ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Mors dag (blogglista)

Kategori: Allmänt, Mammalivet, Personligt

Grattis till alla mammor idag! Och grattis till mig också för numer är ju även jag mamma - ja, tvåbarnsmamma till och med! Det är märkligt, trots att min äldsta är inne på sitt andra levnadsår så känns det fortfarande lite ovant och pirrigt att säga att jag är någons mamma. Men fint såklart ❤️
 
Numera tvåbarnsmamma ❤️
 
Dagen till ära så kommer här en liten blogglista tillägnad just mammor:
 
Mammor är:
De mammor jag känner som har barn i mina barns ålder är alla helt fantastiska. Så många fina och beundransvärda mödrar med moderna värderingar och schyssta ideal. Ni är så bra! ❤️
 
En mamma jag ser upp till:
Min egen såklart, men även min svärmor som gjort hela jobbet själv som ensamstående mamma åt min make när han växte upp. 
 
Våra mammor och våra barn ❤️ 
 
Jag som mamma är:
En nojig bullmamma med dåligt tålamod, men oändligt med kärlek. Och om någon skulle göra mina barn något ont så skulle jag bli tämligen livsfarlig...
 
Det bästa med min mamma:
Finns ingen som är så snäll och bryr sig så mycket som hon ❤️
 
När vi kom hem från BB med Ture så möttes vi av dukat bord och denna lapp ❤️
 
En sak min mamma lärt mig:
Hur man städar ett badrum enligt perfektion 😆 
 
På så sätt liknar jag min mamma:
Rösten, att vi oroar oss för typ allt och att vi båda har ett ganska hett temperament. 
 
Det här borde alla mammor ha rätt till: Kaffe på regelbundna tider 🤪☕️
 
Rekommenderar varmt eminenta kontot @mammasanningar på Instagram 😂 
 
Så firar jag morsdag:
Med tårtkalas hemma hos svärmor!
 
En hälsning till en speciell mamma:
Hälsar till min egen mamma att hon måste bli bättre på att ta emot 😊 Hon gör så mycket för alla andra hela tiden ❤️
 
 
 
(Blogglistan lånad från någonstans på internätet, minns tyvärr ej från var någonstans 😬)

”Kroppen är fantastisk och din är inget undantag”

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Personligt

Efter förra inlägget där jag bad om pepp blev jag helt överöst med klokheter och snällheter. Alltså ni är bara bäst och jag lovar att jag på allvar kommer gå tillbaka till era kommentarer när det känns extra jobbigt:

”Kroppen blir bra igen, det är helt säkert ❤️ Förstår att du önskar att det blev bra fort, helst igår ❤️”

”Fjärde trimestern omfattar även återhämtning. Förlåt kroppen för vad som helst under tre månader efter graviditet, det är mitt bästa tips!”

”Kroppen är fantastisk och din är inget undantag. Den behöver bara lite tid på sig att återhämta sig. Rätt vad det är kommer du komma på dig själv med att inte ha haft ont på ett tag, förhoppningsvis relativt snart ❤️”

”Heja dig! ❤️ Andas, det kommer bli bättre!”

”Som alltid vad gäller kroppen (och föräldraskap): Allt har sin tid”

”Var åtminstone inte hård mot dig själv för att du är hård mot dig själv ❤️ Och sen måste du enbart acceptera (eller nä: stå ut med), att det är så här JUST NU. För du kommer bli bra. Det kommer bli bra *så peppigt tonfall jag bara kan uppbåda* ❤️Kram”

Från hjärtat: Tack!  

Varför är det så svårt att vara sin egen behandlare?

Kategori: Allmänt, Personligt, Träning och fysioterapi

När jag inte är mammaledig så jobbar jag som fysioterapeut inom primärvårdsrehab där jag ägnar stora delarna av mina arbetsdagar att behandla människor med olika typer av smärtproblematik; knä- och höftartros, rehab efter frakturer och andra skador, ryggsmärta osv. Ofta handlar mycket om att hitta ett individuellt anpassat och successivt stegrat träningsupplägg och ibland krävs även kompletterande behandling i smärtlindrande syfte. Att försöka hjälpa mina patienter att inte fastna i negativa tankar kring smärtan ser jag som en viktig del i min roll som fysio. 
 
När det kommer till mig själv är jag dock pinsamt dålig på just det. Mm, jag är rent ut sagt usel på att hantera smärta faktiskt, och då menar jag inte dålig på att stå ut med smärta, utan snarare att jag suger på att undvika att hamna i negativa tankar. Och nu är jag där igen...
 
9 dagar sedan förlossningen och min bäckensmärta (det vi i dagligt tal kallar för foglossning) är fortfarande inte ett dugg bättre (snarare sämre??) Jag skriver ”fortfarande”, och hoppas att ni kan läsa in ironin: Det har inte gått lång tid och någon anledning till panik finns verkligen inte i det här skedet. Men jag har ju en hel del erfarenheter av att tidigare smärta blivit långdragen och det bidrar förmodligen ytterligare till att jag just nu drabbas av lätt panik.
 
Jag kan stundtals tänka klart och se att med tanke på vad kroppen fått utstå under den här graviditeten så är det inte direkt någon skräll att jag inte hoppar och studsar fram just nu, men ändå: ”Jag vill inte ha ont! Det är orättvist! Tänk om det ALDRIG går över?!” hälsar min hjärna. Och det är inte konstruktivt. 
 
Så. Snälla ni. Hjälp nu den här fysioterapeuten till bättre copingstrategier. Ge mig solskenshistorier, äckligt positiv pepp och lagom uppläxande fakta som får mig på bättre tankar. Tack på förhand ❤️ 
 
Ett exempel på saker ni kan säga för att hjälpa mig