ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Detta inlägg är ett gästinlägg signerat Mats Frost; sjukgymnast och trebarnsfar med engagemang mot vikthets, dietkultur och psykisk ohälsa. Följ honom och läs mer av hans kloka ord på @mats.frost. 

Många misstar att vara tjock för ett beteende, ett beteende som är lätt att ändra på, att man bara kan sluta vara tjock. Det är vanligt att tro detta bland gemene man och även inom sjukvården, tyvärr. Detta synsätt invaliderar tjocka människor. Dels implikerar det att man som tjock gör fel, slarvar, äter för mycket och tränar för lite. Det bortser totalt från att man inte har så stor viljemässig kontroll över vikten som många tycks tro.

Hjärnan styr vad vi väger. Jag tror ingen vet exakt varför hjärnan väljer att man skall ha si eller så mycket fettmassa. Men, jag tror att det är förbannat dumt att bråka med hjärnan om detta. Den har nog sina skäl. Hjärnan styr mycket i vår kropp utan att vi behöver reflektera över det, exempelvis hur mycket vi behöver andas. Tänk vilket arbete det skulle vara att ständigt kontrollera mängden fett på kroppen så vi inte svälter ihjäl. Det är tur att vi inte behöver det, hjärnan sköter det via vår hunger. Det är därför många av oss tenderar att väga ungefär samma över tid utan att vi räknar en enda kalori. Detta kalls set-point eller trivselvikt. Det är detta många inte fattar. För hade man fattat det hade man slutat trakassera tjocka människor.

Viktbias innebär att man har fördomar om andra människor bara av skälet att de är tjocka. Det handlar ofta om ganska hårda omdömen som att tjocka är lata, dumma, okunniga, omotiverade och så vidare. I värsta fall börjar man tänka så om sig själv, så kallad internaliserad viktbias. Enligt WHO kan denna typ av fördomar leda till depression, ångest, ätstörningar, sämre matbeteenden, minskad fysisk aktivitet, självmord samt att tjocka undviker söka medicinsk vård trots att de behöver. Låter ganska ohälsosamt tycker jag. Ändå beror all ohälsa på att man är tjock? 

I mitt arbete som sjukgymnast träffar jag ofta tjocka människor som inte vill gå till läkaren. De vill inte göra det för de upplever inte att läkaren tar dem på allvar, upplever att allt bara skylls på vikten. Jag är själv tjock och förstår precis hur de känner. Inte bara att man riskerar att inte bli tagen på allvar, det är lätt att skämmas också, känna sig dålig. När man skäms är det svårt att ställa krav. Ställa krav på att bli behandlad och undersökt på samma sätt som en smal person.

Ett bättre sätt än att hålla på och banta är att se på sitt liv i ett större perspektiv. Fundera över vad man har i sin bägare, varför man mår som man gör och varför det är så viktigt att bli smal. Man vet att mycket av det vi väger beror på sånt vi inte kan påverka själva. Uppväxtfaktorer, trauma, gener, föräldrars utbildningsnivå, psykologisk hälsa, stress mm. Jag har själv gjort en sådan här resa. Jag råkade ut för ett sexuellt övergrepp under dödshot som barn, hade en alkoholiserad mor samt en dålig relation till min far och hans sambo. Utöver detta har jag en son med npf-problematik som haft stora svårigheter i skolan. Jag blev till slut utmattad. Jag har bantat och tränat alldeles för mycket i hela mitt liv. För ca två år sedan sökte jag upp en psykolog där det visade sig att jag led av social fobi och en ätstörning. Detta blev en vändning för mig tillsammans med kunskaper jag fått av viktpositiva dietister samt överviktsforskaren Erik Hemmingsson.

Jag har idag ett mycket bättre förhållande till min kropp. Jag äter mat jag mår bra av och motionerar i den mängd jag mår bra av. Det är alltså inre faktorer som styr mig idag, tidigare var det yttre. Det är stor skillnad. Syftet är heller inte att förändra min kropp längre. Dietandet har varit en livstjuv. Det tog tid att komma hit, jag är 47 år idag. Det handlar ofta om så mycket mer när man inte är nöjd med sin vikt. Att jobba inifrån och ut tycker jag är en bättre strategi än det som ofta föreslås från myndighetshåll. Detta då det missar så oerhört mycket som är viktigt för hälsan.

I England har man nu startat en kampanj med Boris Johnson i spetsen. Man vill få engelsmännen att börja röra på sig mer för att de skall sluta vara tjocka. Det är nog välmenat. Men detta utgår från ett överförenklat tänk runt hur kroppen fungerar. Det kommer inte att påverka folks vikt, det tror inte jag. Denna typ av åtgärder lägger ansvaret på individer samt ignorerar hur kroppen fungerar och alla studier som visat att det inte fungerar. Man underskattar också de svårigheter många utsatta människor har.

Visst är det hälsosamt att springa och motionera. Men det är också hälsosamt att ha ett bra jobb, en bra lön och psykologiskt välbefinnande. För, det krävs tid, pengar, kunskap och mental energi för att ta klara hand om sin hälsa. Det är stor skillnad om du brottas med problem som om du skall köpa en blå eller röd BMW eller om dina problem kretsar runt om du kommer bli vräkt från din lägenhet eller om du kommer få ha kvar ditt jobb. Det är också generellt privilegierade människor som ägnar sig mest åt hälsobeteenden, de som redan har det bättre i flera andra avseenden. De andra har fullt upp med att överleva dagen. Hälsa är inte rättvist. Jag tror att problemen går mycket djupare än vad som kan lösas på detta sätt.

Om någon som läser detta har liknande problem som jag haft är mitt förslag att jobba Inifrån och ut, gå den långa vägen, gör jobbet ordentligt denna gången. Tveka inte att söka den hjälp du behöver. Ha fokus på hälsa och välbefinnande, skit i vikten. Det är värt det, jag lovar.

/Mats

 

 

Bilder: 1. Pixabay.com, 2. Instagram