ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Hur mycket träning är egentligen friskt?

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Träning och fysioterapi

När jag efterfrågade önskeinlägg så fick jag frågan om jag inte kunde skriva lite om hur jag (utifrån perspektivet som fysioterapeut) ser på de senaste årens trend med ganska extrem träning. Hur mycket träning är egentligen friskt?

Människokroppen är gjord för rörelse och att många rör sig för lite är ett problem (och extemtrenden verkar inte ha fått de inaktiva att börja röra sig, utan mest fått de som redan tränar mycket att träna mer/hårdare). Kanske är det generellt sundare att ägna sig åt lite tuffare träning än att vara helt inaktiv, men den eltidrottsliknande träning som många håller på med är i sig inte hälsosam. Den behöver inte vara skadlig, men det är heller inte på något sätt nödvändigt att träna ”extremt” för hälsans skull. 

Jag höll på att skriva: ”Lagom är bäst”, men vad som är lagom är nog högst subjektivt. Och det är ju helt okej att vi är olika! Vissa tränar mer, andra mindre - inget konstigt med det. Att ”vanlig” motionsträning i vissa kretsar kommit att framställas som menlös är däremot väldigt tråkigt, felaktigt och kontraproduktivt. Det går finfint att träna/motionera (och gilla träning) utan att hela ens liv behöver handla om träning för det. (Och för de flesta är det nog på den nivån som den mest hälsosamma träningen ligger).

Mer är inte bättre hur långt som helst, det vill jag poängtera. Och även om kurvorna för fysisk aktivitet och hälsa följs ganska långt i ett sk dos-respons-förhållande så kommer det en punkt där träningen blir mer skadlig än hälsofrämjande. Många ”vanliga” människor klarar att träna förvånansvärt hårt, men ofta ligger det nog mest tur bakom framgångarna. Att ens kropp ska klara av påfrestningar som ultramaraton, Iron Man eller dylikt är liksom ingen självklarhet. Och att (som de riktiga elitidrottarna) vara noga med sömn, återhämtning, träningsupplägg och att få i sig tillräckligt med energi är klokt om en sysslar med den mer ”extrema” typen av träning.

 Bild lånad från http://www.fyss.se/

Även om inaktivitet är ett större problem sett till antal människor så finns det också de som tränar sjukligt mycket. Och att träna hårt, ibland så mycket som flera pass om dagen, på för lite energi, är såklart inte friskt. Samhället promotar dock gärna dessa beteenden (förmodligen i ren okunskap) då det ses som så ”fint” i vår kultur att träna väldigt mycket. Problematiskt, säger jag.

”Hur mycket träning är egentligen friskt?” är en väldigt bra fråga! Och det finns nog inget ”såhär är det” som svar, utan vad som är friskt för någon kan vara sjukt för en annan. Det handlar ju inte (bara) om mängden träning, utan även om varför en tränar, hur mycket en äter, hur en mår i övrigt, hur väl en klarar att lägga upp träning och återhämtning osv osv.

PS. Det här är något som engagerar mig och jag har skrivit en hel del på liknande ämnen tidigare, se arkivet under ”Träning och fysioterapi”.

Att kunna känna vad en behöver

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande, Personligt

För några veckor sedan hade jag en så mysig dag tillsammans med min barndomsvän Anna. Vi åt god libanesisk lunch, fikade, pratade ut, skrattade och hade det allmänt bra. På eftermiddagen blev det dags att gå och hämta min dotter på förskolan och när vi kom ut i det friska höstvädret slogs vi båda av hur rätt det kändes med en promenad. Känslan i kroppen var hur bra som helst; harmoni liksom.

Det är en jäkla tillgång att kunna känna vad en behöver och våga agera på det! Att ha anammat det intuitiva ätandet, men även görandet och varandet är fantastiskt skönt. Livet blir både bättre och enklare när en klarar att lyssna inåt.

