ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Saker man bara inte säger...

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande

Okej. Förbered er på en rant om utseendekommentarer... Visst, det behöver inte vara fel att säga att någon är snygg i sin outfit eller att någon har fint hår, men vissa saker som berör utseende är faktiskt inte okej att säga. Aldrig. Jag blev igår påmind om hur illa just kommentarer om utseende kan landa då en person berättade om en grej hon fått höra - en sak som gjort henne märkbart illa.

Utseende- och/eller viktkommentarer är i min mening alltid onödiga, men för en person som lider av en ätstörning kan de få allvarliga följder. Och jag blir så förbannad över att somliga bara inte kan hålla käften. TÄNK innan munnen pratar liksom. Vissa verkar ha ett rent tvångsmässigt sätt att ALLTID kommentera andras utseende. Snälla, skaffa en annan hobby!

Och vissa saker är värre än andra tycker jag...

”Är du gravid?”

Jag tror ibland i min enfald att alla har fattat att man inte frågar om det, men nej nej, det händer fortfarande hela tiden. Att fråga en tjej om hon är gravid... Alltså. Bara gör det inte. (Vet själv hur enormt fel den frågan kan landa, på så många plan).

”Vad snygg du är, har du gått ner i vikt?”

Även sådana här kommentarer som vissa bestämt hävdar är odelat ”positiva” kan uppfattas väldigt fel. För vad säger den där kommentaren egentligen? Att personen i fråga var ful förut? Att personens egenvärde sitter i vikten? Att smal är det enda som räknas, inte hur en mår? Det är ingen komplimang, det är bara en manifestation för smalhetsen.

Det behöver inte handla om vikt heller, nej, det retar mig nästan lika mycket när vissa påpekar saker i andras utseende på ett sjukt ouppfostrat sätt. Tar sig friheter att liksom recensera ens hud, anletsdrag osv. Jag skulle ALDRIG göra så. Så jävla oartigt!

Ja, de allra flesta utseendekommentarer är överflödiga i min mening. Slut på rant.

Hur ser du på saken?

 
PS. Trots att jag är frisk och fri bävar jag lite för de kommentarer jag vet att jag kommer få när jag nu vill gå upp det jag tappat i och med amningen. Ja, ni läste rätt, jag vill gå upp, kan ni tänka er. Jag vill faktiskt gå upp lite i vikt - men jag önskar att jag kunde få göra det i fred, utan att få höra om det! DS.

PS. PS.

”Du ser jättetrött ut”

Har någon någonsin blivit piggare av att höra det undrar jag? Troligtvis inte.

DS. DS.

Löpningen: Min akilleshäl

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Personligt, Träning och fysioterapi

Jag fick sluta springa för ca 10 år sedan då mina knän bara ”gav upp”. Efter en skada i baksida lår och i och med den påtvingade vilan det medförde så kände jag helt plötsligt hur ont i knäna jag hade. Jag hade kört min kropp i botten - överträningssyndrom - det hade smugit sig på under flera års systematisk överträning kombinerat med allt för energifattig kosthållning.

Att sluta springa blev traumatiskt, jag blev deprimerad då väldigt mycket av min identitet satt i att jag var en person som löptränade mycket. Katastroftankar, att jag drog in på maten och att jag blev rörelserädd var saker som påverkade att det tog lång tid för mig att ”komma tillbaka”

Ja, förresten; ”tillbaka”? Vad innebär det egentligen? Jag är då inte ”tillbaka” till löpning, nej långt ifrån. Varje gång jag försökt har jag skadat mig, förmodligen för att jag haft för bråttom framåt (även om jag tyckt att jag tagit det lugnt). Stressfraktur i foten. Ospecifik smärta i vaden. Flera hamstringsskador. Dessutom: 10 år äldre, två barn senare. Det går inte att jämföra med mitt 25-åriga jag.

