ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Avundsjuk? Nej, men triggad, arg och illa berörd

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande, Personligt

En känd svensk författarinna publicerade nyligen ett inlägg på sin blogg och Instagram där hon beklagade sig över att hon fått kritik för att ha vikthetsat genom att skriva om hur hon går på diet och tränar efter sin graviditet samt lagt ut före/efter-bilder på resultatet (en smalare kropp). Bland kommentarerna fick denna person övervägande rosor och de mer kritiskt klingande rösterna drunknade i myllret av de som uttryckte att hon visst inte hetsade, att hon var så duktig och att de som klagade bara var avundsjuka. Här följer några skärmdumpar från kommentarsfältet: sketch-1472483886598 sketch-1472484345597 sketch-1472484443402 sketch-1472484399689 sketch-1472484312625 sketch-1472484208557 sketch-1472484277943 sketch-1472484167826 Lägg märke till hur ordet "hälsosam" automatiskt kopplas ihop med den nya, lägre vikten. Att spela "hälsokortet" är som jag ser det ett mycket förrädiskt sätt att dölja utseende/smalhets. Visst kan en människa som har gått ner i vikt vara/känna sig hälsosammare, men viktnedgången i sig, illustrerad genom i sådana här före/efter-bilder, säger inte ett jota om hur människan faktiskt mår. Att läsa de här kommentarerna (med flera liknande, detta var endast ett axplock) rörde upp en mängd känslor i mig: 
  1. Först blev jag arg, sådär arg så att det kliar och kryper i hela kroppen. Dumma, empatilösa, idioter med skittaskig människosyn som inte fattar hur mycket SKADA de här bilderna OCH deras sabla kommentarer gör!
  2. Sedan kom en annan känsla. Rädslan. Jag tänkte att de kanske har rätt? Det kanske är jag som är avundsjuk för att jag har blivit så lat att jag inte orkar, eller förmår svälta mig och plåga mig själv längre? Ja, ni läste rätt: JAG PÅVERKAS! Jag, som kommit så långt ifrån det ätstörda och destruktiva livet, jag påverkas också av sådant här! 
  3. Skammen var sedan nästa känsla på tur... Jag skämdes över att jag fortfarande kan få de här tankarna och till på köpet av något så banalt som ett jäkla inlägg på Instagram! Tänkte att jag borde veta bättre. Borde kommit längre...
Men vet ni? Det är inte jag som ska skämmas! Bara att se det där ordet gjorde mig förbannad igen: Avundsjuk? Jag har levt med den här jävla pressen att vara smal så länge jag kan minnas! Efter omfattande arbete med mig själv så kan jag idag äntligen finna glädje i ett friskt och fritt liv. Och jag vill nu fortsätta må bra, lyssna på kroppen och njuta av livet utan någon press eller främsta fokus att "komma i form" efter min graviditet. Vill (fortsätta) vara hälsosam såklart - vem vill inte det? Men hälsosam för mig har inget att göra med att haka på någon restriktiv diet i kombination med "mama-bootcamp" för att "tighta till" kroppen på kortast tänkbara tid. Jag vill prioritera att lära känna mitt lilla barn och låta kroppen återhämta sig efter graviditet och förlossning i den takt den behöver. Avundsjuk? Nej, men triggad, arg och illa berörd. 
 
 PS. Vill passa på att poängtera att jag heller inte är något fan av de före/efter-bilder där någon har gått upp i vikt efter en ätstörning med undervikt. Jag kan förstå syftet att vilja visa en framgång: "Jag var för mager innan - nu mår jag mycket bättre", men liksom med det omvända fallet med nedåtgående viktresor, så går det ju inte helt att se på en kropp hur människan i kroppen mår. Ätstörningar finns i alla (kropps)former och även om en viktuppgång från undervikt naturligtvis är bra i sig så säger den inte automatiskt att ätstörningen är borta. En ätstörning som anorexi eller ANS kan ju ha övergått i ett annat lika allvarligt tillstånd som exempelvis bulimi och/eller annat självskadebeteende. Dessutom finns en annan poäng med att inte posta dessa före/efter-bilder, nämligen den triggande aspekten i det hela. Många med ätstörningar (oavsett kroppsvikt) triggas av bilder på avmagrade kroppar. DS.  

Varför hyllas det extrema? Om ytterligheter rörande träning

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi, Återhämtning

Fysisk aktivitet är något som alla behöver och mår bra av och alla vet idag att fysisk aktivitet och träning är hälsosamt. Tyvärr rör sig många ändå inte tillräckligt, vilket naturligtvis är problematiskt. Samtidigt finns en grupp som tränar allt mer och trenden med hård, på gränsen till extrem, träning verkar bestå. I samhället och i media framställs ofta den där väldigt tuffa träningen som idealet. Jag tänker på allt från de extrema fysiska utmaningarna i TV-programmet Biggest Loser till att allt fler håller på med maraton och triathlon och liknande. Det extrema får uppmärksamhet på ett sätt som gör att "vanlig" träning/fysisk aktivitet tenderar att hamna i skymundan. Att ta regelbundna promenader och/eller gå på gym eller någon träningsklass ett par gånger i veckan verkar i jämförelse med det träningsideal som framhålls inte vara värt särskilt mycket alls längre? 
 
