ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Smal = vacker, hälsosam och vältränad, eller?

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Personligt

Många, många gånger har jag fått beröm för att jag är smal. Det har aldrig känts bra, inte ens när jag nojade som mest över min kropp. Komplimangerna spädde bara på rädslan för att öka i vikt: "Jaha, så jag är fin/bra/värdefull som smal och går jag upp i vikt så blir jag ful/dålig/värdelös?" Än idag har jag svårt för utseendekommentarer, i synnerhet rörande kropp och vikt. Kommentarerna brukar lämna mig med en olustig känsla för, ja, jag är smal - men vad säger det egentligen? Av egen erfarenhet vet jag ju så väl att smalheten hos en kropp knappast behöver ha ett linjärt förhållande med varken hälsa eller lycka.
 
 
Bild: https://pixabay.com
 
 
Envist ideal
Smalheten som norm och ideal är väldigt uttalad och befäst, förmodligen för att det i västvärlden generellt är lättare att gå upp i vikt än att tappa kilon. Naturligtvis behöver det inte vara något fel att ha en kropp som faller inom ramen för normativ smalhet, men om man mår psykiskt och/eller fysiskt dåligt av sin strävan efter att bli smal så tycker jag att man bör ställa sig frågan vem som tjänar pengar på ens kroppsångest. Att få folk att vilja bli/vara smala/gå ned i vikt är en miljardindustri, det måste vi komma ihåg. Det eftersträvansvärda skönhetsidealet smal tycks hugget i sten (åtminstone för kvinnor) och motsatsen - den tjocka kroppen - förlöjligas och göms undan. Rädslan för oretuscherade icke normsmala kroppar tycks stor. De som går mot strömmen genom att förespråka kroppspositivism och som ifrågasätter att bara den smala kroppen skall få synas blir anklagade för att sprida osunda ideal och får höra att de får folk att "vilja bli ohälsosamma" och så vidare. Suck.
 
 
 
Viktnedgång inte alltid positivt
Det smala utseendeidealet är tröttsamt, men rent visuellt så går ju åtminstone "figuren" att se. Det som verkligen kan diskuteras är väl att många sätter likhetstecken mellan smal och hälsosam. För även om smala på befolkningsnivå har bättre hälsa än överviktiga så innebär det inte att smal är detsamma som hälsosam eller att alla med övervikt är ohälsosamma. Ändå finns denna smala syn på vikt: Smal är positivt och viktnedgång alltid bra. I ett undersökningsformulär som jag använder mig av i mitt arbete finns frågan om oförklarlig viktnedgång de senaste tre månaderna. Frågan är en av flera som är till för att utesluta så kallade "red flags" - sådant som kan tyda på allvarlig sjukdom. Ändå svarar de allra flesta (oavsett vikt): "Nej, tyvärr, det hade ju vart bra!" eller "nej, men jag vet att jag borde..." följt av ett skamset fniss. Få verkar förstå att det är något positivt att kunna svara nej och att inte ha gått ned i vikt blir istället pinsamt när vårdgivaren frågar.
 
 
Skamligt att gå upp i vikt oavsett anledning
Om det uppfattas som pinsamt att inte ha gått ned i vikt så är det nog än värre att gå upp... Även för den som rent objektivt behöver gå upp i vikt - exempelvis en patient med anorexia nervosa - så kan det kännas oerhört skamligt och svårt att göra det. Samhället och media är nerlusat med viktnedgångspropaganda och även om anorexipatienter ofta rent intellektuellt förstår att viktuppgång är det är det hälsosamma så kan motståndet vara stort. Rädslan för att bli tjock är större än rädslan för de hälsofaror som en mycket underviktig kropp riskerar; hjärtarytmier, urkalkning av skelettet med mera.
 
Bild från kampanjen: #StopTheBeautyMadness
 
 
Viktigt att vara smal oavsett generation
Jag har hållit i många grupper för äldre patienter med balansproblematik och under våra diskussioner så har det framkommit att många håller igen på ätandet i tron om att "de inte behöver så mycket" och att de "behöver tänka på vikten". Dessa patienter har ofta kommit i kontakt med oss på grund av att de tidigare fallit och brutit sig och de tillhör en grupp där ett något högre BMI är att föredra (på grund av benskörhet). Vår dietist förklarar alltid för patienterna att det, såväl för blodsockret som för skelettet, är viktigt att äta ordentligt och att det är bättre att väga lite mer, men de har svårt att ta till sig detta. Dessa patienter har fastnat i föreställningen att låg vikt är hälsosamt och har svårt att tänka om. Många av dem fortsätter därför att "hålla igen"; äter till exempel inget efter klockan 18.00 och får sedan yrsel och ramlar när de skall gå till toaletten på morgonen. Men vad gör väl ett par benbrott om man bara är smal? Eller?
 
