ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

”Jag känner ingen som har en ätstörning” - Då hävdar jag att du har fel!

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande

Såväl som sjuk som efter att jag blev frisk har jag kontinuerligt, i varje nytt sammanhang jag befunnit mig i, stött på människor med ätstörningar. Och nu, via bloggen, kommer jag dagligen i kontakt med personer som är drabbade på olika sätt. Så. Säger någon att hen aldrig träffat någon med en ätstörning hävdar jag att hen har fel.

Men jag har inga vetenskapliga belägg för det, nej. Tittar en på siffror så tycks ätstörningar vara ett ganska litet problem? Uppskattningsvis 200 000 individer? Det låter inte mycket. Mörkertalet tros dock vara stort och jag tänker att det beror på flera saker att vi har så svårt att få fram korrekta siffror:

• Det finns en enorm skam och tystnadskultur kring ätstörningar och det är vanligt att man drar sig för att söka vård.
• Många vårdgivare kan ej känna igen en ätstörning. Kunskapen är ofta låg i den allmänna vården. Och tror man t ex att ätstörningar bara handlar om underviktiga tonårstjejer så kommer antalet som får en ätstörningsdiagnos inte att bli så stort.
• Vissa som är drabbade av en ätstörning förstår inte att så är fallet och söker därmed inte hjälp. Återigen; den låga kunskapen och myterna om ätstörningar påverkar.
• Mer forskning, intresse och engagemang och upplysning krävs.

Vi behöver #prataomätstörningar !

 

Läsarfråga: ”Okej att träna under tillfrisknandet från en ätstörning?”

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi

Jag fick en tänkvärd läsarfråga från en mamma till ett tonårigt barn med ätstörning: 

”Hur är det med träning under tillfrisknandet från en ätstörning? Träningen är vad min 14-åring saknar mest. Hon kämpar på, går upp i vikt, har mindre ångest. Men saknar träning, särskilt sin fotboll. Vad anser du om träning under tillfrisknandet?”

Jag skulle säga att det beror på flera saker. Dels behöver den drabbade vara viktstabil och absolut inte ha ett BMI under 16 för att träningen inte ska vara direkt skadlig. Och så ska såklart andra fysiska parametrar än vikten vara stabila; blodtryck, puls, hjärta osv. En ätstörning handlar ju om så mycket mer än kroppsvikten och hur en mår fysiskt och psykiskt behöver inte synas utanpå. 

Sedan gäller det att se till att träningen inte utförs för att göra av med energi. Det behöver inte alls vara så att den drabbade försöker ”luras”, men ätstörningar är lömska och något som börjar som något positivt kan tas över av destruktiva tankar om en inte ser upp. Viktigt är också att den drabbade fortsätter att äta enligt plan och även ser till att äta mer de dagar träningen utförs.

Rätt använt kan träningen säkert fungera som en motivation att bli frisk, men det är inte helt okomplicerat att återinföra den. All tvångsmässighet kring träningen måste bannlysas. Det är A och O. Skynda långsamt och utvärdera på vägen. Och försök passa på att lägga grunden för att träna på ett sunt sätt där rörelseglädje står i centrum även i framtiden ❤️

Till 14-åringen: Testa att vara med på en fotbollsträning? Behöver inte vara med på hela första gången, bara prova lite. Fokus på gemenskapen och att ha roligt. Utvärdera hur det känns när du är med och tränar. Fundera över vad träningen ger dig och också på om den triggar några jobbiga känslor. Funkar det bra och känns kul så kan du göra om det och kanske börja vara med en gång i veckan, förutsatt att det går bra med maten. Försök vara ärlig mot dig själv, det vinner du på i längden ❤️

Bild: pixabay.com

Läsarfråga: ”Om du skulle starta behandlingshem, hur skulle upplägget vara?”

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Personligt, Träning och fysioterapi

Jag fick en väldigt spännande fråga för en tid sedan: ”Om du skulle starta behandlingshem*, hur skulle upplägget vara om du fick drömma fritt?”

(*för ätstörningar)

Jag har funderat och kommit fram till några saker som jag känner för och tror starkt på:

  • Individuell bedömning och upplägg - på riktigt! - ska vara A och O. Se individen och förstå att det finns lika många varianter av ätstörningar som det finns drabbade. 
  • Upplägget skall vara individuellt anpassat, men med grundstommen av det upplägg som finns i boken Mattillåtet
  • Samtliga behandlare skall ha gedigen kunskap om ätstörningar, oavsett om de är läkare, undersköterskor osv.
  • Alla slags ätstörningar skall behandlas! 
  • Behandlingen skall inte (bara) fokusera på vikt! 
  • Även för patienter med anorexia nervosa (där undervikten såklart måste behandlas) skall inte vikten vara enda parametern som utvärderas. 
  • Teamet kring patienten skall vara samstämmigt och ha regelbundna patientkonferenser.
  • Patienten skall vara involverad i sin egen behandling. 
  • Behandlingen skall gå under högkostnadsskyddet. 
  • Samtalsterapi skall vara del av behandlingen (förutsatt att patienten inte är alltför svältpåverkad, då får terapin sättas in i ett senare skede). 
  • Vården skall vara evidensbaserad så långt det är möjligt. (Det behövs mycket mer forskning på behandling av ätstörningar!)
  • God, vällagad mat skall bjudas. 
  • Hjälp att hantera träningstvång osv skall finnas. 
  • Möjlighet till stöd, vid ångest o dyl, skall alltid finnas nära till hands. 
  • Patienten skall inte släppas för tidigt. Uppföljningar gånger flera efter behandlingstidens avslut.
 
Bild: pixabay.com

Har jag missat något? Vad tycker du? ❤️