Nej, jag gör det inte hela tiden. Ibland är jag mer mindfull än mindful, det kan inte hjälpas. Men allt oftare inser jag att jag blivit rätt bra på att lyssna på min kropp. Och att det funkar gör mig både glad och lite förvånad. Det fanns ju en tid när det kändes som att det aldrig skulle gå att få ha det så.

Men tiden när restriktiv kontroll och reglering styrde är förbi och skall aldrig mer komma igen. Jag lyssnar inåt så ofta jag kan och låter kroppen avgöra vad jag vill och behöver. Rätt ballt om jag får säga det själv.

PS. Mindful eating och intuitivt ätande är kanske inte det första som faller på plats när en håller på att tillfriskna från en ätstörning, men det behöver inte vara så långt borta som en tror. Och att närma sig kroppskännedom och så smått prova att lyssna inåt kan vara användbart (på olika nivåer) genom hela processen ❤️

 
 

Hur kan man stötta? Om att vara närstående till någon med en ätstörning

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande

Nästa ämne för önskeinläggen som jag efterfrågade är: 

Hur ska man förhålla sig till en närstående med ätstörning? Hur kan man stötta?

Det här har jag skrivit om tidigare, men känner att det är värt att ta upp igen då det är så betydelsefullt:

Bland det viktigaste som en närstående kan bidra med skulle jag säga är tron; tron på att det går att bli frisk och fri. Alla behöver någon som tror på en, som inte tappar hoppet fastän det är tufft och som finns där i både med- och motgång. Det är nog det finaste en närstående kan göra. Det betyder allt.

En annan essentiellt viktig sak är att försöka undvika tystnad kring den drabbades sjukdom. Våga fråga och våga prata om det, säger jag. Det går nämligen tyvärr inte att tiga ihjäl en ätstörning, tvärtom blir tystnaden bränsle för den att frodas. Visa att du bryr dig, ställ öppna frågor kring den drabbades mående och lyssna på svaren, utan att döma.

Vidare vill jag uppmana till att aldrig ”curla ätstörningen”, var tydlig, ärlig och våga ställa krav - men bli inte arg. En ätstörning är inget val och den drabbade lider av sin sjukdom. Försök förlåta den drabbade för att hen ljuger, säger elaka saker osv. Det är ätstörningen som talar och den som är drabbad har i sina friskare stunder säkerligen dåligt samvete över detta.

Även om det är a och o att inte stryka ätstörningen medhårs så vill jag slå ett slag för lite finkänslighet. Undvik till exempel ta upp matfrågor eller annat som kan vara känsligt i sammanhang där det är många närvarande; prata istället på tu man hand i en lugn och trygg omgivning. Att inte prata om kaloriförbrukning eller annat triggande inför den drabbade är också hänsynsfullt. Om du är en sådan person som inte tjatar om dieter och annat så är dessutom sannolikheten större att den drabbade känner ett större förtroende för dig.

Vidare så är det viktigt att inte glömma att den drabbade är mer än sin sjukdom. Fokusera så långt det är möjligt på det som är positivt och friskt; allt som den drabbade är och gör har ju inte med ätstörningen att göra (även om det ibland kan vara svårt att se skillnad). Gör saker tillsammans där ätstörningen inte har så stort inflytande! Ha tålamod! Du behövs och du gör skillnad, även när det inte känns så.

Annat du som närstående kan göra är att sätta dig in i mer om vad ätstörningar kan handla om. Det finns bra litteratur att köpa eller låna; exempelvis Mattillåtet av Gisela van der Ster eller Sluta svälta av Heléne Glant. KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar) har också en webbutbildning som är mycket lättillgänglig. Rekommenderas!

Tänk dock på att det är viktigt att du som närstående främst får vara just närstående - inte behandlare. Uppmuntra därför den drabbade att söka professionell hjälp. Det kan förresten även du som närstående behöva - ta hand om dig, glöm inte bort dig själv! ❤️ Frisk & Fri erbjuder både stöd till drabbade och närstående, läs mer på hemsidan.

Bild: pixabay.com