart för de flesta? Jag hoppas det! Men det finns de som använder sig av träning/motion som ett (destruktivt) sätt att lindra ångest och kompensera för oönskade kalorier och som samtidigt svälter sig. Det här är värt att påtala då det påverkar livet för de drabbade långt mer än vad många förstår. Starka motionstvång och hård träning som förutsättning för att över huvud taget få äta är vardag för flertalet ätstörningsdrabbade.

 

Och det kan bli riktigt farligt då tvången i svåra fall kan vara så starka att inte ens allvarliga fysiska men hindrar den drabbade från att röra sig. Motion som villkor för att få äta kan aldrig vara sunt, eller normalt, hur en än vänder och vrider på det. Och träning är enbart destruktivt för en svältande kropp. Det tillför heller inget positivt till ett socialt liv, arbete eller studier att tvinga en kropp i svält till ständig stress. Med andra ord så är det inte ett dugg "duktigt"*, eller tecken på "bra karaktär"* att träna under svält. (*Tyvärr är detta exempel på vad personer med träningstvång har fått höra, hur sjukt det än må låta). Allt som oftast VET den ätstörningsdrabbade att träning under minimalt energiintag under lång tid är direkt nedbrytande, det handlar alltså inte om brist på kunskap. Men att rent intellektuellt veta är tyvärr inte detsamma som att kunna omsätta kunskapen i praktiken.

 

Svårigheter att gå emot ångest och tvångstankar gör att den destruktiva träningen får fortsätta trots lidandet den för med sig. För den drabbade kan det också vara svårt att inse att det som gäller för andras kroppar även gäller en själv; det är inte ovanligt att man ser sig själv som "det stora undantaget" vad gäller ämnesomsättning osv. Som jag skrev i inledningen så är jag övertygad om att fysisk aktivitet i grunden är hälsofrämjande. Att för den ätstörningsdrabbade så småningom hitta (tillbaka) till rörelseglädje och fysisk aktivitet som en del av livet är därför självklart något att sträva efter. För att bli frisk gäller det dock att inte ha för bråttom förbi steget att drastiskt minska eller till och med tillfällligt helt sluta med all motion och träning.

 

Bild: pixabay.com

 

Processen att få tvångsmässig träning att bytas mot rörelseglädje (och kanske till och med kärlek till den egna kroppen) är en del i ätstörningsbehandling som jag hoppas får mer resurser i framtiden. Som jag varit inne på tidigare är jag övertygad om att fysioterapeuter här har en given roll.

 

 

 

Fotnot 1: Det är inte bara själva svälten som gör det farligt att träna för någon med en ätstörning. Vid bulimi kan till exempel upprepade kräkningar leda till hypokalemi som ger ökad risk för rubbningar av hjärtats funktion (hjärtsvikt) och detta kan innebära livsfara vid hård träning. Fotnot 2: Även normalviktiga eller t o m överviktiga kan ha kroppar som svälter.