ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Löpningen: Min akilleshäl

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Personligt, Träning och fysioterapi

Jag fick sluta springa för ca 10 år sedan då mina knän bara ”gav upp”. Efter en skada i baksida lår och i och med den påtvingade vilan det medförde så kände jag helt plötsligt hur ont i knäna jag hade. Jag hade kört min kropp i botten - överträningssyndrom - det hade smugit sig på under flera års systematisk överträning kombinerat med allt för energifattig kosthållning.

Att sluta springa blev traumatiskt, jag blev deprimerad då väldigt mycket av min identitet satt i att jag var en person som löptränade mycket. Katastroftankar, att jag drog in på maten och att jag blev rörelserädd var saker som påverkade att det tog lång tid för mig att ”komma tillbaka”

Ja, förresten; ”tillbaka”? Vad innebär det egentligen? Jag är då inte ”tillbaka” till löpning, nej långt ifrån. Varje gång jag försökt har jag skadat mig, förmodligen för att jag haft för bråttom framåt (även om jag tyckt att jag tagit det lugnt). Stressfraktur i foten. Ospecifik smärta i vaden. Flera hamstringsskador. Dessutom: 10 år äldre, två barn senare. Det går inte att jämföra med mitt 25-åriga jag.

Och det är okej. Jag vill poängtera att jag har så mycket bättre hälsa idag trots att jag tränar mindre (ja till och med på grund av tänker jag, tvångsmässig träning är ju inte hälsosam) och total avsaknad av löpträning. Mitt förhållande till mat, till träning och till mig själv är hälsosamt på riktigt nu och det skulle jag inte byta mot någon löpträning i världen!

Men.

Om jag prompt skulle vilja börja springa igen någon gång måste jag ta det jääääkligt lugnt. Dessutom:

  1. Prioritera styrketräning; bål, ben/rumpa 
  2. Vara noga med återhämtning 
  3. Öka på näringsintaget
  4. Ta det jäääääääääkligt lugnt (nämnde visst det, men nämner det igen...)
  5. Ta hjälp av en vettig kollega
  6. Inte springa för långa distanser (tänker mig MAX 5 km) 
  7. Idka självmedkänsla: Det är okej om det inte går, det säger inget om mitt värde. Jag är lika bra även om jag inte kan springa
Bild: pixabay.com

Tillit till kroppens läkande förmåga

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Träning och fysioterapi, Återhämtning

Efter inlägget om tvångsmässig träning kom ett önskemål från en läsare:

”Med tvångsmässig överträning kommer ofta skador som kan bli kroniska och påverka vardagens alla aktiviteter. Skulle du kunna skriva om det?”

Hej! 

Överträningssyndrom är ingen hit för kroppen, nej. Återhämtning är essentiellt för att kroppen inte skall hamna i ett tillstånd där den bryts ner. Och det är helt sant att det kan ta mycket lång tid att komma tillbaka efter år av överträning och ätstörningar. Jag har tidigare skrivit en hel del om baksidorna med ätstörningar och överträning; om förhöjd skaderisk, stressfrakturer, benskörhet och minskad fertilitet. Dessa är reella risker. Men. Jag vill också poängtera följande:

Kroppen har mycket god förmåga till läkning - om vi ger den rätt förutsättningar; tillräckligt med mat, allsidig kost, tillfredsställande återhämtning, rätt anpassad aktivitet, självmedkänsla, tid och tålamod.

Att vi tar till oss och försöker tro på detta är viktigt i sig då det motverkar de destruktiva katastroftankarna. Tankar som säger att det är kört, eller att du lika gärna kan fortsätta köra dig själv i botten ska väck! Tro mig när jag säger att det är väldigt mycket som kan bli bättre, kanske inte alltid helt bra, men nästan alltid bättre.

Naturligtvis är det bästa att aldrig hamna i utmattningssyndrom, ätstörningar, överträning eller annat som är negativt för kroppen - men livet händer och de här sakerna är ju inget en direkt planerar. Så låt oss fokusera på det vi kan göra; såväl förebyggande som när det redan gått fel ❤️

 

Läsarfråga om träning vid långvarigt smärttillstånd

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Träning och fysioterapi

 
Det kom en läsarfråga som jag nu ska försöka svara på, men innan jag gör det måste jag starkt betona att jag som fysioterapeut egentligen inte kan göra individuella bedömningar utan att ha träffat patienten. Se därför mitt svar som generella tankar om långvariga smärttillstånd, snarare än en exakt lösning för ett enskilt fall.
 
