ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Läsarfråga: ”Hur tog du dig ur ätstörningen?”

Kategori: Allmänt, Böcker, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi

Det kom ännu en tänkvärd läsarfråga, eller egentligen flera frågor i en: 

”Hej! Härligt att hitta en blogg av någon som har blivit frisk och fri! Vad var det som blev vändpunkten för dig som gjorde att du bestämde dig? Hur tog du dig ur ätstörningen? Hur stod du ut i viktuppgången och hur hanterade du ev ångest och tankar som detta oftast ger? Har du haft problem med träning som kompensation, hur hanterade du det i så fall?”

Hej! Tack och välkommen hit! ❤️

Jag har egentligen haft flera vändpunkter då jag, som jag skrivit om tidigare, varit både sjukare och friskare genom åren fram till att jag blev frisk på riktigt. En stor vändpunkt (förmodligen den största) blev dock boken Mattillåtet. Första gången jag läste den så förstod jag med ens hur illa jag behandlat min kropp och sen ville jag bli frisk på riktigt. Det blev visserligen ett utdraget förlopp att bli helt frisk, men mina tankar ändrades mycket efter att jag läst den boken och den har funnits med mig ända sedan dess.

Att gå upp i vikt har varit jobbigt när jag behövt göra det och de första gångerna jag gick upp blev det för svårt att hantera ångesten och jag gick ner igen. Med åren blev det lättare att acceptera kroppen som den är och vikten blev mindre...viktig! Att vara gravid och få barn hjälpte mig vidare ytterligare då kroppen fick en annan betydelse än tidigare, vilket var bra för mig.

Samtidigt har vikten eller kroppsångesten aldrig varit det svåraste för mig i processen att bli frisk. Tuffast har varit att våga äta tillräckligt och att bryta kontroll och tvångsmässiga beteenden. Ätstörningen har alltid varit mer ett sätt att reglera känslor snarare än att kontrollera kroppen för min del. Å andra sidan är ju kropp och sinne inte två åtskilda komponenter utan snarare tätt sammanlänkade, så det handlar såklart om båda delarna.

När jag bestämde mig för att ta tag i den sista biten av ätstörningen så behövde jag inte gå upp till någon särskild vikt (då jag var/är normalviktig). Jag ville bli kvitt resterna av ätstörningen för gott. Motivationen bestod till stor del av att kunna skaffa barn och att ge barnen en sund uppväxt med en frisk mamma. Det var tufft att ”göra slut med ätstörningen” för gott, men jag var så sjukt trött på den och det var dags.

Vad gäller träningen så var den också svår att komma till rätta med, men det gick väldigt bra till slut. ”Tack vare” mina skador så har jag under perioder varit tvungen att sluta träna helt och det har varit jättebra (läs ångestframkallande och vansinnigt tufft). Jag förordar träningsuppehåll - åtminstone under delar av tillfrisknandet (och beroende på hur sjuk en är så är det ju vid vissa tillstånd dessutom rent av farligt att fortsätta träna) - helt klart!

Jag har sökt en del professionell hjälp för min ätstörning, men mestadels har jag kämpat mot ätstörningen på egen hand. Det har varit tufft och jobbigt och många gånger har jag fallit tillbaka. Det tog lång tid att bli helt frisk och jag önskar att jag under åren med ätstörningen till exempel hade känt till Frisk & Fri som då kanske hade kunnat guida mig till att hitta rätt hjälp.

Kanske hade jag blivit frisk fortare med mer hjälp, det är mycket möjligt. Dagar och år av mitt liv som ätstörningen fått hade jag kunnat få vara mina istället. Det är bland annat därför jag nu brinner för att uppmärksamma och belysa problemet med just ätstörningar. Jag vill förbättra möjligheterna för drabbade att få rätt sorts hjälp och jag vill hjälpa till att öka den allmänna kunskapen.

Några sista ord: Det går inte att ta sig ur en ätstörning utan ångest och obehag. Att det känns fel och läskigt att gå emot och utmana är ett kvitto på att du gör rätt ❤️ (Och rätt som det är så känns utmaningen lätt - och då har du besegrat en boss! 😉)

Hoppas det var svar på dina frågor!

 

Gör ätandet kravlöst och oladdat

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Mammalivet

Det finns inget säkert ”vaccin” mot ätstörningar, men jag tänker att det finns mycket man kan göra för att mat- och ätande ska bli så oladdat som möjligt för barnen. Här är några exempel: 

  • Försök göra matsituationerna till trevliga tillfällen utan tvång, krav, trugande och tjat.
  • Laga mat eller baka ihop med barnen ibland (det blir kladdigt men är otroligt uppskattat!)
  • Undvik värderande ord som ”duktig” och liknande i matsammahang - man äter för sin egen skull, inte för att göra en förälder eller annan vuxen nöjd. 
  • Ät tillsammans och försök äta samma mat hela familjen så långt det är möjligt. 
  • Uppmuntra till att prova nya ätbara saker och låt barnen välja själva vad de vill smaka på. 
  • Att värdera mat eller annat ätbart som ”nyttigt” eller ”onyttigt” inför barnet är onödigt. Du väljer vad som ska serveras och behöver inte ge maten några etiketter.  
  • Det finns ingen dålig mat, men är såklart helt okej att ha en överenskommelse om att äta vissa saker mer sällan, t ex godis på lördagar, tårta när det är kalas osv. 
  • Diskutera det som barnen hör t ex i skolan eller av andra vuxna; ”Emmy säger att man blir tjock av…” (”Vad tänker du om det?” ”Stämmer det att man blir tjock av att äta särskilda saker?” ”Är det viktigt att vara smal?” osv) Lär barnen att tänka själva. 
 