Och det är okej. Jag vill poängtera att jag har så mycket bättre hälsa idag trots att jag tränar mindre (ja till och med på grund av tänker jag, tvångsmässig träning är ju inte hälsosam) och total avsaknad av löpträning. Mitt förhållande till mat, till träning och till mig själv är hälsosamt på riktigt nu och det skulle jag inte byta mot någon löpträning i världen!

Men.

Om jag prompt skulle vilja börja springa igen någon gång måste jag ta det jääääkligt lugnt. Dessutom:

  1. Prioritera styrketräning; bål, ben/rumpa 
  2. Vara noga med återhämtning 
  3. Öka på näringsintaget
  4. Ta det jäääääääääkligt lugnt (nämnde visst det, men nämner det igen...)
  5. Ta hjälp av en vettig kollega
  6. Inte springa för långa distanser (tänker mig MAX 5 km) 
  7. Idka självmedkänsla: Det är okej om det inte går, det säger inget om mitt värde. Jag är lika bra även om jag inte kan springa
Bild: pixabay.com

Påminnelse: Tvångsmässig träning är inte hälsosam träning!

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi

Följande inlägg är en repris (en nödvändig sådan i mitt tycke). Inlägget riktar sig främst till personer med ätstörningar och utpräglat träningstvång. Jag förstår alltså att det är ett problem att många rör sig för lite, men det är inte det problemet som detta inlägg handlar om. 
 
Fysisk aktivitet, träning och motion är, eller - kan åtminstone vara - fantastiska saker. Det är i de allra flesta fall bra för såväl kroppen som det psykiska välbefinnandet, att vara fysiskt aktiv är förebyggande av det mesta i sjukdomsväg och en viktig del i att stärka folkhälsan. Som fysioterapeut rekommenderar jag regelbunden fysisk aktivitet enligt rådande rekommendationer och jag föreslår också att en försöker hitta en motionsform som är hyfsat lustbetonad eller åtminstone dräglig. Fysisk aktivitet skall ju inte behöva vara ett lidande (!) utan jag tror faktiskt att det finns en lämplig aktivitet för alla. 
 
Således hävdar jag alltså att alla bör röra sig regelbundet för bästa möjliga hälsa. MEN, och detta är verkligen ett stort MEN: Fysisk aktivitet/motion/träning måste skyddas mot negativ laddning och tvångsmässighet! För när fysisk aktivitet blir tvångsmässig så är den inte längre hälsosam. Svårt att veta var gränserna går? Ja, det är kanske inte helt lätt att avgöra i vårt ”hälso”-hetsande samhälle, men om du direkt känner igen dig i ett par av nedanstående påståenden skulle jag säga att du är i riskzonen:
  • Du får ångest eller dåligt samvete av ett uteblivet tränings/motionspass
  • Du tränar varje dag eller väldigt ofta
  • Du tränar fastän du är sjuk 
  • Du prioriterar bort det mesta annat i livet för att träna
  • Du trappar ständigt upp träningen och kan inte förmå dig att sluta
  • Du får upprepade skador och/eller smärta relaterad till din träning
  • Du prioriterar bort sömn och annan återhämtning till förmån för träningen 
  • Du känner att träningen egentligen inte är rolig längre 
  • Din energi sviktar och tröttheten blir alltmer påtaglig 
  • Du straffar dig själv med att dra in på maten om du missar ett pass och/eller känner att du måste träna för att få äta över huvud taget
”Tvångsmässig träning kan aldrig vara hälsosam”, bär med dig det! Värna om dig själv och den sanna rörelseglädjen: Frys gymkortet och sluta med de där långpromenaderna osv tills du tränar av rätt anledningar. Det går att hitta ett sunt förhållningssätt till träning och motion, men du kan behöva dra ner på rörelsen rejält eller kanske till och med sluta träna helt ett tag (det är inte farligt, lovar! ❤️) för att nå dit. Du klarar det!
 
Bild: pixabay.com