Läsarfråga: ”Hur blir jag fri från motionstvång?”
Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi
Idag en läsarfråga i ett känt ämne här på Återhämtningsbloggen; nämligen hur man blir fri från olika slags rörelsetvång:
"Hej! Har kikat in på din blogg till och från under lång tid och tycker du skriver så klokt kring ätstörningsproblematik.
Jag har några tankar runt rörelse, fysisk aktivitet och träning. Min egen problematik har från början varit ortorexi, men har egentligen från första början fått "fel" behandling, alltså har behandlats för anorexi då dessa kriterier på pappret uppfylls. Detta har resulterat i att ingen behandling har fungerat, och jag kan säga att jag provat allt, verkligen allt.
Jag blev sjuk då jag var 13 och är idag 29, dvs många år. Det började med en knäskada i en fotbollsmatch, och egentligen ingen tanke på viktnedgången eller den biten. Det var extrem rehabträning, därefter löpträning för att komma tillbaka, vilket jag gjorde, men var då totalt nedbruten och inte den fotbollsspelare jag än gång var. Maten blev ett problem, jag åt men kontrollerat, och där är jag än idag.
För att göra en lång historia kort, så till min fundering. Då jag under de senaste cirka 8 åren inte kunnat träna (pga utsliten kropp, osteoporos, stressfrakturer, ryggsmärta etc) inom definitionen av fysisk träning, har det i stället blivit promenader, yoga, stående, aktiviteter så som städa, stå upp, ja ständigt hittat på saker för att inte sitta eller vila, har jag hamnat i en väldigt svår situation, och känner att ingen förstår min problematik.
Jag äter liksom, men absolut inte fritt. Jag har en väldigt låg vikt, men jag tränar inte så hårt som på gym, löpning osv som en "vanlig" ortorektiker. Jag har hamnat i en ond cirkel där jag egentligen har de ortorektiska tankarna och beteende men de är inte lika synliga eftersom jag inte kan träna på det sättet. Det här är fruktansvärt jobbigt då jag söker hjälp ser man bara "anorexi" men jag känner inte alls igen mig i det dom försöker hjälpa mig med.
Till min fråga: har du några tips och tankar runt hur man blir fri från aktivitetstvång så som promenader, stående, ständig aktivitet som beskrivet ovan, men ändå vågar äta och utmana maten. Hur står man ut i att sitta och vila en hel dag, utan att röra på sig? Hur står man ut att göra detta samtidigt som man har en fruktansvärd smärta i ländryggen som påminner mig om att jag "borde" röra på mig, då det är det enda som lindrar för stunden. Jag är så fruktansvärt trött på hur livet styrs av aktivitetstvånget, jag är SÅ redo att lämna det. Att bli helt fri. Vore så fint att få ett inlägg eller höra dina tankar runt detta.
Tack! Kram"
----
Hej!
Till att börja med vill jag gärna utmana dina tankar om vad som definierar en person med ortorexi. Det verkar som att du i din jämförelse inte tycker att du ”kvalar in”? Då vill jag tillägga att det bland ätstörningsdrabbade är väldigt vanligt att underskatta sin problematik. Det du beskriver är helt klart tvångsmässiga beteenden relaterat till fysisk aktivitet och mig veterligen finns det för ortorexi ingen särskild intensitet eller kvot av tvångsmässig träning som måste uppfyllas för att man skall få diagnosen utan snarare handlar det om tankarna och tvånget. Att inte kunna avstå från träning och att få ångest av kost som inte är ”hälsosam”.
Jag blir nyfiken på vad du erbjudits för hjälp och om det handlar om en felaktig diagnos eller mer om att du faktiskt inte fått bra vård? Jag brukar inte göra så stor skillnad på diagnoser (!), utan tänker att den behandling som krävs (för samtliga ätstörningar) är att få till ett stabilt ätande samtidigt som man får hjälp med att hantera kompenserande beteenden såsom kräkningar, överdriven träning/motion osv. Vad som är essentiellt är förstås att behandlingen utformas så att individen känner sig sedd och förstådd (och så verkar det ju tyvärr inte vara i ditt fall). Du får gärna skriva till mig igen och berätta mer om dina erfarenheter av vården och vad som felat.
En tanke som dyker upp när du skriver att du har provat allt är den om Compassion. Compassionfokuserad terapi kom till som en ”hybrid” av kognitiv beteendeterapi (KBT), anknytningsteori, evolutionslära, hjärnforskning och buddistiska meditationer. Konceptets grundare, professor Paul Gilbert, utvecklade Compassion efter att ha träffat klienter som just hade svårt att komma vidare. Dessa individer var mycket självkritiska och hade låg självkänsla och en Compassionfokuserad approach visade sig vara effektiv som behandlingsform. Om du blir nyfiken och vill läsa mer om Compassion så är Compassionportalen exempelvis ett bra ställe att börja på.
Ylab i Stockholm har för övrigt ett upplägg som riktar in sig mot den problematik du beskriver. Det kanske kan vara något att kolla upp? De ser på ortorexi som en helt egen diagnos och även om jag kanske inte håller med om det till 100% så vet jag att de har mycket stor erfarenhet av att behandla träningstvång. Jag vet även att flera jag varit i kontakt med varit väldigt nöjda med behandlingen där.
Och, såklart: Bor du i Stockholm så är du såklart även välkommen att boka tid hos mig! Börjar på ny mottagning 1/2, skriv till mig via mail [email protected] så berättar jag hur vi kan lösa det med tidsbokning osv.
Till sist vill jag bara tillägga och bekräfta dig i att du är så trött på motionstvånget och till och med känner dig redo att lämna ätstörningen - det är fantastiskt och du kommer klara det.
Kram från Johanna
PS. Jag har skrivit en hel del i det här ämnet tidigare, inlägg som jag misstänker mer specifikt besvarar dina frågor. Läs till exempel:
Rörelseglädje är motsatsen till träningstvång
Men träningen är ju ångestlindrande?
Fysisk aktivitet och träning vid ätstörning, del 1: Måste jag sluta träna?
Fysisk aktivitet och träning vid ätstörning, del 2: Tträning som motivation?
Fysisk aktivitet och träning vid ätstörning, del 3: Att hitta ett sunt förhållningssätt
Tvångsmässig träning kan aldrig vara hälsosam!
Träning och svält går inte ihop
