ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Det kan verkligen vara svårt och tålamodsprövande att behandla ätstörningar. Och att göra rätt jämt som vårdgivare är naturligtvis omöjligt. Men det finns dock ord och meningar som vi i behandlande professioner måste undvika, skadliga ord som jag dessvärre gång på gång får ta del av att drabbade får höra. 

Vi börjar med den som nog kan vara den värsta:

• ”Du kan inte bli frisk”

Ofta tror jag att den här frasen yttras när behandlaren själv känner sig misslyckad och maktlös. Men vi måste försöka tänka på hur de här orden landar, hur mycket skada det kan göra att få höra att det inte finns något hopp.

Fortsätter med några vanligt förekommande kommentarer om vikt och utseende: 

• ”Oj så mager du är, du ser ut som ett skelett”
• ”Du ser inte så sjuk ut”
• ”Du kan ju inte ha en ätstörning, du är ju inte ens smal”
• ”Du ser friskare ut nu”
• ”Vad bra att du har gått upp i vikt”

Jag har sagt det förr och påminner gärna om det så många gånger jag behöver: En ätstörning sitter inte i vikten. Ätstörningar är mer än anorexia nervosa. Du kan inte nödvändigtvis se på någon att den har en ätstörning. Du kan heller inte alltid se på någon om den mår bättre. Kommentarer om utseende och vikt är således överflödiga och kontraproduktiva. Hur frestande det än må vara att kommentera någons vikt eller utseende - gör det inte. Jag tycker det borde införas en nolltolerans mot utseendekommentarer i ätstörningsvården/bland oss som träffar personer med ätstörningar. (Finns heller inte mycket fog för dessa kommentarer annars heller om du frågar mig. Det är väldigt svårt att se hur någon mår).

Vidare till kommentarer om mat och ätande:

• ”Du äter ju ganska bra ändå”
• ”Du vill väl bara ha lite på tallriken, du som har anorexia
• "Oj vad du äter mycket”
• ”Orkar du verkligen allt det där?” 
• ”Äter du sådär så kommer du gå upp i vikt för snabbt”

För det första är det väldigt vanligt att personer med ätstörningar överskattar sitt intag. För det andra behöver man ofta äta mer än man tror för att överkomma en ätstörning. För det tredje är mångas syn på ett normalt intag/vad normalt ätande innebär rejält uppfuckad och det kan tyvärr även gälla människor som jobbar i vården. För det fjärde kan mängden mat vara oerhört missvisande då många med ätstörningar äter "mycket" sett till mängd, men får inte i sig tillräckligt med energi av de stora kvantiteter frukt och grönsaker, lightprodukter osv som ofta utgör deras intag.

Att säga att någon äter "bra" kan verka oskyldigt, men kan vara väldigt triggande. Ställ hellre öppna frågor om hur patienten mår fysiskt och mentalt. Vill även åter igen påminna om ”äta-igen-fasen” som jag önskar fler behandlare kände till och inte var så rädda för. Det handlar om både fysiska och mentala processer med tillåtande som ledord. 

Till sist de bedrägliga försäkringarna om kroppsstorlek: 

• ”Du kommer inte bli tjock, jag lovar"
• ”Du är inte alls för tjock, du är helt lagom”

Som att det är det värsta som kan hända är att bli/vara tjock? Att  förstå att det finns en enorm fettfobi i samhället och bekämpa sin egen fettfobi är en viktig del i tillfrisknandet. ”Försäkringar” som ovan förstärker bara det ”farliga” med att våga äta, våga gå upp i vikt, våga släppa kontrollen över maten osv.

(Det här är nog den punkt jag fått jobba mest med som behandlare; det är ju så lätt att snabbt vilja lindra patientens rädsla. Men försäkringar i linje med tjockförakt är inte ett bra sätt).

Du som själv sökt vård för ätstörning, vad har varit hjälpsamt för dig att höra och vad har varit mindre bra?