ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Ingen redovisningsplikt

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande

"Du har ingen redovisningsplikt" - Gisela van der Ster
Ett av mina favoritcitat! Såhär skrev jag om redovisningsplikten för första gången när jag när jag precis hade börjat blogga för Livskick: "Uttrycket betyder helt enkelt att du äter för din egen skull och ingen annans. Det innebär att du inte har någon skyldighet att förklara eller ursäkta dig inför någon annan angående när, var, hur, vad och hur mycket/lite du äter. Indirekt betyder uttrycket även att det är ditt ansvar (och ingen annans) att se till att du ger din kropp vad den behöver. I praktiken behöver detta inte alls vara så enkelt, särskilt inte för en person med en ätstörning. I slutändan är det dock den enda rätta vägen för att kunna leva ett fritt liv och väl värt att sträva mot, om du frågar mig."
 
Och jag kan egentligen inte säga det bättre eller annorlunda idag. Jag kom att tänka specifikt på det här med redovisningsplikten när jag stötte på en kommentar på Instagram häromdagen: Någon skrev om hur hen "försökt bjuda en kollega på hembakt kaka" men att kollegan tackat nej för att hen hade "ätit så mycket i helgen". Det framgick att det verkade uppröra kommentarsförfattaren att kollegan hade tackat nej. Jag fick tre övergripande tankar av ovanstående scenario:
 
1. Du har rätt att tacka ja och du har rätt att tacka nej till saker som bjuds utan att någon lägger sig i varför du gör på ett visst sätt. Var och en äter för sin egen skull - du har ingen redovisningsplikt!
 
2. Om du bjuder någon på något så känns det kanske tråkigt om hen inte vill ha, men du har ingen rätt att fråga ut vederbörande eller bli sur för att hen inte äter. Tvingande och (för mycket) trugande går fetbort!
 
3. Att förklara sig med fraser som "jag åt så mycket i helgen" kan upplevas som triggande för många; ett enkelt "nej tack" (eller "ja tack") räcker bra. Låt oss öva på det! [
 
"Ja tack" eller "nej tack" räcker, inga förklaringar behövs. Bild: pixabay.com
 
OBS! Oro för en vän, kollega, närstående etc som verkar äta väldigt lite och/eller ensidigt kan förstås vara en realitet. Att visa omtanke kring detta är jättebra, men försök att ta upp det i ett neutralt sammanhang (dvs inte mitt i lunchen när ni sitter mitt bland alla kollegor) då är chansen större att den du bryr dig om faktiskt kan ta till sig din oro och omtanke.
 
Hur tänker du kring det här?

Fysioterapi kan vara viktig pusselbit iätstörningsbehandling

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi

Nyligen blev jag varse om att åtminstone två stora ätstörningskliniker i Stockholmsregionen har prioriterat bort fysioterapi (sjukgymnastik) som del av behandlingen varpå jag skrev av mig om mina tankar kring det. Jag ställde också följande fråga på bloggen: Har du erfarenhet av ätstörningsbehandling där fysioterapi/sjukgymnastik ingått/ingår? Berätta om vad du fick för slags behandling och hur du upplever att den påverkat ditt tillfrisknande!
 
 
...och responsen var överväldigande:
Betydelsefull del i behandlingen för många
Att läsa kommentarerna om upplevelsen av fysioterapi vid ätstörningsbehandling gjorde mig än mer övertygad om att fysioterapin har stor betydelse. I detta inlägg visas ett axplock ur de svar som kommit in via kommentarsfältet på bloggen samt via Facebook och Instagram.

"När jag först började i behandling, då via bup, så erbjöd äsenheten fysioterapi. Jag hade svårt att slappna av och var hyperaktiv men fick med hjälp av sjukgymnasten lära mig avslappningsövningar och liknande. Det hjälpte mig på traven till att landa i mig själv mer, våga känna efter och inte stänga av ifrån halsen och nedåt. Tyvärr upphörde den möjligheten efter något år pga personalbrist och senare fick jag höra att personalen på enheten jobbade på att få möjligheten till fysioterapi tillbaka men att det motarbetades av ”ledningen”(?) Möjligheten till fysioterapi som en del av behandlingsteamet har tyvärr inte återkommit. Men mottagningen har bra kontakt med en fysioterapeut med egen klinik som erbjuder basal kroppskännedom både individuellt och i grupp. Så en möjlighet till det finns även om det inte är direkt kopplat till ätstörningsvården längre." -Ellie

*

"Kontakten med sjukgymnasten fick jag genom ätstörningsenheten på vuxenpsykiatrin och besöken varierar mellan 1-2 ggr i veckan. Jag har fått jättemycket hjälp av behandlingen där och den är verkligen guld värd. Utan den tror jag inte att jag hade kunnat vidmakthålla de framsteg jag gjort" -Annsie

