ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Läsarfråga: ”Hur skyddar jag mig från diet-snacket?”

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi

Efter mitt inlägg om att #prataomätstörningar så kom det ett tänkvärt mail från en läsare:  

”Hej!
Tack för en superbra blogg! Dina inlägg är så bra som motvikt till all påverkan åt ”fel håll” som man ständigt överöses med. Att titta in här ger stöd när det känns omöjligt att gå emot ”monstret” i huvudet (som säger att det är fel att äta och våga vila).

Jag håller som bäst på att jobba mig frisk efter alldeles för många års ätstörning. Efter ett helt år i behandling så inser jag hur ofantligt lång tid och kraft det tar att bli frisk på riktigt när man levt större delen av livet med ätstörningen. Men drivkraften är att jag som mamma till två barn absolut inte vill att mina barn ska drabbas. Fick hjälp av ätstörningsvården först efter att jag, som 36-årig tvåbarnsmamma med alltför krävande jobb (med noll chefsstöd), drabbades av utmattning och därtill rasade i vikt (kunde inte längre välja vad jag ville äta så då åt jag inte alls!). 

Av en slump träffade jag på en psykolog på företagshälsovården som insåg att jag visst har en ätstörning (jag som själv aldrig sett mig som ”tillräckligt sjuk”) och att den (så klart!) bidragit till utmattningen och att jag behöver bli frisk från ätstörningen för att inte bli utmattad igen.

Just inlägget som berörde att bryta tabun, skam och tystnad kändes som att det träffade mig särskilt. Trots att jag går i behandling och trots att säkert nära vänner i vuxen ålder anat, så har jag inte pratat om mina problem mer än med min lillasyster (och i tonåren, när det hela började, med en mycket nära vän som inte längre är i livet).

I vuxen ålder har jag ”gömt mig” bakom extrem träning och ”hälsosam” mat, mer åt det ortorektiska, vilket ju idag ses som eftersträvansvärt. Att kunna visa upp en starksmal kropp och träna väldigt mycket är ju =”hälsa” idag. Jag har inte låtit någon se den ångest som drivit mig utan bara velat visa den glada hurtiga sidan. Låtsats att jag är avslappnad med maten och träningen inför andra. Och tänkt på hur många runt mig som förmodligen är precis som jag. Som också är vuxna och känner att de ”borde veta bättre” och borde kunna ta sig ur ätstörningen ”av sig själva”. 

Något som jag verkligen behöver nu är ett sätt att sätta upp ”skydd” när andra ständigt ska prata dieter, träning, vad som är ”nyttigt” och ”bäst”. Oskyldiga samtal för andra; som jag bra dagar kan stå emot men som dåliga dagar får ångesten att öka något alldeles oproportionerligt. Jag är egentligen väldigt vetenskaplig och mån om att inte ”gå på” myter och bluffar. Men just när det gäller maten och träningen så vågar jag inte känslomässigt lita på just fakta. Och att det för den som inte har en ätstörning är så svårt att förstå att det som gäller många friska INTE gäller den som har en ätstörning (och/eller utmattning), t ex att det alltid är bra att träna, att det är bra att inte äta all slags mat, att det är dåligt att vara lat osv.

Väldigt tacksam om du har möjlighet att ta upp detta på bloggen om hur man kan skydda sig själv under pågående behandling!”

(Mailet något nedkortat)

Tack för ett väldigt fint mail där du lyfter så många viktiga frågor som jag är säker på att fler än jag känner igen sig i. Först och främst vill jag gratulera dig till att ha kommit en bra bit på vägen mot det friska och fria livet! Att du delar med dig av din resa är guld värt ❤️

När det gäller omgivningens (oförstående och oförståndiga) kommentarer, ”hälso”-snack med mera så är det helt klart en utmaning att hantera. Det är bra att du är medveten om att det som sägs inte gäller dig (ofta är det dessutom rent skitsnack som inte gäller någon).

