ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Förutom min egen resa snuddade vi också vid vad man rent generellt kan ha nytta av för att ta sig ur tvångsmässig träning och det är ju något jag skrivit mycket om här på bloggen innan också (kolla arkivet) och något jag ofta får frågor kring och jobbar med kliniskt  som fysioterapeut inom mental hälsa. Så idag tänkte jag sammanfatta lite kring hur jag tänker kring just det här ämnet: ”Hur kommer man ifrån rörelsetvång?”

Tvångsmässig rörelse är ett mycket vanligt förekommande symtom vid ätstörning, även om det inte ingår i kriterier för någon av de befintliga diagnoserna. Några varningstecken som kan tyda på att en persons tränande är tvångsmässigt kan enligt Kunskapscentrum för Ätstörningar, KÄTS) vara:
* Att inte kunna/få träna leder till stark ångest, irritation, nedstämdhet och/eller skuldkänslor
* Träningen sker på utsatt tid, på snarlikt sätt och lika länge oavsett trötthet, väder, sjukdom eller skada
* Träningen kompenserar för matintag, eller matintaget villkoras av träningen
* Träningen handlar främst om att förändra kropp och vikt
* Träningen upplevs som ett sätt att hantera negativa känslor
* Träningen upplevs som viktigare än sociala aktiviteter, relationer, jobb och skola”
Citat/Källa: KÄTS

Något vi berörde i podden är vikten av att prioritera ätandet. Att äta regelbundet, tillräckligt och varierat är en jätteviktig del ätstörningsbehandling generellt och även för att bryta träningstvång. Svält förstärker all sorts tvångsmässighet. Naturligtvis kan det var jättesvårt att äta MER samtidigt som man minskar eller tillfälligt slutar helt med fysisk aktivitet, men det är faktiskt det mest hjälpsamma.

I podden nämnde vi även vikten av att ha bra relationer, något som visat sig vara av stor betydelse för tillfrisknande från ätstörning. Jag tänker att såväl pålitliga vårdkontakter som privata, trygga relationer kan vara oerhört hjälpsamma på väg bort från träningstvång. Att säga saker högt till någon man litar på gör ätstörningens makt mindre! Och att veta att man har stöd på vägen, att man inte är ensam när man börjar göra (läskiga) förändringar är oerhört starkt. Här kan jag också passa på att påminna om att det är bra att ta emot (professionell) hjälp, du behöver inte klara det helt på egen hand. Är det svårt att få hjälp från vården med en gång så kan du medan du väntar söka annat stöd så länge, exempelvis från Frisk & Fri.

Vidare är exponering ofrånkomligt. Det vill säga: För att bli kvitt rörelsetvång måste du utsätta dig för obehaget i att kraftigt minska eller kanske helt låta bli de aktiviteter som blivit tvångsmässiga. Det låter hårt, men är en typisk grej som blir lättare ju mer du gör det. Frys gymkortet. Ta hissen istället för trapp-tvånget. Öva på att stå över eller minska på promenaderna. Och så vidare. (För att stå ut med ångest kan du till exempel prova något av dessa eller dessa tips ❤️).

Annat som jag själv haft stor nytta av för att komma ifrån träningstvång har varit att ”ta kontakt med kroppen”. Kroppskännedomsträning är något som brukar användas som fysioterapeutisk behandling vid ätstörningar och som jag idag använder mig mycket av på mina patienter. Även om det till en början kan verka lite diffust varför man ska göra det så är det egentligen ganska tydligt; kroppskännedomsträning kan vara en del i att vi får bättre koll på vårt känsloliv, vår intuition och inte minst kan det användas som ett sätt att reglera nervsystemet så att vi blir lugnare och tryggare.

Ovanstående hänger även ihop med en annan grej, nämligen att omvärdera synen på fysisk aktivitet. Det kan vara hjälpsamt att påminna sig själv om att den ”träning” du sysslat med, förutom att ha gett en kortvarig ångestlindring (som bara upprätthållit ett destruktivt och ångestskapande beteende i längden), faktiskt bara varit nedbrytande för kroppen. Och fysisk aktivitet och träning ska inte vara farligt för kroppen, inte ett straff, inte en plåga, inte något du måste göra för att få äta eller liknande. Fysisk aktivitet ska vara något som du mår bra av - inte tvärtom.

För att ge rörelse en ny innebörd är det ofta bra att prova nya aktiviteter än de som tvånget varit sammankopplade med; kanske kan du prova klättring istället för löpningen, gruppträning istället för gymmet, styrketräning istället för spinning och så vidare. Framför allt kan du - när du kommit en bit på väg - börja känna vad DU verkligen vill och vad du behöver. Och: Varje dag behöver inte se likadan ut!

PS. Missa nu inte Ätstörningspodden (finns där poddar finns!) med Leone Milton och Anna Ehn. Tidigare avsnitt finns att lyssna på och nya avsnitt kommer inom kort. I ett av dem medverkar alltså jag och berättar bland annat om min egen resa bort från rörelsetvång ❤️ DS.