ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Kanelbulle-recensenten, del 22

Kategori: Allmänt, Livets goda, Personligt

Äntligen, äntligen har jag fått prova Fabriques kanelbulle! Har velat testa den ända sedan i vintras då vi smakade deras fyllda saffransbulle (som var helt ljuvlig). Jag hade därför mycket höga förväntningar på Fabriques kanelbulle och kan säga att jag INTE blev besviken! Den var så underbart färsk och smörig, riktigt bra kvalitet på vetedegen och god kanelsmak i fyllningen. Bullen får utan tvekan full pott: 5 av 5 kanelstänger, mums! (Tack till moster Helena som kom med fika 👍) [caption id="attachment_4564" align="aligncenter" width="1969"]_20160927_163313 Fullpoängare 😍 5 av 5 kanelstänger[/caption] [caption id="attachment_4563" align="aligncenter" width="1750"]img_20151129_131722 Saffransbullarna från förra årets adventsfika 👍[/caption]  

Det blir inte alltid som man har tänkt sig - Om graviditetsrelaterad bäckensmärta och (lagom) acceptans

Kategori: Allmänt, Mammalivet, Personligt, Träning och fysioterapi

Under min graviditet var jag helt förskonad från "foglossning" (graviditetsrelaterad bäckensmärta) och hade egentligen inga andra nämnvärda krämpor heller. Dagarna efter mitt kejsarsnitt hade jag visserligen väldigt ont i såret, men inte mer än jag klarade av och var beredd på. Jag kände mig stolt som klarade av att komma ur sängen redan samma dag och såg positivt på framtiden.
 
Cirka en vecka efter förlossningen, i takt med att jag trappade ner på smärtlindringen, började jag märka av att jag hade ont långt ner i ländryggen och jag noterade även en huggande smärta i vänster skinka vid rörelse och belastning. I början trodde jag att smärtan kom från ländryggen, jag hade ju suttit och ammat i väldigt konstiga positioner på sjukhuset och så. Efter att ha tänkt närmare på mina symtom och utfört en fysioterapeutisk bedömning av mig själv kom jag dock fram till att smärtan kom från en av bäckenbenets bakre leder, sacro iliaca-leden (SI-leden) och att den mest gick att likna vid foglossningssmärta. Smärtan har nu bara blivit värre och värre under cirka två veckor, det känns som om någon kör en kniv i baksidan av höften på mig när jag går.
 
Behöver jag säga att jag känner mig ganska nere? Det var ju inte direkt såhär jag hade tänkt mig den första tiden som mamma: Att ha ont varje gång jag lyfter min dotter och att inte ens kunna ta några steg utan huggande smärta... Jag har haft en hel del skador och smärtor de senaste åren och vet med mig att jag tenderar att deppa ihop totalt, bli jättebitter och få katastroftankar när jag får ont. Det är inte bra, jag vet att jag måste vända det här nu: Andas och jobba med acceptans (det där lilla ordet som jag har så svårt att acceptera 😉). När jag säger acceptans så menar jag dock inte att jag inte får vara ledsen, eller att jag inte förtjänar hjälp och tröst, tvärtom: Det är självklart okej att vara ledsen för att det gör ont och för att det hindrar mig, men att jag gräver ner mig kommer inte att hjälpa mig.
 
Jag har beställt ett bäckenbälte, träffat en läkare och skall även boka tid hos en specialiserad fysioterapeut. Får börja så och tänka att jag gör vad jag kan för att jag ska bli bättre. Acceptera att jag har ont just nu, men tro på att det här också kommer att gå över! Och så har jag mormors kloka ord med mig: Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå ❤
 
Om graviditetsrelaterade bäckensmärtor Smärtorna kan vara lokaliserade till baksidan av bäckenet, ofta med utstrålning ner i skinkor/ljumskar/höfter (bakre bäckensmärta) och/eller till blygdbensfogen/symfysen (främre bäckensmärta). Graviditetsrelaterad bäckensmärta uppkommer i genomsnitt i graviditetsvecka 18 och avtar oftast när barnet är fött. I mer sällsynta fall kvarstår smärtorna längre och/eller debuterar först efter förlossningen. Man vet inte de exakta mekanismerna bakom smärtorna, men den mest kända teorin är att det har att göra med de förhöjda halterna av hormonet relaxin som gör bäckenet "lösare" och mer instabilt under graviditeten. Hormonet finns även kvar i förhöjd grad så länge kvinnan ammar, vilket skulle kunna förklara de smärtor som kvarstår eller uppkommer efter graviditeten. Förutom relaxin-teorin så spekuleras det även i om dessa bäckensmärtor möjligen genereras från ett inflammatoriskt tillstånd i bäckenlederna. Det är viktigt att skilja mellan smärta från ländryggen och smärta som kommer från bäckenet. Till skillnad mot ländryggssmärta, som oftast blir bättre av rörelse, så förvärras bäckensmärtor av promenader och annan (sned)belastning. För mycket aktivitet som långa promenader är därför kontraindicerat. Likaså är det inte lämpligt att ta smärtlindrande läkemedel innan aktivitet, utan bättre att lyssna på kroppen och anpassa den fysiska aktiviteten därefter. Att använda ett bäckenbälte kan fungera som en effektiv smärtlindring (framför allt vid bakre bäckensmärta) då det bidrar med en ökad stabilisering av bäckenet. Cykling eller anpassad vattenträning är att föredra som motionsform framför aktiviteter med stöt- eller snedbelastning. Att träna bäckenbottenmuskulaturen dagligen samt att på ett skonsamt (ej smärtprovocerande) sätt träna ben/höftmuskulatur några gånger i veckan rekommenderas. Foglossning/bäckensmärtor är smärtsamt och handikappande. Det är inget "normaltillstånd", utan något som du har all rätt att få vård för. Förutom en bra läkarkontakt så kan det vara till stor hjälp att träffa en fysioterapeut (helst med specialistkompetens inom kvinnohälsa) för att få en utförlig undersökning och adekvat rådgivning.  
vertebral-column-213204_960_720  
Bild från: https://pixabay.com/ (redigerad med text och pilar)
 

