ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Det handlar inte om hälsa

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi

Kommer ihåg när jag ”för kul” granskade svenska hälsotidningars innehåll och bl a stötte på rubriken:

Hejdå gäddhänget. Handduksträna och få fasta armar”

Fascinerande! Att vilja veta hur en blir kvitt celluliter, ”gäddhäng” (avskyr det ordet) eller liknande kanske intresserar många men jag har svårt att se hur det har med hälsa att göra? Gropar i låren eller lös hud på överarmarna är ju inte hälsovådligt?

Hälsotidningarna innehåller som väl är även sådant som faktiskt handlar om hälsa på riktigt, typ: ”Ta hand om ditt hjärta” och: ”Träna dig till ny energi”, men det verkar ändå vara en stor majoritet åt rubriker i stil med:

Cremerna som gör dig yngre”

”Trimma sommarformen”

”Så får du vita tänder snabbt”

”Fixa din drömkropp”

”Lyft din rumpa! 4 övningar som ger resultat”

Mhmm... Jag säger verkligen inte att det behöver vara något fel med de här grejerna, men att bleka tänderna eller skaffa sig en putig röv handlar liksom inte om hälsa. Hälsotidningarnas omslag pryds dessutom så gott som alltid av samma slags leende, samma slags smala (ofta blonda) tjej. Bilden av hälsa? Eller bilden av det utseendeideal som vi lärt oss koppla till hälsa? Att hälsa och utseendeideal så ofta blandas ihop är problematiskt - men det säljer uppenbarligen tidningar! 

Och så det här med smalhetsen som ju nästan är det värsta...

Midsommarsmal snabbt!”

Ja, det finns många vars hälsa säkert skulle gynnas av en viktnedgång, jag vet det, men när rubrikerna skrivs som den här ovan, så blir det rätt tydligt vad som framhålls som det väsentliga med viktnedgången. (Hint: Utseendet – inte hälsan.) 

”Platt mage snabbt” Är det hälsa? 

Elitistisk syn på träning

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi

En bloggare, känd i LCHF-kretsar, skrev nyligen ett inlägg om hur onödigt det är att vara rädd för överträning. Jag blev irriterad på mycket i det inlägget kan jag säga, men jag tänker inte bemöta hennes högst okunniga syn på överträning, annat än att säga att det finns i allra högsta grad och inte är ett alldeles litet problem. Däremot tänkte jag bemöda mig att ge en kommentar på att hon å ena sidan verkar tycka att det är synd att många är fysiskt inaktiva (det tycker jag med), men å andra sidan uttrycker sig såhär:

Bättre att träna lite än inget alls? Nej, bättre att läsa en bok eller göra något givande än att ägna sig åt helt verkningslös träning som bara tar tid och inte ger något tillbaka. Vill du få synliga muskler? Vill du ha en stenhård tvättbräda eller strimmiga axlar? Vill du dubbla din styrka? Vill du göra chins? Kunna lyfta din egen kroppsvikt på olika sätt? Det kräver tid och hård ansträning och du behöver ta ut dig och pusha dina gränser för varje pass. Det gör ont, är otrevligt och obehagligt och det är en del av träningen. Det är det du lär dig att gilla, att se vad kroppen klarar och hur den kan utvecklas och omformas i takt med att du bygger nya muskler.”

”Det gör ont, är otrevligt och obehagligt?” Inte direkt argument jag som fysio använder för att få folk att börja träna! 😆 Dessutom går det visst att få de resultat hon nämner (om det nu känns viktigt för en) - utan att behöva utstå ett stort lidande. Naturligtvis måste du upp i en viss träningsdos för att nå fram, men det är inte nödvändigtvis så att mer eller hårdare alltid är bättre. Denna bloggerska verkar dock vara väldigt pro tuff träning, gärna flera timmar dagligen? Men om det går att få samma resultat med mindre mängd träning (och därmed lägre skaderisk!) - varför träna mer än en behöver?

