ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

”Hej, jag går i behandling för bulimi och har samtidigt brakat in i väggen med utmattningssyndrom, så är inte på topp. Mycket har hänt, har kommit långt med psykolog och kan analysera mina känslor. Har inte kräkts sen april och har börjat äta mer regelbundet men det finns som en spärr jag inte kommer över som är svår att förklara...

Har du några tips hur man kan ”sörja” en ätstörning? Hur man kommer vidare? Har haft en del bakslag i behandlingen som då gäller hetsätning/överätning/känsloäta. Då jag lyckats sluta kräkas blir dessa bakslag ännu mer ångestfyllda och jag straffar mig själv genom att inte äta. Är nästan som att jag romantiserar kräkandet, men förstår att det är ätstörningen.

Vill ha ett normalt förhållande till mat och vara hälsosam, men viss sk förbjuden mat väcker ångest och triggar. Hur äter man en chokladbit? Vad är lagom lördagsgodis? Jag som ätstörd vet inte detta. Förstår att jag inte kommer få just den tidigare ”lyckan” med hetsätning och kräkning, och hur sjukt det än låter gör det mig ledsen. Är som ett destruktivt förhållande som man hoppas ska bli bra men egentligen gör en olycklig, och ändå vill man ha kvar det. Har inte fått tillbaka den där euforin som jag fick av hetsätning tidigare och är besviken på det, men det är som att jag ändå vill fortsätta försöka... På grund av utmattningen är dessutom min energi väldigt begränsad till att hitta ”lycka” i andra aktiviteter än hetsätandet.”

Tack för din fråga som berör två av mina stora intresseområden; ätstörningar och stressrelaterad ohälsa. Några tankar jag får av det du berättar:

Du har tagit dig en bra bit på väg mot det friska och du kan komma ännu längre, heja dig ❤️ 

Att romantisera ätstörningen är jättevanligt, jag har själv varit där. Det blir ofta så, att ätstörningen ses som något åtråvärt trots att det enligt all logik borde vara tvärtom. Det är en av ätstörningarnas lurigaste tankefällor skulle jag säga; känslan av att en behöver den på olika sätt. Den initiala euforin som en kan känna av en ätstörning mattas av väldigt med tiden och du kommer aldrig få den där ”kicken” du kände i början. Ätstörningen lurar dig och det vet du om (bra).

Det här vet du högst troligt också redan, men jag vet också att det nästan inte går att höra det för många gånger: Det restriktiva tänket underhåller ätstörningen. Restriktivt ätande leder till hetsätning som leder till skam (och känslor av hopplöshet/”jag kan lika gärna fortsätta” osv) vilket leder till restriktivt ätande och så vidare... Och även rent mentalt så är det svårt att sluta tänka på något som är ”förbjudet”. Att tillåta sig. Allt. Är essentiellt för att komma vidare.

Vad som är lagom mängd kan bara din kropp berätta. Men det är mycket lättare att förstå kroppens signaler när den får regelbundet och tillräckligt med energi från alla matgrupper i kombination med att du tuggar allt du äter (inklusive hetsätningarna). Med de förutsättningarna (+ lite tid) kan kroppen börja berätta. Vi får svar - om vi lyssnar.

Angående utmattningssyndrom så vill jag bara påminna om att kroppen kräver energi för att läka. Maten är din kompis även i kampen mot utmattningen. Önskar dig varmt lycka till på din fortsatta resa ❤️

PS. Läs även:

7 nycklar till att komma vidare 

Tomrum