Mat är mer än bara mat

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Personligt

Mat är inte bara mat. Mat kan vara seder och traditioner. Mat kan vara gemenskap, där matlagningen och måltiden blir ett sätt att umgås. Mat kan vara ett sätt att kommunicera. Mat kan vara politik. Mat kan vara ett sätt att uttrycka sig. Mat kan också onekligen vara en het potatis (höhö): Kostdebatten är idag livligare än någonsin och det pågår rena "dietkrig" i samhället. Det pratas mycket om kost och framför allt om vad man inte skall äta. Lyssnar man på samtliga sidor så kan man i princip inte äta något alls, vilket känns väldigt trist och dessutom inte så trovärdigt: Äta bör man annars dör man, eller hur?
 
Idag fick jag ingivelsen att ägna ett inlägg åt matglädje för att jag verkligen älskar att jag har hittat tillbaka till ett lustfyllt förhållande till mat. Mat är ju inte bara föda, utan så mycket mer och att begränsa sin kost för mycket är för mig att avsäga sig ett stort glädjeämne i livet. Problem med mat och ätande leder ofta till känslan av utanförskap, så var det också länge för mig. Att ha återfått matglädjen betyder därför mycket på många olika sätt. Jag har insett hur mycket jag älskar mat och att jag - trots min historia - faktiskt har en del väldigt positiva matminnen.
 
Jag minns tiden innan jag fick problem med maten, tiden som barn då mat bara var något självklart. Jag minns råkalla höstdagar när jag och mina syskon hade varit utomhus och lekt och möttes i dörren av doften av mammas spagetti och köttfärssås. Utflykter i skogen då vi grillade korv över öppen eld minns jag också tydligt. Vi avnjöt de halvbrända korvarna med bröd och ketchup, sköljde ner dem med ljummen drickchoklad och så delade vi på en apelsin till efterrätt. Så gott allt smakade ute i skogen! Jag kommer också ihåg hur mormor stod vid spisen i sitt kök och stekte pannkakor till nio hungriga barnbarn och att man ibland kunde få glass till - vilket kalas! Barndomens förhållande till mat var okomplicerat och fyllt av glädje och nyfikenhet. Jag gillade sill och oliver från tidig ålder, läste gärna kokböcker och ville alltid vara med och hjälpa till i köket.
 
Från tidiga tonår till långt upp i 20-årsåldern var mat mest förknippat med jobbiga känslor. Maten i sig var mer eller mindre hotfull, samtidigt som jag kände en saknad efter den: Både maten i sig, men även gemenskapen kring den. Tänk allt som mamma, mormor och pappa kunde dela med sig av till mig, all bakning och matlagning som jag tidvis till stora delar "tvingades" avstå ifrån. Som tur var mådde jag bättre i perioder och kunde då (om än inte fullt ut) dela deras lärdomar, glädje och den fina gemenskapen kring mat. Matintresset var aldrig borta, det var bara inte alltid tillgängligt.
 
När jag jobbade som servitris såg jag dagligen andra njuta av mat och det väckte både avund och längtan i mig: Tänk om det bara kunde få vara sådär enkelt.   Matupplevelserna och minnena jag har tillsammans med min man är jag särskilt glad över idag. Han fick mig att inse och våga erkänna att jag älskar både pommes frites, bearnaisesås, pizza och mycket, mycket mer. Han fick mig att våga äta allt och hjälpte (och hjälper) mig ur de allra sista delarna av min ätstörning. Vi delar många matminnen han och jag: Allt ifrån de mer vardagliga matupplevelserna som att kunna njuta av #heltvanligmat varje dag till de minnen som vi fått med oss på våra resor. Vi kommer exempelvis aldrig att glömma den romantiska promenaden i Köpenhamn där vi stannade för lunch och smakade de mest fantastiska smorrebrod du kan tänka dig. Bäst var den lättpanerade fiskfilén som serverades (varm) på det klassiska danska rågbrödet. Likaså glömmer vi aldrig restaurangen, högt upp på ett berg på Kreta, där maten var så god att vi mer eller mindre skrattade oss igenom middagen (vinet var inte dåligt det heller 😉) och dit vi återkom nästan varje kväll resten av resan.
 
Mat är inte 100% okomplicerat för mig, men jag kan dela glädjen och gemenskapen nu. Hela vägen. Laga, äta och njuta. Jag kan se och dela min mammas glädje när vi står och lagar mat tillsammans. Jag kan känna sann matglädje när jag äter en fin middag med min man, när jag äter lunch med vänner eller kollegor, när jag äter frukost med min bebis på armen, när pappa bjuder på grillat, eller när jag serverar mormor mat från ett recept som hon lärt mig.
 
img_20160921_132155 MATGLÄDJE - Ett fint och betydelsefullt ord för mig