ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Den förbannade skammen

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande

Efter i stort sett varje text jag skriver om ätstörningar så får jag meddelanden via mail, Messenger och Insta direct från personer som önskar vara anonyma.

Skammen. Den förbannade skammen.

Det är ofta skammen som gör att en inte vågar berätta, inte vågar vara ärlig, inte vågar söka vård. Och med skammen kommer ensamheten - ”för ingen kan väl känna som jag, eller?”

Men du är inte ensam om att ha problem med mat och ätande, det är bara så oerhört stigmatiserande att vi nästan aldrig pratar om det på riktigt. Hur många vet till exempel att den som har en ätstörning inte alls alltid är mager? Hur många inser allvaret i att ha bulimi eller hetsätningsstörning? (Det skämtas osmakligt ofta om bulimi till exempel). Hur många känner till att anorexia nervosa är den psykiatriska diagnos som har högst dödlighet? Eller förstår att det med alla ätstörningar ingår en ökad risk för suicid? Hur många inser att en ätstörning så ofta drabbar det sociala? Förstör ens relationer och familjeliv? Hur många fattar att hen som är så välfungerande och utåtriktad på ditt jobb eller gym kan lida av en ätstörning i det tysta?

Bort med den förbannade skammen, säger jag.

Men det är inte i första hand du som är drabbad som ska behöva bana väg (det är svårt nog att vara sjuk). Nej, det är upp till allmänheten och vården att öka sin kunskap om och omhändertagande vid ätstörningar så att de när de träffar dig förstår vad de ska leta efter och hur de ska bemöta dig. Så att du kan släppa skammen åtminstone i det mötet.

Bild: pixabay.com

Dela inte de triggande bilderna

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande

Jag kommer aldrig dela bilder på när jag var som smalast. Det finns många anledningar till det:

För det första så sitter en ätstörning inte i kroppsvikten och det är väldigt viktigt för mig att få nå ut med just det känner jag. 2/3 som söker vård för ätstörningar är normalviktiga eller överviktiga; anorexia nervosa är alltså inte ens den vanligaste ätstörningsdiagnosen. Ätstörningar är (oavsett diagnos) i grund och botten psykisk ohälsa och att någon med en ätstörning gått upp eller ner i vikt betyder inte något i sig. Naturligtvis är det helt nödvändigt att den som är väldigt underviktig och/eller lider av anorexia nervosa går upp i vikt (annars går det inte att bli frisk) men att personen i fråga går upp i vikt betyder inte automatiskt att hen är fri från ätstörning. Sett till egen erfarenhet så förpestades livet av ätstörningen även under perioder då jag inte var underviktig. Att alla trodde att jag var frisk för att jag inte längre var mager ställde till med stora problem för mig.

En annan sak som talar mot att visa bilder på ”anorektiska” kroppar är att den typen av bilder tenderar att trigga andra, mana till jämförande och (hur sjukt det än må låta) förstärka tävlingsmomentet; att bli smal, smalare, smalast* (och det finns ju alltid någon som är smalare...) Hur mycket personer med ätstörningar triggas av sådana här bilder är naturligtvis individuellt - vissa väldigt mycket, andra inte alls - men jag har hur som helst svårt att se att någon får ut något positivt av dem.

Här vet jag att det finns de som ser annorlunda på saken, som vill visa att de blivit friska och peppa andra genom att posta före/efter-bilder. Jag tror det är bättre att låta bli och det står jag fast vid. De där bilderna spär på den smala (i dubbel bemärkelse) bilden av ätstörningar. Media verkar ju älska reportage där anorexia-överlevaren exponeras med före/efter-bilder och detaljerade beskrivningar av hur personen svultit sig (även det mycket triggande) och så vidare. Inte bara ger det en felaktig bild av ätstörningar när det framställs som att anorexia är den enda ätstörningen, utan det blir nästintill ett glorifierande av sjukdomen. Inte bra.

 
Det kan kännas lockande att dela bilder för att visa hur smal en har varit (och på så sätt säga: ”Jag mår bättre nu”), men snälla, tänk till en extra gång över vad du egentligen vill säga med bilderna och hur de kan påverka andra. Tillsammans kan vi öka kunskapen om ätstörningar och utbilda andra; det klarar vi fint utan triggande bilder!

Vad säger du? Vill gärna höra era synpunkter!

 
 

*Vill poängtera att det inte är så för alla som är drabbade av ätstörningar. Dock är smalhets och strävan efter viktnedgång vanligt.

Tillbakablicks-torsdag #5

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande, Personligt

 
Jag är 24 år och har just träffat personen som skall komma att bli min make och pappa till mina barn. Det vet jag inte då förstås, men det jag vet är att jag redan första gången jag ser honom känner en samhörighet. Vårt förhållande blir seröst väldigt snabbt och vi flyttar ihop nästan med en gång men ingen av oss tycker att det känns konstigt. Vi är redo. På samma plats i livet.

Det är bara en som misstycker: Ätstörningen. Jag är vid det här laget så pass ”frisk” att det inte märks vid första anblicken att jag har problem med mat och ätande, men kontrollen styr fortfarande väldigt mycket. Att det då helt plötsligt finns någon där som ifrågasätter blir omvälvande och livsförändrande...

Han kommer hem med ”lyxfrukost” och jag blir arg. Han förstår ingenting först, men med tiden lär han sig höra när det är ätstörningen som talar.

Och han blir djärvare:

”Jag kommer aldrig curla din ätstörning”
”Vadå inte tycker om pommes frites, det finns väl ingen som inte tycker om pommes frites?!”
”Ät om du är hungrig!”

Och så vidare... 

För första gången har en annan person inblick i hur ätstörningen styr mig och jag märker förvånat att just det gör att ätstörningen får mindre makt.

Att hitta kärleken är ingen magisk lösning på en ätstörning. Det kommer alltid ”ups and downs” i alla förhållanden och när saker är jobbiga runt omkring tenderar ätstörningen att få mer att säga till om. Dessutom har många av våra gräl handlat om just den f ö r b a n n a d e ätstörningen.

Men. Det sociala stöd jag fick i och med att jag träffade min man har faktiskt betytt så oerhört mycket för mig att jag med gott samvete kan säga att det varit avgörande. Och till dig Richard vill jag säga: Tack. Tack för att du är du och för att du hjälpte mig vilja hjälpa mig själv. Jag älskar dig.