ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Återhämtningsbloggens julkalender 2018, tema: Matglädje! Lucka #22

Kategori: Allmänt, Böcker, Livets goda, Ätbart

 
I mitt gotländska ursprung finner jag massvis med matglädje. Därför tipsar jag idag om en riktig gute-klassiker; saffranspannkaka! Passar utmärkt till alla slags festligheter året om, men såklart lite extra bra nu till jul ❤️

Saffranspannkaka

1 g saffran
1 msk brännvin
4 ägg
1 kg färdig risgrynsgröt
3 1/2 dl mjölk
1/2 dl grädde
1 tsk salt
2 tsk socker
1/2 dl mandel
2 msk vetemjöl

Skålla mandeln och hacka den. Blanda saffran med brännvin och vispa ner äggen i blandningen. Tillsätt gröten och resten av ingredienserna. Bred ut smeten i en långpanna (30x40 cm). Grädda 30 minuter i 225 graders ugnsvärme.

Servera ljummen med vispad grädde och salmbärssylt (björnbärssylt går minst lika bra!)

Recept från boken Farmors gotländska kakbok 

 
 

Bilder: 1. Pixabay.com (redigerad) 2. och 3. Privat/Farmors gotländska kakbok 

Återhämtningsbloggens julkalender 2018, tema: Matglädje! Lucka #17

Kategori: Allmänt, Böcker

 
I den 17e luckan gästbloggar min bokslukande vän Liselotte ❤️ @l.c.howard 
 
Jag har skrivit om böcker för Återhämtningsbloggens julkalender tidigare - och skriver om böcker nästan hela tiden under hashtagen #liselotteläser. Men i år bad Johanna mig skriva om böcker på tema Matglädje. Så jag sa nej. För jag läser ju inte böcker om mat. Jag till och med undviker att läsa böcker om mat.

Dels har det att göra med min bakgrund; precis som Johanna har jag levt med en ätstörning, och alldeles för många år av mitt liv har gått åt till att läsa om och tänka på just mat. Innan jag blev sjuk var jag inte särskilt intresserad av (och rätt kass på att laga) mat – men under tiden som drabbad scannade jag kokböcker, mattidningar och receptbanker online som en tokig. Så fort mat nämndes drogs ögonen dit och tankarna fylldes. Till skillnad från magen.

Men jag kan inte skylla min anti-matläsning enbart på det, faktiskt. Det har också att göra med att mitt tidigare ointresse återvänt, nu när kroppen och hjärnan inte ständigt söker paniskt efter näring – och att jag faktiskt tycker böcker där mat får för stort utrymme blir riktigt trista. Det, eller feelgood:iga – och feelgood är inte riktigt min tekopp.
 
Det är däremot deckare. Jag lärde mig läsa med dåligt översatta Carolyn Keene-ungdomsböcker och gick som ganska ung vidare till först svenska (Mankell och gänget) och brittiska polisserier (Elizabeth George och såna), följt av amerikansk crime (Michael Connelly-sorten). Tre decennier senare, och en utvecklad kräsenhet till trots, är en kriminalroman fortfarande motsvarigheten till rejäl comfort food – vilket leder in oss på temat. För det slog mig att jag kan identifiera tre olika deckarserier, som på tre olika sätt kan sägas stämma in på Matglädje. Helt utan tristess (det är spänningsromaner vi snackar ju!) och feelgood (mord och sånt är inte särskilt må bra:igt). Så här:
 
Commissario Brunetti av Donna Leon
En av mina 90-talsupptäckter bredvid Mankell och George, men i italiensk miljö. Här får jag nästan direkt backa lite på feelgood-löftet; för Guido och hans gäng löser visserligen blodiga mord, men har gott om tid att strosa runt bland Venedigs vackra vyer. För att inte tala om att laga – och äta – mat. Oavsett vem som har dött, och hur, så är lunchrasterna långa och Brunettis fru Paola lagar alltid minst tvårätters till familjen. Middagarna är ännu mer vällagade – och sena – så vår gode polis behöver ofta titta in på en bar för lite antipasto och en kall limoncello mellan förhörsvarven. Maten – och matlagningen – beskrivs så att du nästan tror att du kan laga den själv. Tills du inser att de italienska råvarorna, tillsammans med nästintill medfött, handlag (både Guido och Paola drillar barnen i köket till läsarens beskådan) gör det omöjligt. Jag äter inte kött och kan vara rätt kräsen i mina matval – men ingen ogillar väl italienska pastasåser, sallader eller nybakt bröd…? Leon är en av få författare som kan få mig hungrig!
(Bonustips: Scarpetta av Patricia Cornwell. Bjuder på en amerikansk italienare som också låter matlagningen ta tid mitt i seriemördarjakterna).
 