 
 
Smal och vältränad
För smal är ju alltid det viktigaste och är du smal så är du ju automatiskt vältränad, eller? Personer som rasat i vikt kan få höra "du ser så vältränad ut!" trots att de kanske har förlorat mycket muskelmassa och tekniskt sett kanske är mindre vältränade än innan viktnedgången. Att vara smal, ha definierade magmuskler och så vidare behöver inte säga ett jota om en människas fysiska kapacitet. Sumobrottare är jäkligt vältränade, just saying!
 
 
Bättre hälsa utan smalhets
Kraftig övervikt eller fetma för inte med sig några positiva hälsoeffekter och många i befolkningen skulle få bättre hälsa av att gå ned i vikt. Egentligen är kanske inte själva viktnedgången det viktigaste utan snarare de parametrar som kommer med den så som sänkt blodtryck, minskade blodfetter och så vidare. Det är som sagt inget snack om att det görs pengar på det smala idealet och det som stör mig mest är när hälsoargumentet används för att sälja det. För brydde vi oss bara om hälsan så skulle inte pulverdieter, eller annan skit sälja. Nu ramlar väl några av stolarna, men:
 
Skulle vi rent av ha bättre hälsa om vi inte var så fixerade vid att vara smala?
  

Viktiga ledord i rehabprocessen

Kategori: Allmänt, Återhämtning

Det är lätt att fastna i katastroftänkande när man är i rehabprocessen efter en skada eller liknande, jag har själv hamnat där flera gånger. Att bryta de destruktiva tankemönstren är viktigt, men kan vara svårt. När de där "det kommer aldrig bli bra"-tankarna gör sig påminda behövs något att ta till; något mer än att bara "försöka tänka positivt" rent allmänt (funkar dåligt för den som inte har den läggningen). På en kurs som jag gick för något år sedan så dök den här bilden upp under en föreläsning:
"Kroppen har mycket god förmåga till anpassning och självläkning med rätt stimuli"
Jag fastnade för orden, för de var så konkreta, enkla och trösterika. Oavsett om du återhämtar dig efter en idrottsskada, utmattningssyndrom, en ätstörning eller något annat så är kroppen fantastisk på att läka det mesta om vi ger den rätt förutsättningar. Att förmedla detta till mina patienter ser jag som en viktig del i mitt arbete. PS. Att hitta rätt förutsättningar är inte alltid det lättaste. Ofta är det mer tid som krävs, men ibland är det en annan typ av behandling och/eller beteende som behövs för att kroppen ska svara. Ställ krav på oss i vården, men hjälp oss också att hjälpa: Rehabilitering är ett samarbete mellan patient och vårdgivare.

Fysioterapeut eller PT?

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Träning och fysioterapi

"Jag har fått så ont i axeln, jag borde nog kontakta en PT"
När jag och mina fysioterapeutkollegor får höra den meningen så blir vi lite fundersamma och bekymrade. Jag vill inte trampa på några ömma tår nu, men tycker att det känns viktigt att framföra min åsikt, jag ska förklara vad jag menar:
 
Personliga tränare står högt i kurs och många har stort förtroende för yrkesgruppen. Att träffa en PT kan vara toppenbra om du till exempel behöver ny motivation, hjälp med att bygga muskler eller träna inför ett lopp. Vad gäller rehabträning och behandling av skador så är det dock en annan femma. En PT har på sin höjd några månaders utbildning och utbildningen är framför allt inriktad på den friska kroppen. Även om den personlige tränaren har lång erfarenhet av att syssla med träning så är det inte alls säkert att det räcker för att kunna diagnosticera vad som ligger bakom att en person  till exempel har ont i axeln.
 
En fysioterapeuts treåriga grundutbildning handlar till stora delar om patologi och skador. Fysioterapeuter som du träffar i primärvården har dessutom ofta flera års vidareutbildning inom diagnostik och behandling av muskoloskelettala besvär. Att ställa rätt diagnos och ge rätt behandling är ändå långt ifrån enkelt alla gånger. Den där axelsmärtan kan vara så mycket olika saker (problemet behöver inte ens sitta i axeln) och för att komma fram till rätt diagnos krävs ofta specifika undersökningar och mycket analyserande. Fysioterapeut är en skyddad yrkestitel som kommer med förpliktelser. Vi skall enligt lag föra journal och är medicinskt ansvariga för våra patienter, till skillnad mot personliga tränare som inte har den typen av ansvar.
 
En PT bör således inte göra fysioterapeutens jobb, lika lite som fysioterapeuten ska agera PT. Jag vill som sagt inte stöta mig med någon, utan bara tala klarspråk. Det handlar inte om att PT är dåligt och fysioterapeut är bra, utan att vi gör - och skall göra - olika saker.
 
 
Bild: https://pixabay.com
 
Tillägg: Självklart ska fysioterapeuter hjälpa till att motivera till träning, det är halva vårt jobb. Fick feedback av kollega att det nog blev lite oklart i texten.