Har du något du vill lägga till listan? Mina egna barn är fortfarande väldigt små så det skulle vara intressant att veta hur ni med lite äldre barn tänker. 

Frågor och svar från frågestunden

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande

Nu har jag sammanställt svaren till frågorna från Återhämtningsbloggens första frågestund. Nästan alla frågor som kom in berörde ätstörningar (kanske inte helt oväntat?) den här gången så det blir temat idag. (Några frågor kortades ner något och andra liknande varandra väldigt mycket och slogs därför ihop, om du undrar varför du inte helt känner igen just din fråga 👍)

”Vad har du haft för ätstörning?”

Jag har haft anorexia nervosa under två perioder i mitt liv. Däremellan och efter sista perioden med anorexia var jag aldrig helt frisk utan bättre och sämre i olika grader av det som tidigare kallades ätstörning utan närmare specifikation (uns). (Diagnoskriterierna är idag ändrade och info om rådande kriterier finns t ex på Frisk & Fris hemsida).

”Hur länge var du sjuk? När blev du helt frisk från din ätstörning?”

Jag drabbades som 13-åring och hade sedan någon form av ätstörning fram till att jag fyllt 30. Jag var de sista åren ganska ”frisk” i min ätstörning, typiskt en sådan som få anar har problem med maten. Dock var jag själv inte helt nöjd, utan kände att ätstörningen fortfarande begränsade mig mycket så jag beslutade att ta tag i den sista biten och bli frisk på riktigt ❤️

”Min behandlare och sjukgymnast på ätstörningsenheten säger att jag har en förvrängd kroppsbild/kroppsuppfattning. Jag kan hålla med dem till viss del, men när det gäller foton som folk tagit på mig så ser jag ju att jag har väldigt tjocka lår till exempel. Hur går det ihop? Hoppas du förstår min krångliga fråga... Jag ser ju det jag ser?”

Det här är en väldigt bra (och svår) fråga. Jag är rädd att jag inte har ett svar som säger ”såhär är det” men jag kan absolut resonera kring det. Till att börja med vill jag berätta att jag när jag var sjuk inte bara tyckte att jag såg tjock ut i spegeln utan även på bild. När jag ser samma bilder nu så jag förstår ingenting. Det är oförklarligt hur jag kunde uppfatta personen på bilden som tjock, men det gjorde jag.

Kroppsuppfattning är komplext, det handlar om såväl fysiologiska processer som psykologiska sådana. Kroppsuppfattning hos personer med ätstörningar är heller inte något stabilt utan skiftar över tid. Många med ätstörningar känner sig till exempel större när de äter eller just ätit. Paradoxalt nog gäller det att fortsätta ge kroppen tillräckligt med näring för att få bättre kroppsuppfattning.

Mitt råd till dig är att, åtminstone just nu, lyssna mer på dina behandlare än på din egen kroppsbild. Förhoppningsvis kommer din kroppsuppfattning ikapp och du kommer känna dig tryggare. Tills dess kan du kanske fundera över några saker:

  • Ställer du orealistiska krav på din kropp?
  • Hur ser egentligen vanliga kroppar ut?
  • Skiftar din kroppsbild?
  • Talar bilder alltid sanning?

(Jag har även skrivit ett inlägg om svält och kroppsuppfattning tidigare som du kanske vill läsa).

Hoppas svaret inte blev för flummigt ❤️Jag blir själv nyfiken på att veta mer om vilka processer som gör att ätstörningsdrabbade ser en helt annan bild än omgivningen.

”Jag har gått till flera fysioterapeuter främst för fysiska besvär av reumatisk sjukdom men även på grund av vissa besvär av tidigare anorexia samt återkommande depression och utmattning. De flesta jag har träffat har varit okej men jag känner sällan tillräckligt med förtroende för att berätta om mitt komplicerade förhållande till mat. Jag vill även försöka bli gravid men har inte berättat det än för min nuvarande fysio, trots att det känns ganska relevant inför vad jag hoppas på med träning och övningar. Hur kan jag hitta någon jag känner mig bekväm med och har förtroende för? Har du något tips på fysioterapeut?

Har skjutit på att försöka bli gravid bland annat på grund av rädsla för att mina fysiska eller psykiska besvär ska försämras och att det ska påverka förmågan att ta hand om ett barn, men har nu kommit så långt att jag inte vill låta det hindra mig från att försöka. Jag hoppas jag kan hitta bra personer som inte ökar mat-/viktångesten. Ska försöka vara så öppen som möjligt på t ex MVC så att de kan stötta.”