*

"Det betyder oerhört mycket för mig att få en så mycket större förståelse för vad som försigår inom mig och mina ångestnivåer har reducerats från vas 7-8 två till fyra dagar i veckan till 5-6 max en gång i veckan. Jag har börjat våga lita på kroppen och det gör att jag inte blir lika utmattad, orkar mer, är gladare och har varit borta mindre från jobbet. Det har också hjälpt mig att våga lita mer på mina övriga behandlare och på personer i min omgivning. Varje vecka jag är där blir mitt hopp om att bli helt fri från ätstörningen starkare." -Linn

Ovanstående kommentarer är bara några exempel på hur fysioterapin har upplevts som en viktig del i tillfrisknandet från en ätstörning. I de kommentarer som kommit in går det i fler än ett fall att läsa att fysioterapin inte bara varit viktig utan till och med upplevts som den bästa delen av behandlingen - roligt att höra och väcker min nyfikenhet att ta reda på mer! Att få hjälp av en extern fysioterapeut när behandlingsenheten av olika anledningar saknat egna fysioterapeuter (som i ovanstående exempel) verkar ganska vanligt förekommande bland de som kommenterat och de flesta verkar nöjda med upplägget. Det faktum att det över huvud taget etableras en kontakt med fysioterapeut tycker jag är positivt, men jag vill ändå poängtera att, om det är möjligt, så brukar det allra bästa vara att ha samtliga vårdgivare under samma tak. För bästa möjliga "teamkänsla" kring patienten så är det därför viktigt att den utomstående fysioterapeuten, på ett eller annat sätt har kontakt med övriga vårdgivare. Jag vill även inflika att en annan förutsättning för att det skall kunna bli bra med en utomstående fysioterapeut såklart är att hen har kompetens för att möta patienter med ätstörningsproblematik!
Viktigt att se till individen
Det finns nog lika många variationer av ätstörningar som det finns individer med ätstörningar, tänker jag och ingens historia är identisk med någon annans. Det är därför inte konstigt att samma behandling kan upplevas väldigt olika:

"Vi jobbar med en massa saker t.ex. närvaro, acceptans, stabilitet genom meditation och basal kroppskännedom, beröring (typ massage/taktil beröring) och samtal. Vi har också pratat om att använda medicinsk yoga men för nu känns det för nära prestation för mig." ... "För min del skulle fysioterapins roll behöva vara ännu mer framträdande..." -Erika

*

"...det ingick i den behandling som jag gick på och minns att jag verkligen hatade det. Kom aldrig så långt att jag uppskattade det så som de andra deltagarna gjorde. Berodde till största delen på mig själv då jag verkligen hatar min kropp och absolut ingen får ta på mig. Är fortfarande sådan. Tror dock att det beror på att jag både som barn och vuxen har blivit utsatt för övergrepp." -Anonym

Nej, att fysioterapin upplevs olika av olika personer är det inget snack om, det vittnar de olika redogörelserna här ovan om. Jag tänker att individanpassning är en förutsättning för bra vård och patientnöjdhet. Exempelvis behöver den som inte mår bra av beröring hjälp att närma sig det kroppsliga på annat vis - försiktigt och icke ingripande - vilket kräver en behandlare med rätt kompetens som även har möjlighet att erbjuda den tid det krävs för att kunna göra skillnad.
Många olika typer av behandling
Sett till de kommentarer som jag tagit del av så används ett brett spektra av olika behandlingsmetoder, men absolut vanligast verkar olika typer av kroppskännedomsträning vara (ex basal kroppskännedom, avspänning, bollmassage):

"När jag gick i behandling för min anorexi fanns det en fysioterapeut knuten till teamet. Vi jobbade med kroppskännedom mest. Målade av kroppen som jag såg den och sedan målade vi av min faktiska kroppsstorlek. Vi jobbade mycket med bollmassage för att jag skulle känna var min kropp var någonstans. Jag fick öva mig i att våga vara i min kropp, följa med den i andningen och liknande. Mycket acceptans. För mig var det nog själva bollmassagen som var bäst. Den fick mig oftast att komma ner i varv efter måltiderna!" -Helena

*

"MYCKET basal kroppskännedom, akupunktur, olika typer av massage, hästunderstödd terapi mm." -Jenny (PS. Läs mer här om hur Jenny blev frisk och fri! ❤️)

*

"Vi har jobbat mycket med kroppskännedom, lära känna kroppen och känna igen kroppens signaler. Våga lita på det man känner och kunna hantera det som känns istället för att bara fortsätta i ekorrhjulet och stänga av alla känslor med ätstörningen. Vi har också jobbat mycket med avslappning och att komma ner i varv/mindfulness..." - Annsie