InDeath av J.D. Robb
En relativt ny serie för mig, trots att den började skrivas ungefär samtidigt som ovannämnda. Här är det amerikanskt så det förslår, med ett bombnedslag till polis (tröttsamt beskriven in i sista kroppslig perfektionsdetalj, som det tyvärr lätt blir i deckare – även när kvinnor författar dem). Det matglada här gäller nog främst personer som jag: som tycker att det är trist/är dåliga på att laga mat, men ändå vill att den dagliga näringen ska smaka gott. Serien utspelar sig nämligen på 2050-talet och alla hem (och polisstationer) är utrustade med maskiner som spottar ur sig den rätt du önskar. Visserligen verkar det krävas något slags handlag ändå; kommissarie Dallas är ofta för upptagen för att bry sig om mat, så det är hennes snygge (också, såklart) make Roarke som programmerar fram snitsiga rätter. Tröttsamt (igen) att spela på ”jag bryr mig inte om vad jag äter men ser ut som en fotomodell”-idealet för kvinnor, och ”den sexiga gourmet-matlagande mannen”-diton... men bortser vi från det överdrivna/hollywoodska så är det fantasieggande och – faktiskt – matlust:igt att tänka på de där apparaterna och allt gott de kreerar utan att någon (nästan) behöver lyfta ett finger!
(Bonustips: Wimsey av Dorothy L Sayer. Lika spännande som att gå framåt i tiden kan det vara att blicka bakåt. Lord Wimsey lever på 1920-talet och hans välbeställda liv kantas av det som då ansågs lyxig mat och dryck för 100 år sedan).

Strike av Robert Galbraith 
Tillbaka i nutid och en av mina favoritdeckarserier för stunden. Här får du ingen avancerad matlagning – varken av italienska hemmafruar eller futuristiska maskiner. Nä, här snackar vi det Johanna kallar #vanligmat. Fast kanske inte för henne/mig/dig – utan för en medelmåttig Londonbo. Strike har mer jobb än han hinner med, plus en benprotes som gör det jobbigt att ta sig runt både på stan och i livet – lite sådär som vardagen kan kännas, med andra ord. Och därför gör han ingen stor grej av mat; han tar det han hinner/har råd med på puben. Och i England är ”puben” ju lite som en allmän matsal; här får du husmanskost, helt enkelt. Potatis i alla dess former, tillsammans med pajer och kanske någon liten grönsak. Fisk i fish and chip-form. Snabbt, enkelt och mättande. Egentligen inte alls min typ av mat (jag är hipster-pinsamt nog en sån där sushifantast), men jag bara älskar inställningen. Äta för att äta. Bli mätt. Inte bekymra sig om trendpoäng eller kaloriinnehåll (och nej, det gör faktiskt inte Comorans kvinnliga kollega Robin heller!).
(Bonustips: Harry Potter av J.K. Rowling. När J.K inte skriver under synonym blir det andra bullar. Bokstavligt talat: i trollkarlsserien är matglädjen långtifrån vanlig, men desto roligare. (Erkänn: du vill också kunna trolla fram saker på bordet! Och då kanske inte bara häxblandning… ;-) )
 
P.s. Alla mina recensioner hittar du under min hasthag #liselotteläser eller på Goodreads.

/Liselotte

 

Återhämtningsbloggens julkalender 2018, tema: Matglädje! Lucka #14

Kategori: Allmänt, Böcker, Ätbart

 
Igår listade jag mina julbordsfavoriter och däribland denna klassiker som här i lucka 14 får lite extra uppmärksamhet.

Ett måste på julbordet är, för mig som kommer från Gotland, den fantastiska Gotlandslimpan. Brödet är en klassisk limpa, fint smaksatt med pomerans. Brödet passar utmärkt till julskinkan men gör sig även perfekt med några skivor god julcheddar eller dylikt.

Tyvärr är det ingen limpa en svänger ihop i en handvändning... Jag, som ändå tycker att det är rätt kul att baka, har aldrig gjort Gotlandslimpa på äkta vis då det tar flera dagar! Tur är väl att jag har släktingar som förser mig med denna specialité även i år. Gotlandslimpan alltså, brödkärlek och matglädje i sin renaste form ❤️

Om du har tid och vill prova att göra Gotlandslimpa på riktigt så kan du göra såhär:

Gotlandslimpa klassiskt vis

7 kg rågsikt
6 l vatten
1 msk salt
600 g jäst
10 pomeransskal
5 dl sirap
3 kg socker
3 msk ättika

(Receptet kan halveras 😜)

Dag 1: Skålla rågsikt med hett vatten (80 grader) vatten. Häll i lite kallt vatten och kyl ned till 37 grader. Tillsätt jäst och salt. Låt jäsa över natten. Koka pomeransskal och låt även detta stå att svalna över natten.

Dag 2: Blanda i sirap, socker, kokta och hackade pomeransskal och så mycket vetemjöl att degen blir fast. Täck med bakduk och låt jäsa i 30 min. Baka till runda bröd (blir ca 16 st). Grädda 5 min i 200 grader. Därefter ca 1 timme i 175 grader.

Recept ur boken: Favoritrecept från södra Gotland. (Just detta recept på Gotlandslimpa signerat Britt Johansson).
 
Bilder: 1. Pixabay.com 2. Privat