Jag har kommit fram till 5 strategier som jag tror det kan vara bra att varva mellan (beroende på sammanhang):

1. Påminn dig om fakta
Använd det du faktiskt vet. Gör mantran av det om det behövs: ”Jag får äta vad jag vill, varje dag, resten av livet om jag vill”, ”Dieter är inte bra för mig”, ”Jag behöver inte träna för att få äta”, ”Att jag tillför kroppen mer energi kommer enbart att vara positivt för den”, ”Min livsuppgift är inte att ha ett lågt BMI”, ”Mer träning är inte alltid bättre” och så vidare. 

2. Härda ut 
Att stå ut med skitsnacket och acceptera att du inte kan ändra på allas störda förhållande till mat och träning är tyvärr nödvändigt i viss mån. Härda ut i ångesten - även fast du tycker att den är oproportionerlig - det är en svår, men viktig del i att bli frisk just att våga ”vara i” ångesten. (+ några tips för ångesthantering).

3. Avskärma dig
Avfölj triggande Instagram-konton och välj även dina IRL-vänner med omsorg. Undvik de värsta stressorerna ett tag tills du är mindre känslig (det kommer du att bli). 

4. Säg ifrån
Kort och gott: ”Nu pratar vi om något annat”. (Och funkar inte det så kan du antingen tillämpa 1., 2., 3., eller gå vidare till 5.)

5. Säg som det är
Ok, den här är lite läskigare men jag vill slå ett slag för ärlighet. Kanske är det i vissa sammanhang lättare att prova att säga: ”Hörrni, jag har en jobbig relation till mat och träning som jag försöker jobba på, skulle vi inte kunna dämpa snacket lite gällande dieter och sådant?” 

Skitsnack om mat och träning är tyvärr ett vanligt fenomen 

#prataomätstörningar

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi

Det finns en särskild ”skämmighet” kring ätstörningar; att ha problem med det mest basala - mat och ätande - är enormt stigmatiserande och inget man pratar öppet om. Den här tystnaden kring ätstörningar är skadlig, för om ingen (eller åtminstone alldeles för få) pratar om det; hur ska då omvärlden förstå att det är ett problem? Hur ska mörkertalet kunna minska? Och hur ska kunskapen kunna bli större? Ja, skammen hos drabbade och deras anhöriga är, som jag ser det, ett mycket stort problem:

Hetsätning till exempel. Att i vår dietfixerade, ”hälso”-hetsiga värld vara en person som regelbundet hetsäter stora mängder ”onyttig” mat och utrymmesmat, den mat som ses som så förbjuden. Skam och ensamhet präglar sjukdomen och hetsätning är ett stigma om något. Inget man pratar om.

Eller den som lider av en ospecificerad ätstörning... Kroniskt trött (relaterat till stress, överträning och för lågt energiintag), undviker sociala sammanhang (pga tröttheten, men även rädslan för oplanerade matsituationer) och ses som ”tråkig”. Ätstörningen, som inte syns, äter upp den drabbades personlighet och kvar blir en försvagad person som lider i det tysta. Stor är skammen över att inte bara kunna vara ”normal”. Inget man pratar om.

Eller den som bara tränar. Ja, alltså, den som b a r a tränar. Hela tiden. Men träning är ju sunt? Hälsosamt? ”Fetma-epidemin” är väl värre? Inte har väl hen problem? Avundsjuka blickar. Hen tränar verkligen så mycket, hur orkar hen!? En dag kommer hen inte till löpträningen. Hjärtmuskelinflammation. Det dröjer dock inte länge innan hen är tillbaka. Blekare och svagare på crossfit-passet förvisso, men tillbaka i träning. Och frisk. Väl? Inget man pratar om.

Eller hon med anorexia nervosa. Så sjuk att hon blivit inlagd på sjukhus. Vännerna blir allt färre och till och med familjen tar avstånd nu. Vikten blir allt lägre, skammen allt större - de anhörigas skam inte minst. Borta är varje tanke om att hon bara ville vara ”hälsosamt smal” och det som kvarstår är en psykiskt sjuk syster/dotter/fru. Psykiskt sjuk. Döende, trots att de väste åt henne att skärpa sig för längesedan. En anhörig som sakta tar sitt liv. Inget man pratar om.

Tänk om vi pratade om ätstörningar istället för att tiga ihjäl både kunskap och människoliv..!