Jag gillar inte det här antingen/eller-tänkandet: Varför får det bara finns två grupper där den ena är helt fysiskt inaktiv och den andra tränar hårt flera gånger per dag? Många skulle må bra av att röra sig mer, men jag undrar om inte den här hypen med extrem träning faktiskt blir kontraproduktiv? För leder verkligen dåligt samvete och orealistiska ideal till hälsa? Visst, någon kanske börjar träna/röra sig mer på grund av stress över de extrema idealen, men hur hälsosamt låter det? Hur bra mår man då? Och leder det verkligen till en hållbar, hälsosam livsstil? Att vara fysiskt inaktiv är inte hälsosamt, men så är heller inte den extremt hårda träning som mest liknar elitidrott (betänk då också att en elitidrottare har träningen som sitt arbete och kan prioritera återhämtningen på fritiden jämfört med "vanliga" människor som ju oftast bara har möjlighet att träna just på sin fritid). Inspirationen till det här inlägget kom när jag följde en diskussion på Cissi Wallins Instagram (här och här). Vissa i kommentarsfältet var arga och tyckte inte att Cissi hade någon rätt att kritisera, att man visst kan må bra av att träna jättemycket och så vidare. Jag tyckte lite såhär:
 
_20160824_060640
Vad tycker du?
 

Hur kan vi förebygga ätstörningar?

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande

Hur kan vi förebygga ätstörningar? Det pratas inte så mycket om det. Varför? Kanske tycker många att det finns större problem i samhället: Fetma och sjukdomar som sammankopplas med fetma tas ofta upp som motargument. Som om det skulle göra det onödigt eller rent av kontraindicerat att arbeta mot ätstörningar? Att argumentera på det viset tyder på en skrämmande okunskap! Jag har flera gånger tidigare tagit upp det problematiska med samhällets alltför smala (pun intended) syn på ätstörningar och jag kommer fortsätta göra det igen och igen och igen... Idag vill jag dock fokusera på att lyfta fram just det jag inledde med: Vad kan vi göra för att förebygga ätstörningar? Detta inlägg blir en sammanställning över vad jag själv tror är viktigt och skulle behövas mer av samt ett sätt att lyfta fram det som redan görs. Har du några egna tankar och funderingar i ämnet så känn dig fri att lämna en kommentar!
 
Öka den generella kunskapen För att kunna arbeta preventivt krävs självklart baskunskap om ätstörningar. Att få rätt hjälp i ett tidigt skede av en ätstörning är alltid det bästa och med den ack så viktiga kunskapen så blir det lättare att upptäcka ätstörningen innan den får allt för allvarliga följder. Idag är dock kunskapen generellt mycket låg och myterna och missförstånden många, vilket gör det svårare att både upptäcka och att agera rätt gällande ätstörningar. Att öka den generella kunskapen om ätstörningar anser jag därför vara något av det viktigaste i det förebyggande arbetet. Det behövs exempelvis tydliggöras att ätstörningar inte enbart drabbar unga tjejer och att man inte behöver vara sjukligt mager för att vara drabbad av en allvarlig ätstörning (inte ens smal faktiskt, det går alldeles "utmärkt" att ha fetma och samtidigt lida av en ätstörning). _20160819_102134 Bilden hittad via Frisk&Fris artikel: Ätstörningar syns inte alltid utanpå
 
LÄSTIPS FÖR ÖKAD KUNSKAP OM ÄTSTÖRNINGAR: KÄTS - Kunskapscentrum för ätstörningar Frisk&Fri - Riksföreningen mot ätstörningar Mattillåtet - Praktisk vägledning för dig som har en ätstörning av Gisela van der Ster Mål i mun - om idrott och ätstörningar av Isabella von Hofsten och Gisela van der Ster
Engagera gymkedjor och idrottsledare Ätstörningar är tyvärr vanligare bland idrottare och de som tränar mycket. Frisk & Fris egen utbildning We care är ett strålande initiativ för att både förebygga och hantera ätstörningar inom idrotten! För närvarande är bland andra Svenska MMA Förbundet, Balettakademien Stockholm och Brommagymnasterna We care-certifierade.
 
"Att röra på sig är bra för kroppen och själen. Mitt i allt det positiva finns risker. Ungdomsledare, tränare och gympersonal behöver kunskap och verktyg för att se, förebygga och möta ätstörningsproblematik. Med We care kan idrottsorganisationer arbeta för träning som är rolig och säker."
Preventiva insatser riktade mot barn och unga Ätstörningar förekommer i alla åldrar, men det vanligast är att de debuterar hos unga (och tyvärr hos allt yngre). Förebyggande insatser känns här extra viktigt och grundskolan kanske som den mest naturliga plattformen för att nå ut till så många som möjligt. Görs det något sådant här redan i skolorna? (OBS! Självklart är det jätteviktigt att barn också får med sig en sund relation till kropp, vikt, mat och ätande hemifrån!) _20160819_075515
 
Satsa på forskning om ätstörningar ANGI-studien om geners roll vid sjukdomen anorexia nervosa är unik och viktig i sitt slag. Ätstörningar är dock ett eftersatt ämne även utifrån ett vetenskapligt perspektiv och det behövs mer och bredare forskning på samtliga ätstörningsdiagnoser.
 
Motarbeta orealistiska ideal Ätstörningar handlar sällan bara om utseendefixering, men dagens fokus på just den "perfekta" kroppen gör det inte lättare att ha en sund inställning till kropp, ideal och ätande. Vi behöver ställa krav på samhällets ansvar, exempelvis genom att pusha för att minska retuschering av kroppar i veckotidningar och modemagasin.
 
Lägga ner diethetsen Alla som bantar får inte en ätstörning, men inkörsporten till ätstörningar är ofta bantning/trixande med maten. De som driver bantningsindustrin med alla j-la trenddieter, (ingen nämnd och ingen glömd), som gör folk rädda för vanlig mat och som säljer kokböcker och "livsstilsförändringar" på löpande band - de är de enda som tjänar på dieterna.
 
Det är dags att sluta låtsas som om ätstörningar inte finns, dags att börja prata om problemen på allvar. Att försöka hitta sätt att minska förekomsten av ätstörningar känns för mig oerhört viktigt. Vad tycker du? Vad kan vi göra?