Det finns hos vissa (som LCHF-bloggerskan och hennes gelikar) en sådan övertro på att pressa kroppen. Och att basunera ut det på det här viset; som att det minsann inte är någon idé att träna om en inte tränar ashårt, är så sjukt elitistiskt att jag smäller av. Alla varken kan eller vill träna på ett sådant sätt! Det är dessutom känt att de som går från ingen träning alls till att börja träna (oavsett intensitet) är de som gynnas mest av träningen och att promota att endast hårt är rätt blir så...fel

Jag förstår givetvis att det kan vara en betydande skillnad mellan att träna/röra sig i hälsofrämjande syfte och att eftersträva kosmetiska eller prestationsinriktade resultat och naturligtvis är det bra att veta vad för slags framgångar som kan förväntas av det en gör. MEN, även om träningen utförs i ett annat syfte än (huvudsakligen) för hälsan så behöver den inte vara otrevlig eller extrem för att ge resultat. Det är inte bara en elitistisk, utan även ganska sorglig syn på träning tycker jag.

Bild: pixabay.com

Läsarfråga: ”Hon säger sig vara frisk, men det känns som att hon har spärrar kvar”

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande

Fick en tänkvärd läsarfråga/kommentar på Instagram:
 
”Lite fundersam på det här med ätstörningar. Har en kollega på jobbet som nästan alltid äter samma mat. Hon har lidit av ätstörningar tidigare vet jag, men säger sig vara frisk. Hon vill sällan ha när det bjuds på fika etc. Jag själv tycker att det känns som om hon har spärrar kvar. Är det så att det alltid finns en oro, även om man kan kontrollera den? Eller kan man bli helt bra på så vis att man kan äta vadsomhelst utan dåligt samvete?”
 
 
Såhär tänker jag: Jag vill inte döma någon, men av det du berättar så låter det inte som att din kollega är frisk och fri. Det går helt klart att bli frisk, men tyvärr fastnar nog rätt många sådär lite halvvägs. Att bara kunna äta en sorts mat kanske känns ”tryggt”, men blir ju väldigt begränsande och kan inte heller ses som riktigt friskt. Det går definitivt att komma längre än så! Och det skulle säkert din kollega vilja (men kanske inte vågar). Om du funderar på att prata med henne rekommenderar jag dock att du gör det när det bara är ni två i rummet. Då tror jag du har störst chans att nå fram till henne. 
 
Den här frågan är verkligen inte helt enkel. Det kan ju finnas många anledningar, kanske helt ”friska” sådana, som gör att någon väljer att äta på ett visst sätt. På samma sätt behöver ju inte den som ibland tackar nej till fika ha någon ätstörning för det. Men, i det här fallet finns någon slags magkänsla hos frågeställaren, en känsla som säger att allt inte står riktigt rätt till med hennes kollega. 
 
Funderade vidare över huruvida jag tycker att frågeställaren ska ta upp sin oro med den berörda kollegan och jag tycker faktiskt det! Dock får hon vara beredd på att den första reaktionen kan bli förnekelse och/eller ilska - ätstörningar är komplexa tillstånd och den drabbade tenderar ofta att försvara sin ätstörning väldigt långt. Kanske tycker många att man inte bör lägga sig i sådant här, men att våga se, våga fråga och att våga prata om ätstörningar (liksom annan psykisk ohälsa) är viktigt, tycker jag. Och det går att ta upp det ”snyggt”; i enrum, utan anklagande ton, inte tjata osv. 
 
Under många år kom jag undan med mina egna ätstörda beteenden och det enda jag fick höra var att jag hade så ”bra karaktär” och var så ”duktig” som undvek ditten och datten. Tänk om någon tagit mig i enrum och uttryckt lite oro istället. Ätstörningar är ju liksom överjävliga tillstånd som bara förstör - inga hälsokurer eller karaktärsdrag.