Tänk om hetsätning inte var fullt så skambelagt, jag lovar att det hade funnits mer kunskap om det då. Att det vore lättare att få hjälp om fler kom och sa till vården: ”Jag hetsäter, jag har en ätstörning och jag behöver hjälp!”

Tänk om den med ospecificerad ätstörning tog mod till sig och sa till sina kollegor eller vänner: ”Jag har en ätstörning, jag mår dåligt just nu, men jag vill må bättre. Kan jag räkna med ert stöd?”

Tänk om träningskompisarna till hen som faktiskt tränar f ö r mycket frågade: ”Hur är det egentligen? Kan vi hjälpa?”

Tänk om den inlagda tjejens familj för längesedan hade tagit de där viktiga, tidiga varningssignalerna på allvar och pratat om ätstörningar!

Jag utmanar er att prata om ätstörningar. Ni som är drabbade, ni som varit drabbade, ni som är anhöriga, ni som varit anhöriga, ni som jobbar med ätstörningar, ni som vet massor om ätstörningar, ni som knappt vet någonting om ätstörningar: #prataomätstörningar

Skriv några rader på sociala medier och använd taggen: #prataomätstörningar
Skriv vad som helst som berör ämnet ätstörningar; låt oss prata och diskutera och nå ut. Tagga gärna mig @aterhamtningsbloggen också så jag får se vad ni skriver och vara med och diskutera ❤️ 

 

6 tips för att hantera vardagsstressen

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Återhämtning

De flesta är nu åter i vardagen efter en eventuell sommarledighet. Kanske känns det lite skönt att vara tillbaka i de vanliga rutinerna, men för många gör den välbekanta vardagsstressen comeback och försämrar tillvaron. Det finns dock sätt att försöka hantera stressen; varför inte ge dig själv ett par minuter att prova något eller några av dessa tips: 

1. Tillämpa acceptans
Fundera över vad du kan kontrollera i situationen som orsakar stress och vad du faktiskt inte kan göra något åt. Om du till exempel sitter fast i trafiken kan du inte kontrollera det faktum att du kommer att bli sen, men du kan se till att personen du skall möta vet om att du blir sen. Fokusera på vad du kan kontrollera för att göra förändringar och acceptera det du inte kan styra.

2. Andas
Den enklaste och snabbaste meditationen är att lägga en liten stund på att uppmärksamma din andning. Vid stress, oro eller ångest går det ofta att bli lugnare bara genom att stanna upp och fokusera på dina andetag. Om du tycker att det känns bra kan du också lägga till ett mentalt ”mantra” som exempelvis: ”andas in kraft, andas ut oro” (eller liknande) på in- och utandning.

3. Byt perspektiv
Ta en paus från det du håller på med och titta ut genom fönstret. Eller ännu bättre, gå ut och titta på molnen. Att byta visuellt perspektiv kan hjälpa dig att ”ladda om” rent mentalt. Använder du fler sinnen så blir det ännu bättre; lägg märke till vad du hör och hur det luktar. Känn luften på din hud. Om du dricker eller äter notera smak, struktur och temperatur. Mindfulness i all enkelhet, helt utan krav.

Mindfulness-övning 3-3-3

4. Skratta
Skratt leder till utsöndrande av endorfiner, ”må bra” hormoner. Dessa hormoner hjälper till att minska stress och kan till och med minska smärta. Så, ta gärna en paus för att titta på det där roliga youtube-klippet, prata en stund med den humoristiska kollegan, eller något annat som får dig att skratta – det hjälper dig att må bättre.

5. Skriv av dig
Ta en stund till att skriva ner allt du kommer att tänka på. Skriv så fort du kan och låt ditt skrivande vara rörigt. Låt tankarna flöda. Ställ en timer och skriv utan värderingar. Att skriva av sig kan vara ett utmärkt sätt att bli av med stress och negativ energi!

6. Lyssna på musik
Om du känner dig stressad kan du prova att lyssna på lite lugnande musik. Studier har visat att avslappnande klassisk musik har positiv effekt på hjärnan och kroppen genom att sänka blodtrycket och minska kortisolnivåerna.

Bild: pixabay.com