Din frågeställning är intressant och omfattande, jag ska svara så gott jag förmår. För att tydliggöra så spaltar jag upp det lite:

  • Angående att hitta en fysio: Hade jag inte hade varit mammaledig hade du fått komma till mig direkt! Tror att vi hade kunnat komma fram till ett bra upplägg ❤️ Nu är ju läget som det är men jag kan göra lite efterforskningar och sedan återkomma till dig angående en lämplig kontakt om du vill? Du kan lämna en kommentar med din mail så hör jag av mig (mailen syns inte för andra läsare).
  • Förtroende är viktigt, jag håller med dig. Om du inte känner förtroende för din fysio ska du nog byta.
  • Tydlighet är också viktigt och jag tycker att det är a och o att du och (den nya) fysioterapeuten gör upp en behandlingsplan med en lämplig målsättning så att ni båda vet vad syftet med kontakten är.
  • Även ärlighet är viktigt och jag föreslår att du, utan att försköna, tala om hur det ligger till med mat/ätstörning.
  • Ätstörning, utmattning och reumatisk sjukdom ger givetvis vissa utmaningar, men just därför är det så bra att gå till en fysioterapeut som kan anpassa träning och behandling - det är ju det vi är utbildade för att göra och att skräddarsy behandlingar är så givande! 
  • Spännande och fint att du vill bli gravid ❤️ Ställ krav på mödravården och kräv att få stöd för ätstörningen, det går att få hjälp under en graviditet och MVC vet mer om det så fråga där.
  • Ta även en funderare över huruvida du kanske behöver ta kontakt med exempelvis Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det bästa är ju om du är så frisk som möjligt inför graviditeten ❤️
  • Och, parallellt med att du söker professionell hjälp: Var så snäll mot dig själv som du bara kan. En graviditet kräver extra energi och så även mammalivet!

”Hur träffades du och din man och har du vetat länge att du vill ha barn? Hur länge hade du varit frisk från ätstörning när ni planerade att bli gravida?”

Vi träffades på nätet 2008. (Då hade jag fortfarande ätstörning uns, men var frisk från anorexian och inte så fysiskt sjuk så att säga). Jag hade inte vart så inne på att skaffa barn innan, men efter att jag träffat min (blivande) man så kände jag ganska omgående att jag ville ha barn med honom i framtiden. När vi väl började försöka bli gravida hade jag vart frisk från anorexian i ca 10 år och fri från ätstörning uns sedan något år.

”Vilken målgrupp jobbar du med, alla möjliga patienter/problem eller t ex bara äldre? Trivs du med ditt jobb?”

Jag jobbar som fysioterapeut inom primärvård och tar för närvarande emot patienter i alla åldrar (dock ej spädbarn) och många olika slags besvär. Trivs mycket bra! Har världens bästa kollegor och träffar så många fina patienter. Tankar finns dock på att så småningom på något sätt specialisera mig, möjligen mot ätstörningar, men för närvarande får jag ut mycket av mitt nuvarande arbete.

”Hur känner du inför matsituationer, är det något som fortfarande känns jobbigt?

Hm. Ja, jag avskyr generellt trugande och tjatande och försöker verkligen att själv till exempel inte utsätta mina barn för det. Mat och ätande ska vara lustfyllt och en ska aldrig känna tvång kopplat till matsituationer.

Folk som pratar kalorier under fikat gör heller inte min dag kan man säga 😉

”Tror du man kan bli helt, helt fri från sådant som hörde ätstörningen till? Tror du man liksom behöver vara på sin vakt för alltid?”

Jag hävdar ju envist att en kan bli helt frisk från ätstörningar om en vill och har bestämt sig: Det går att bli frisk och fri ❤️

Dock är det svårt att säga exakt vad det egentligen innebär att bli helt frisk efter en ätstörning. Det går ju inte att radera ut sitt förflutna och har en varit sjuk i en ätstörning så är risken större att drabbas igen än för en som inte haft en ätstörning, så är det rent krasst (här påverkar säkerligen såväl biologi som miljö).

Kanske har en alltså en något förhöjd sårbarhet livet ut, men det betyder inte att en inte kan kalla sig frisk tycker jag. Så många ”friska” individer som officiellt aldrig haft någon ätstörning lever ju otroligt ätstört (paniskt rädda för socker, går på alla tänkbara dieter, tränar på energiunderskott under långa perioder osv) om vi ska vara ärliga. Ofta har den som tillfrisknat från en ätstörning ett långt bättre förhållande till mat och träning än dessa människor. Kom ihåg det.

Var stolt över vad du åstadkommit samtidigt som du utmanar dig till att fortsätta framåt. Ibland kommer kanske ätstörda tankar och stör (det är inte konstigt i detta sjuka samhälle) mota bort de tankarna då och våga vara just frisk ❤️ (Lyhörd men inte i givakt låter väl som ett bra förhållningssätt? ☺️)

 

Jättekul med era frågor! Jag brukar oftast få läsarfrågor via Instagram Direct eller Messenger och det är ju väldigt smidigt. Så fortsätt fråga på - även fast det inte är officiell frågestund - det är bara roligt! ❤️