ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Dagen då jag blev vän med mina örsnibbar

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande, Personligt

”Komplex är komplext,” skrev min bloggkollega Liselotte i ett inlägg förra året och jag kan inte annat än att hålla med. Om jag skall vara ärlig så har jag faktiskt haft ganska många komplex och under perioder har de där komplexen, såväl de utseendemässiga som de som rör mina egenskaper, fått alldeles för stort utrymme. Ni skulle förmodligen tycka att jag var fånig och att komplexen var betydelselösa, men faktum är att de har varit allt annat än det för mig. Ofta uppkommer ju komplex (framförallt de utseendemässiga) i ganska unga år. Själv fick jag som yngre bland annat en del kommentarer om mina örsnibbar…antagligen för att de står ut litegrann. Jag tyckte i alla fall länge att de såg vansinnigt löjliga ut och gjorde mitt bästa för att tynga ner dem med örhängen, dölja dem med håret och så vidare. Med åren så mattades den värsta ångesten av inför de där jäkla örsnibbarna, men jag var verkligen inte nöjd med dem.
 
Så fick jag för ett tag sedan ett par örhängen av min mamma. Ett par små, tunna guldörhängen i pendelform. Vanligen passar just den där hängande formen av örhängen bra på mina öron eftersom de gör att örsnibbarna dras ner något (vilket var idealet som jag eftersträvade). Dock uteblev det önskade resultatet med råge denna gång... När jag provade de lätta små örhängena så pekade de rakt ut från öronen, ja örsnibbarna verkade till och med lyftas ännu högre upp! Med ens kastades jag 15 år tillbaka i tiden då all den skam och ilska över detta komplex var som starkast. Känslan varade i typ 3 sekunder – därefter började jag gapskratta. Jag skrattade till jag nästan grät åt min egen spegelbild och det var verkligen inget elakt skratt, utan ett hjärtligt sådant. Det kändes oerhört befriande att få brista ut i skratt över det som länge varit så ångestladdat och efter att jag skrattat klart så slöt jag fred med mina örsnibbar.
 
Värt att tillägga är att det såklart är så att den som råkat ut för kommentarer (eller rent av mobbing) för exempelvis sin näsa löper större risk att börja ogilla den, men att komplex även kan vara något som bara uppstår från ingenstans. De flesta av oss har nog komplex av något slag, men som Liselotte betonar i sitt inlägg så är komplex (liksom skönhet) något subjektivt hur en än vänder och vrider på det. Mina komplex, örsnibbarna och annat, mattas av mer och mer för varje år som går. Jag hoppas att det kommer fortsätta så för komplex är inte särskilt funktionellt och livet blir så mycket roligare utan. Det går att komma över sina komplex och det är en härlig känsla när en lyckas. Arvegodsörhängena kommer jag inte att använda mer, men örsnibbarna har jag inget otalt med längre! 

Att göra sig förtjänt av en kexchoklad

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande

DSC_1034 De här budskapen gör mig så trött - att det så ofta framställs som att en är tvungen att på olika sätt göra sig förtjänt av att få "unna sig" ätbara saker. Att spela på folks dåliga samvete just kring mat och även att promota att "unna sig" är vanliga reklamtrick. Säkert är den här sortens reklam menad att vara lite kul och många tycker säkert att jag överreagerar nu, men jag ser inte det roliga. För på det här sättet så blir den där kexchokladen så mycket farligare och negativt laddad än vad den hade behövt vara. Varför skall en behöva bära tunga kassar för att få äta något gott? Varifrån kommer de idealen? Underförstått så skall en ju ha väääääääldigt dåligt samvete om en inte på olika sätt har gjort sig förtjänt av reklamvaran och ändå "unnar sig" den? Att koppla samman prestation med att få äta kan aldrig bli bra enligt mig, det sättet att tänka är sådant som föder ett osunt förhållande till mat. Nu är väl inte den här kexchokladreklamen det värsta jag stött på i den här genren, men jag tycker som sagt ändå inte att det är en bra eller rolig reklam. Och borde inte reklam för choklad handla om smaken? Kexchoklad och dylik utrymmesmat är väl tänkt att ätas för att den smakar gott?  

Mer är inte alltid bättre - så undviker du överbelastningsskador och överträning

Kategori: Hälsa och ohälsa, Träning och fysioterapi, Återhämtning

De överbelastningsskador som jag ser i mitt arbete är till största delarna sådana som uppkommit efter en plötsligt ökad träningsdos. Det känns värt att uppmärksamma detta fenomen lite extra nu i dessa tider då gym och motionsspår tenderar att bli mer välbesökta än under resten av året.  
 
Självklart gillar fysioterapeuten att folk tränar och motionerar, det är ju i de flesta fall jättebra! Tyvärr går dock många ut alltför för hårt med sin träning och tänker inte på att öka gradvis. Kanske går det jättebra i början när kickarna av att infria nyårslöftet motiverar lite extra och kroppens signaler uppmärksammas därför inte i tid. Bakslag som till exempel diffusa höft- och knäsmärtor, löparknä eller hälsporre är vanligt förekommande och resulterar ofta i att träningen kommer av sig helt. Viktigt att påpeka är att även den som tränar mycket och har gjort så under längre tid kan råka ut för överbelastningsskador. Regeln om att inte stegra träningen för snabbt gäller även för den som tränar mycket. Kroppen klarar helt enkelt inte hur mycket som helst - även om du är vältränad.
 
Något som ofta glöms bort är att också psykiska påfrestningar, som att börja ett nytt jobb eller problem i relationen, kan bidra till en ökad risk för överbelastningsskador och överträning. Detta innebär att du som tränar väldigt mycket och vanligtvis klarar av detta bra kan få problem om den mentala belastningen ökar (då högst troligt på grund av att en bristfällig återhämtning blir resultatet). Jag själv och många med mig har erfarenheten av att ha drabbats av överträning och det är inget jag kan rekommendera om en säger så. Överbelastningsskador och överträning tenderar ofta att bli långvariga historier (i värsta fall kroniska) och det bästa är helt klar att undvika dem överhuvudtaget. Här kommer därför några generella råd för att undvika att drabbas:
 
Tips för att undvika överbelastningsskador och överträning
  1. Variera träningen (exempelvis varva löpträning med cykling och gärna kompletterande styrketräning)
  2. Lyssna på kroppen och stegra träningen något långsammare än du tror
  3. Ge kroppen tillräcklig återhämtning (sömn, vilodagar från träning)
  4. Ge kroppen tillräckligt med energi (kilokalorier=mat)
  5. Tänk långsiktigt: du vill väl hålla i längden, inte bara till nästa träningspass?
  6. Träna inte om du är sjuk
...Och som bonus: Träna för att du älskar din kropp, inte för att du hatar den! Lycka till med träningen!