ÅTERHÄMTNINGSBLOGGEN

Till den som står bredvid - Några rader till den anhörige

Kategori: Allmänt, Hälsa och ohälsa, Kropp, ideal och ätande

Att vara närstående till någon med en ätstörning kan kännas mycket svårt. Det är lätt att bli orolig, arg och rädd för att göra fel. Men du som anhörig är oerhört viktig i tillfrisknandet. Jag som tidigare i livet haft ätstörningar, men nu är frisk, vill ge dig som anhörig några råd. 

Visa att du bryr dig, ställ öppna frågor kring den drabbades mående och lyssna på svaren, utan att döma. Var tydlig och våga ställa krav, men bli inte arg. En ätstörning är inget val och den drabbade lider av sin sjukdom. Undvik dock att göra för stora anpassningar efter den drabbade, kör istället med ärlighet och öppna kort. Spela aldrig med i teatern där den drabbade t ex säger sig inte tycka om glass längre (ingen slutar tycka om glass).

Försök förlåta den drabbade för att hen ljuger, säger elaka saker osv. Det är ätstörningen som talar och den som är drabbad har i sina friskare stunder säkerligen dåligt samvete över detta. Fokusera så långt det är möjligt på det som är positivt och friskt; allt som den drabbade är och gör har inte med ätstörningen att göra (även om det ibland kan vara svårt att se skillnad). Ha tålamod. Du behövs och du gör skillnad, även när det inte känns så.

Och du, det är inte ditt fel ❤️

 
Fler saker du kan göra som anhörig:

• Läs på om ätstörningar, genom att sätta dig in i vad det kan handla om så blir det lättare att hjälpa
• Uppmuntra den drabbade att söka professionell hjälp, du ska vara anhörig - inte behandlare
• Kontakta Frisk & Fri som erbjuder anhörigstöd. Det är svårt att vara närstående och du kan också vara i behov av hjälp utifrån.

5 tragikomiska sömnincidenter

Kategori: Allmänt, Mammalivet, Personligt, Återhämtning

”Sömnen är vår viktigaste källa till återhämtning”, så är det rent krasst. Jaha, tänker alla småbarnsförälder och känner sig genast inte ett dugg piggare. Och jag fattar verkligen; vikten av god sömn är inte direkt något jag vill tänka närmare på just nu, mitt uppe i småbarnsåren som jag är.  

Att ständigt vara mer eller mindre sömndepriverad (aldrig få sova mer än max tre-fyra timmar pga nattmatning är ju nog för att göra en lite galen) försätter en ibland i rätt intressanta situationer. Tack vare sömnbristen har jag till exempel:

1. Somnat på golvet i lekrumsgolvet - mitt under pågående lek med äldsta barnet 

2. Stått i köket mitt i natten och på fullaste allvar frågat ”var är mamma?” 😬

3. (Nattetid) haft långa konversationer med min man och svarat helt adekvat på frågor men sedan inte kommit ihåg något alls morgonen efter. Skärpt till mig i sömnen och svarat som om jag inte sov bara för att bara få fortsätta sova helt enkelt! Smart!

4. Generellt blivit extremt svårväckt. Ganska tjurigt frågade jag nyligen maken varför han måste vara så otrevlig när han väcker mig. Hans svar: ”Jamen, jag har ju försökt i flera minuter! Du säger att du är vaken, men somnar bara om. Och du hör liksom inte bebisen” (Som ligger bredvid och signalerar att han vill ha käk) Oups.

5. Nickat till i sittandes (och nästan i ståendes i kön på ICA också) x flera om dagarna. Att lägga sig ner utan att somna finns typ inte längre 🙃

Skämt å sido. Ta sömnbristen på allvar såklart. Var rädda om er och om varandra och ges det chanser att sova så försök ta dem. Men stressa inte över dålig sömn, det gör inget bättre. 

Jag försöker tänka positivt, att jag är så pass mycket mer chill nu med andra barnet än med första och att det är något bra! Med äldsta barnet så hade jag så svårt att sova, minsta rörelse gjorde att jag hoppade till. Med risk för att förlora nomineringen till Årets mor så skrattar jag ganska rått åt det idag... Sömnsvårigheter är åtminstone INTE ett problem nu!  

Gäsp!

Att ta igen det en missat på grund av ätstörningen

Kategori: Allmänt, Kropp, ideal och ätande, Personligt

I början, när jag var ”nyfrisk”, njöt jag verkligen av att äntligen kunna göra de där helt normala grejerna som ätstörningen så länge satt hinder för. Jag minns med glädje när jag och min partner började äta samma maträtt vid middagen varje dag, det var en sådan underbar frihet att kunna göra det och att äntligen släppa den tvångsmässiga kontrollen över någon slags specialmat. De första jularna kommer jag också ihåg med en särskild lycka; att kunna slappna av, äta gott, släppa på rutinerna och så vidare utan att ångesten skenade iväg.

Det är lite så med somrarna också, de som mest var laddade med ångest under ätstörningstiden kunde jag äntligen njuta av när jag blev frisk. Och resor, samma sak där. Jag som knappt trott att jag gillade att resa kom på att det bara var ätstörningen som ljugit för mig och att jag egentligen älskade det. Vad jag önskar att jag insett det tidigare!

Jag har tagit igen mycket de senaste åren, njutit på riktigt av såväl matupplevelser som andra slags upplevelser. Aldrig mer ska jag vara sjuk och missunna mig livet. Aldrig! 

Fortfarande kan jag ibland känna en egendomlig lycka när jag dukar fram helt vanlig mat till middagen och jag gör min familj sällskap och äter av den. Mäter inte, väger inte. Bara äter. Tar om ifall jag inte är mätt. En klick sylt. En potatis till. Och så vidare, jag tror ni förstår. Jag har fått igen min frihet.