Att få hjälp med att uppbyggande träning i kombination med att sluta träna i syfte att bränna kalorier kan också vara en viktig del i tillfrisknandet. Detta går att få hjälp med bland annat på Ylab, där några av de som kommenterat genomgått behandling:

"Jag fick ny ”sann” kunskap om hur man kan och ska träna hållbart, vilket blev en tydlig kontrast till den träning man tidigare ägnat sig på tex gym (fokus på att bränna, bristande teknikkunskap = hög skaderisk etc)" ... "Jag tror att många som lider av ätstörningar men vill bli friska, som har kompenserande träning som ett symptom, behöver fysioterapi för att kunna tillfriskna utan att falla tillbaka. Det är säkerligen lugnande att ändå känna att man ”gör nåt” rent kroppsligt..."  -Annie

*

"Den mentala och fysiska grundstyrkan jag byggde upp genom det som komplement till att kunna äta allt efter hunger och mättnad skulle jag säga är nästan det huvudsakliga skälet till att jag är helt frisk idag och kan träna hårt utan att gå sönder eller få återfall" -Lorena

Jag är väldigt nyfiken på hur fysioterapeuterna på Ylab arbetar då deras kunder verkar extremt nöjda och behandlingen känns modern med stor kompetens inom just träning/fysioterapi. En stor nackdel med behandlingen är dock att det kan vara svårt att finansiera den då man betalar allt ur egen ficka. Det borde gå att få till liknande behandlingsupplägg inom den "vanliga" vården, tycker jag.
 
Ser fysioterapins värde
Efter att inlägget delats på Facebook så hörde flera behandlare av sig och berättade att fysioterapeuter finns tillgängliga på deras kliniker. Hanna Kihlander som arbetar på landets största ätstörningsmottagning; Stockholms Centrum för Ätstörningar (SCÄ), var en av dem som hörde av sig och hon lät meddela att SCÄ ser fysioterapi som en självklar del - ett minst sagt glädjande besked! ❤️
Mer forskning behövs
Innehållet i kommentarerna som strömmat in ger en hint om att fysioterapeutens roll vid behandling av ätstörningar är mycket betydelsefull för många. Tyvärr går det inte att få ut någon vetenskaplig evidens utifrån dessa kommentarer, men de väcker som sagt ett intresse att ta reda på mer. Jag är intresserad av betydelsen rent generellt, men än mer intresserad av att undersöka effekten av specifika behandlingsmetoder (tex basal kroppskännedom) och vad som fungerar bäst för vilka diagnoser/åldrar etc, samt hur fysioterapi skulle kunna användas i ett bredare perspektiv. Innan jag själv får möjlighet att forska hoppas jag dock att det hinner göras många, många studier av god kvalitet. Att tro starkt på fysioterapi som en viktig pusselbit i behandling av ätstörningar räcker ju tyvärr inte, utan vetenskapligt stöd är a och o för bästa möjliga vård. Så jag hoppas av hela mitt hjärta att intresset för att forska på ätstörningar blir större bland fysioterapeuter (och andra!) och att de kan bana väg för mig och stärka det vetenskapliga underlaget för fysioterapin.
 
Bild: pixabay.com[/caption] Fotnot: Citaten i detta inlägg är hämtade från bloggens kommentarsfält (läs dem gärna i sin helhet!), Instagram, Facebook (min privata och Livskicks samt från en Facebook-grupp för personer med ätstörningar)

Kanelbulle-recensenten, del 25

Kategori: Allmänt, Livets goda, Personligt, Ätbart

Den senaste kanelbullen för avsmakning intogs på Stora Henriksvik på Långholmen, ett mysigt och pittoreskt ställe med inredning i Carl Michael Bellman-tema. Kaféet erbjöd två olika sorters kanelbullar; vanliga svenska och en lite lyxigare, amerikansk variant (cinnamon rolls), gjorda på samma vetedeg. Vi bestämde oss för de amerikanska bullarna då kafépersonalen talade varmt för dessa - och de såg lovande ut! Jag som inte är någon pärlsocker-älskare blev glad åt åsynen av glasyr  i dess ställe och fantiserade om en riktigt saftig lyxbulle att sätta tänderna i.
 
Tyvärr var bullen något av en besvikelse; torr som en skorpa på ytan och den utlovade "lyxiga" fyllningen reserverad endast åt bullens innersta utrymme. Smakade...okej, men inte mer. Bullen kändes inte färsk, nej faktiskt lite gammal till och med och när det gäller vetebröd så är det aldrig något positivt! 😱 2 av 5 kanelstänger blir betyget (endast tack vare bullens innersta kärna). Nästa gång vi är på Stora Henriksvik och fikar så ska jag prova den vanliga kanelbullen istället och hoppas att den kan leva upp till den mysiga miljön som kaféet utlovar - för det gjorde inte de amerikanska kanelbullarna tyvärr, hur snygga de än var!