Såhär lyder läsarfrågan:

”Jag behöver tips, råd: Om en drabbats av en sjukdom (inte förkylning utan en kronisk sjukdom som gör att en inte KAN eller FÅR träna) hur hanterar en det? Jag får inte göra något för allt triggar min smärta. Har fått en diagnos som är kronisk och detta gör mig så deprimerad. Samtidigt har jag fått inflammation i foten, hälsenan och värk i knät så kan inte ens promenera eller cykla. Lägg till att jag slåss mot mina ätstörningar samtidigt. Sitter bara hemma och gråter och ser hur vikten ökar. De väger mig på psyk så vet att jag gått upp i vikt. Hur ska jag hantera detta? Jag får panik!! Så rädd att kroppen aldrig ska bli bra igen. Min smärta/värk är en sak men mina inflammationer/skador en annan. Får ont vad jag än gör. Vad ska jag göra Johanna? Får inte ens yoga eller simma pga att det triggar min smärta. Ångesten är total! Kram o tack för en bra blogg”

Hej vännen! Då vi inte träffats IRL i en patient/behandlare-relation så blir det såklart lite svårare att svara på din fråga, men jag ska göra ett ärligt försök ❤️

Som jag förstått det (utifrån det du skriver på din blogg) så har du fått veta att du har något som din kiropraktor kallar för ”central sensitisering”? Central sensitisering innebär kortfattat att det i kroppens centrala nervsystem uppstått en ökad retbarhet för smärtsignaler samtidigt som de smärthämmande systemen fungerar sämre. Hur personen ställt denna ”diagnos” på dig vet jag inte. Jag tycker hur som helst att det är lite olyckligt att kalla tillståndet för kroniskt - det blir onödigt skrämmande och negativt, är min åsikt. Och, oavsett vad smärtan beror på, så finns det mycket att göra för dig! 

Såhär tänker jag utifrån din fråga: Smärta är komplext och påverkas av en rad olika faktorer. Du har haft det jättetufft med kampen mot ätstörningen, depression, stress/utmattning - sådant som absolut skulle kunna vara förklaringar till varför smärtan blivit så besvärlig. Jag tror inte alls att du ska behöva acceptera att bli nästintill helt inaktiv, om detta är vad din(a) behandlare uttryckt? Du säger att du inte får yoga eller simma. Jag tänker att det får du visst! Men du kanske måste börja på en betydligt lägre nivå än du tänkt dig eller är van vid.

Katastroftankarna säger att smärtan är farlig, att du inte kan bli bra och att du kommer få mer ont av att röra dig. Här vill jag påminna om att tankar inte automatiskt är sanningar! Smärtan är inte farlig, den SUGER balle, men den är inte farlig. Därmed inte sagt att du ska pressa dig hårt och uthärda nästintill olidlig smärta; det ska du INTE göra. Du behöver få komma till en vettig fysioterapeut som förstår såväl smärtfysiologi som ätstörningar/psykisk ohälsa och kan se din situation utifrån ett biopsykosocialt perspektiv. En vårdgivare som till att börja med kan hjälpa dig hitta en nivå som du ”tål” och låta dig börja där och som kan hjälpa dig förstå hur du ska tänka angående smärta och fysisk aktivitet/träning; när det är okej med smärta och när det blir för mycket.

Några viktiga saker som jag tror är ”nycklar” till att få kroppen att samarbeta och få smärtan att bli mindre:

  • Tålamod och tid
  • Vägledning (till exempel av en vettig fysioterapeut och gärna även psykolog) 
  • Acceptans (inte för allt, men inför vissa saker, exempelvis: ”Såhär är det just nu”. Här kommer vägledningen in!) 
  • Självmedkänsla 
  • Avspänning, massage etc - allt som är skönt och ”snällt” och som hjälper kroppen och dig att slappna av
  • Mat/näring/energi: Förstår att det kan vara svårt, särskilt med tanke på din ätstörningsproblematik, men energin från maten är grunden för att kroppen skall orka samarbeta. Tänk också på att du, med tanke på ätstörningen, riskerar att överskatta hur mycket du får i dig. (Viktökningen betyder inte nödvändigtvis att du får i dig tillräckligt!)
  • Rädsla, stress och katastroftankar: Måste uppmärksammas! De är komponenter som samtliga förstärker smärta - men det som är så bra är att de verkligen går att jobba med! 

Slutligen: Det viktigaste jag vill säga dig är att ingenting i din situation är kört! Tro aldrig på det, oavsett om det är du själv som tänker det eller någon annan som påstår det. Det går att komma framåt!

Kram ❤️

PS. Hör av dig på Messenger eller Insta om du vill diskutera lämpliga vårdgivare i ditt område, jag kan försöka höra mig för! DS.

Bild: pixabay.com